”Vi ska värna om vår frihet”

Samtalet kring konferensbordet börjar lite trevande. Maria, Abdul, Arne, Layla och Adel är eniga om att religion är ett känsligt ämne – ”man måste visa förståelse för dem som inte tänker likadant som man själv”. Genom att lärare och annan personal visar kursdeltagarna att man kan arbeta tillsammans och visa respekt tros olikheter blir de förebilder. Det är politiken som skapar konflikter, inte religionen. Media fokuserar på skillnaderna, inte på det som förenar människor.

– Det är enklare att diskutera religion med andra troende än med människor som inte tror, säger Layla Ahmed. Men jag får negativa kommentarer från andra muslimer för att jag inte bär sjal, inte från andra grupper. Det är kritik från människor som tidigare levt i ett land med bara en statsreligion.

– När det är ramadan blir det tydligt vem som har muslimsk bakgrund, säger Maria Nyang-Jörgensen. Nu senast var det en elev från Somalia som undrade varför jag inte fastade. Då kunde jag berätta för honom att jag som kristen också fastade – under de fyrtio dagarna före påsk. Det hade han aldrig hört talas om tidigare.

Hyllie Park Folkhögskola är en skola med kristen grundsyn. Avdelningen för svenska för invandrare, sfi, har vuxit under de senaste åren. De fem runt bordet vill gärna betona hur viktigt det är för kursdeltagarna att få undervisning inte bara i svenska och sitt modersmål utan att också få praktiska och teoretiska kunskaper som hjälper dem att komma in i det svenska samhället.

Religionsforum

– I början hade vi tid för och resurser till att fira de olika religionernas högtider, men det hinner vi inte nu, säger Arne Mörnerud. Vi har ett bönerum, och det anses vara lite ovanligt för en sådan här skola. Vi har också ett forum där vi kan diskutera religiösa spörsmål. Vi blir små tillsammans när det inträffar stora händelser, vi ropar tillsammans när katastrofen har inträffat.

För några månader sedan var hela personalen på sfi-avdelningen, 60 personer, på en studieresa till Jerusalem, arrangerad av studieförbundet Bilda. Syftet var bland annat att få se hur konflikten påverkar människor på båda sidor, att se hur de lever i vardagen. De kristna och muslimska deltagarna besökte också varandras heliga platser, och i klippmoskén kunde de shia- och sunnimuslimska männen be tillsammans.

– Tänk att vi alla, trots olika hudfärg och ursprung, kunde stå på samma plats och be, säger Adel Daabas. Vi kände oss så nära varandra som aldrig förr. Enligt profeten Mohammed motsvarar en bön i Al-Aqsa-moskén 500 böners belöningar.

För Adel, som är palestinier, uppvuxen i Libanon dit hans föräldrar flydde från Palestina 1948, blev resan en dröm som gick i uppfyllelse.

– Att komma dit var som att ha hittat ett borttappat barn efter många år. Då börjar man krama hårt, pussa och lukta på, förklarar han. Men att träffa palestinier och höra dem berätta om hur det är att leva utan rättigheter och förlora sin mark till judiska bosättningar var tungt. Det blev också en besvikelse att vi inte fick inresetillstånd till Hebron och Betlehem, vi var en alltför stor grupp.

Geografisk närhet

– Det var fantastiskt att se den geografiska närheten till de olika platserna, säger Abdul Muhammad. De kristna vallfärdade till Uppståndelsekyrkan, som ligger intill den judiska klagomuren, och sedan var köerna till Al-Aqsa-moskén inte långt därifrån, säger Abdul Mohamed. Jag kan tänka mig att det är som när människor vallfärdar till Mekka. Men resan fick mig att sluta tro på en tvåstatslösning för Israel-Palestina.

– Det blir mera laddat när man åker till ett land i konflikt, säger Maria. Att få uppleva det i verkligheten påverkar hur vi talar om det. Det märktes inte minst när vi berättade för eleverna om vår resa efteråt. Som troende kristen var jag nyfiken på hur jag skulle känna när jag besökte de olika heliga platserna. När jag väl var där kände jag inte alls så starkt och stort som jag hade trott att jag skulle göra. Det kändes nästan som om jag stod vid sidan av och observerade allt. Jag tyckte att staden var så kommersiell, man hade gjort business av det mesta. För mig blev övertygelsen om att mötet mellan Gud och människan inte är platsberoende ännu starkare.

Inte ta konflikter till Sverige

– Vi måste samarbeta för att förhindra att konflikterna i Mellanöstern flyttas hit, säger Layla.

Samtalet får ett nytt tonläge.

 – Här på skolan har vi kursdeltagare från Syrien, fortsätter hon, både de som stöttar Assad och de som är emot honom. De har alla flytt hit, och de sitter bredvid varandra i klassrummet. Jag har frågat dem om de måste fortsätta strida mot varandra. Men jag tycker inte att det är rätt att staten Qatar har fått finansiera en moské i Malmö. Utländsk finansiering kan inkräkta på vår frihet, den ska vi värna om. Vi ska inte be på villkor från Qatar.

– Trosfrihet gäller i Sverige, och muslimer har rätt att bygga en moské här, säger Abdul. Svenska staten bekostar inga moskéer, och därför måste vi hitta pengar på andra håll. Det går att kontrollera att allt går rätt till.

– Jag håller med er båda, säger Adel. Det är viktigt att kunna kontrollera vad pengarna används till, att de verkligen bekostar det som avtalet gäller.

Imam från Skåne?

– Vi ska inte fastna i en stor diskussion, säger Maria och ser allvarlig ut. Nu skapas det klyftor. Jag är en del av er, och jag känner hopp. Jag tycker att vi står närmare varandra nu än innan vi åkte till Jerusalem. Om vi tror på det goda kan vi rätta till det som är fel.

Hon drar ut en ny tråd i samtalet: att det skulle behövas en skånsk imam, som Abdul tycker.

Efter vårt samtal stannar Abdul och Adel kvar i dörröppningen och fortsätter diskussionen. De är helt eniga om att Malmö behöver en svensk imam. Någon som är född och uppvuxen här, som kan språket, kulturen, traditionerna och reglerna som gäller i Sverige. Imamen hjälper familjer både i glädje och sorg, och då måste man veta vilka ”koder” som fungerar i Sverige.

---