Scroll to top

Kina: ”Plötsligt fanns det en koppling!”

China Faces, ett konstverk av Janeric Johansson.

– Konsten är ett språk som gör att man plötsligt kan stå och prata om saker som annars skulle ha kunnat dröja länge, säger Janeric Johansson.

Han har just varit på en folkhögskola för att komplettera en utställning där med ännu ett verk, en stor duk med de hästar som har blivit ett av hans kännetecken.

Janeric Johansson. Foto: Anna Braw

– Några kursdeltagare kom fram och började prata. De kom från Syrien och Irak. Det är en märklig situation att plötsligt ha en sådan publik!

Det är inte ens tjugo år sedan Janeric Johansson var i Kina för första gången, och han har bara bott där på riktigt i ett år, men kontakterna mellan villan vid Öresund i Malmö och Kina har varit intensiva ända sedan dess, och resorna har blivit många.

Bilder av hopp kom ut 2017 på Narin förlag.

Våren 2017 kom hans bok Bilder av hopp – svenskarna som förändrade Kinas historia ut. I den berättar han både om svenska missionärer och geologer i Kina – tack vare att missionären Maria Pettersson och geologen Johan Gunnar Andersson möttes på ett tåg för ungefär hundra år sedan upptäcktes Kinas stenålder, som fram till dess hade betraktats som något som inte fanns – och om hur han själv ramlar över spåren av dem och börjar forska i deras öden under sina resor.

Missionshistoriker har han inte varit förut. Det är konstnärsyrket som tar honom till nya platser och skapar nya kontakter. Och sedan han skrev boken har det blivit nya – i en helt annan del av Kina.

– Xiaorong, en av mina kinesiska vänner, arbetar med Bibeläventyret. Hon var på en konferens i Beijing och träffade en kvinna från Shangdong-provinsen, en stad som heter Jiaozhou. Den kvinnan var gift med en pastor och sa att deras församling var grundad av svenskar, och Xiaorong föreslog att hon skulle ta kontakt med mig.

Den första resan till Jiaozhou blev omtumlande – Janeric reste från Kunming i tron att han skulle hålla ett föredrag, och mycket sent fick han reda på att församlingen hade planerat för ett timslångt föredrag, sedan ett på ytterligare fem timmar och så en predikan. Han insåg att de hade tagit för givet att de hade en pastor eller teolog som gäst.

– Först blev de lite chockade, men sedan sa pastorn att de behöver exempel på ett annat sätt att tala.

Panoramabild av skolbyggnaden. Foto: privat

Det är Svenska Baptistmissionens skolbyggnad från 1923 som är kyrka, för kyrkan som byggdes 1913 revs under kulturrevolutionen. Skolan är stadens äldsta byggnad. Samtalen under det första besöket mynnade ut i en fråga: pastorn hade länge funderat på att inreda en del av skolbyggnaden som en utställning om missionens historia, och nu bad han Janeric om hjälp med att genomföra det.

– Jag visste ju inget om den delen av Kina eller om missionen där … Men när jag berättade om det för en man i min församling här i Malmö sa han att vår församling har haft en pastor som hade varit missionär i Jiaozhou. Plötsligt fanns det en koppling!

Lite senare hörde mannen av sig igen. Han hade kommit att tänka på att han på 1950-talet, när han läste en missionärskurs, hade haft en klasskamrat som hette Alice Rinell. Hon var född och uppvuxen i samma stad.

– Jag letade på Eniro, hittade Alice Rinell Hermansson och ringde. Hon berättade att hennes farföräldrar hade kommit till Jiaozhou 1896, att hon hade varit 17 år när familjen blev tvungen att fly och att hon fortfarande talar kinesiska. Sedan sa hon att hon är volontär i baptisternas arkiv i Bromma. Hon har alltså tillgång till allt material!

Pastorsfamiljen tillsammans med Alice Rinell Hermansson. Foto: privat

Ett stipendium från Lunds Missionssällskap gjorde en gemensam resa möjlig – 86-åriga Alice Rinell Hermansson tvekade inför strapatserna, men så bestämde sig hennes syster i USA och en annan missionärsdotter för att följa med.

– Hon hade gjort i ordning en USB-sticka med massor av bilder, och alla hade bildtexter på svenska och engelska. Och så hade hon massor av arkivmaterial, bland annat kontraktet på tomten, skisser på byggnaden, handmålade planscher, handmålade kartbilder … Vilken grej att se deras miner när hon började plocka upp saker ur väskan. ”Hur har du hittat henne?” frågade de mig. Och när hon höll tal i församlingen gjorde hon det på deras dialekt. Nu fortsätter de arbetet med museet på egen hand, men vi har gett dem allt material och håller kontakten.

print