Uppdrag Mission

I dessa dagar är det svårt att inleda något överhuvudtaget utan att först nämna något om världsläget. Varje dag innebär chockerande nyheter. Mest chockerande av allt är kanske att de till slut upphör att chockera, att gränser förflyttas, att något som tidigare känts otänkbart blir normalt.

Medan världen slits sönder av krig, mitt under ett pågående folkmord, samlas människor från när och fjärran till ett fredsmöte i Stockholm. De samlas för att minnas, hylla och förvalta arvet från det ekumeniska mötet för 100 år sedan, men också som en tydlig röst i samtiden och för att blicka framåt.

Det är inte konstigt att vi i än så länge fredliga länder drabbas av en slags… survivor guilt, i brist på bättre begrepp, när vi tänker på våra syskon i Gaza, Ukraina, i Sudan och Sydsudan, i Kongo, och så vidare. Här får vi sitta och dricka kaffe och prata om fred, mätta och trygga.

Men samtalen om fred får inte tystna. Där samtal överhuvudtaget är möjliga måste vi tala om fred. Och sedan inte låta det stanna vid teoretiska samtal. Var och en av oss har möjlighet och ansvar att agera och påverka, i de sammanhang vi befinner oss. Och det är det trotsiga hoppet vi får ta fasta på, det motstånd och den manifestation som det innebär att samlas och mana till fred i en särdeles mörk tid. Det är en röst för fred som höjs, det är ett ställningstagande, en vägran att ge upp inför alla de röster som talar med den världsliga maktens och våldets språk.

Freden stod i centrum för det ekumeniska mötet 1925. Många av de mötets delegater kom resande från ett krigshärjat Europa. Då som nu måste vi hålla det trotsiga hoppet levande, vi måste vara modiga och frimodiga när vi låter vår längtan efter fred ta konkreta uttryck.

I det här numret av Uppdrag Mission får du läsa om längtan och strävan efter fred och enhet på många olika håll. Du får möta många olika perspektiv på ekumenik. Här finns inspiration och påminnelser om att ingen av oss är ensam i bönen om och kampen för fred, hur mörka samtiden och framtiden än kan te sig.