Namn: ALŽBĚTA MAJEROVÁ

Bor i: TJECKIEN

Ägnar mig åt: ÄR BARNLÄKARE

■ ■ ■ Min pappa är präst i den hussitiska kyrkan, så jag växte praktiskt taget upp där. Han är mycket öppen och tog tidigt med mig till andra kyrkor också, så för mig har det varit det vanliga. När jag ser någon annan som också gör det blir jag alltid glad. Jag har sett väldigt vackra exempel på ekumenik i Taizé, men inte bara där. Eftersom jag bor i Tjeckien där det inte finns så många kristna är det alltid fint att träffa någon som är kristen. I sådana ögonblick ser man inte skillnaderna utan det som är gemensamt, och jag tror att det är så vi måste göra. Ett litet exempel: mitt senaste nattskift på sjukhuset gjorde jag tillsammans med en läkarstudent, och vi upptäckte att vi båda är kristna. Vi tillhör olika samfund, men vi kände att det fanns ett band mellan oss. Vi måste vara öppna för varandra och respektera varandra, och vi kan acceptera mångfalden som en gåva istället för att låta det som är olika skilja oss åt.

Namn: JENNY SJÖGREEN

Bor i: Stockholm

Ägnar mig åt: att lära känna ett nytt sammanhang som nytillträdd biträdande kyrkoherde i Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö

■ ■ ■ När jag ser ut över det ekumeniska landskapet i världen ser jag mycket god vilja, många relationer som växer och en stor glädje över att verka med Kristus i centrum och över det som vi kan inspireras av och lära oss av varandra i detta att vara kyrka. Men det är också utmaningen. Det är personberoende – och kan inte vara annat. Där ointresse finns, eller där ambitionen är att positionera sig snarare än att försöka förstå varandra och växa och göra tillsammans, avstannar relationerna, och polariseringen ökar. Både lokalt och globalt behöver vi frimodighet i att inte sätta oss själva först utan tjäna varandra.

Namn: Henrik Glamsjö

Bor i: Örebro

Ägnar mig åt: arbetar på Arbetsförmedlingen och är aktiv som kateket och försångare i S:t Eskils katolska församling

■ ■ ■ Det är inspirerande att se den ekumenik som växer underifrån. Det är inte oviktigt med ekumenik som formuleras på konferenser och i avtal, men det verkar i vår tid som om de viktigaste ekumeniska framstegen görs när troende människor från olika kyrkor möts och arbetar tillsammans för Guds rike. Jag tror att ett gemensamt diakonalt arbete kan vara ett betydligt starkare vittnesbörd i världen än en ekumenisk deklaration som mest får betydelse inom kyrkorna själva. En utmaning för den ekumeniska rörelsen är idag inte så mycket detaljer i själva läran utan snarare konsekvenserna av tron, i till exempel morallära och sociallära, där kyrkorna verkar glida allt längre ifrån varandra. Detta verkar vara svårt att prata om kyrkorna emellan, men trons konsekvenser hör definitivt till det som vi måste våga prata om, utan pekpinnar och fördömanden.

Namn: Martin Garlöv

Bor i: Uppsala

Ägnar mig åt: bokhandeln Arken i Uppsala och att vara konsulterande kommunikatör runt om i landet

■ ■ ■ Den ekumeniska rörelsen i organiserad form har haft mer kraft. Men inget talar emot att det skulle bli bättre igen. Enskilda kristnas rörlighet över samfundsgränserna tycks vara större än på mycket länge, och det är också ett slags ekumenisk rörelse, men den får inte samma uppmärksamhet. Det som inspirerar mig är mångas, oftast unga människors, lokala gränsöverskridande och förnyande sätt att gestalta kristen tro. För den heliga allmänneliga kyrkans växt och mognad krävs ett hållbart församlingliv. Liksom monokultur minskar hållbarhet i odling, så är mångfald av högsta vikt i kristenheten. En extra viktig utmaning är att på ett aktivt och positivt sätt uppmuntra dem som sträcker sig över gränser, bygger broar och tar initiativ till dialog. Det är samfundsledarnas och de ekumeniska organisationernas särskilda ansvar att bekräfta enskildas och små gruppers ekumeniska initiativ och att underlätta deras kontakter och arbete genom att dela med sig av resurser och mötesplatser och rekrytera bland dem till ledande uppdrag.

Namn: Sahaya G Selvam

Bor i: Nairobi i Kenya

Ägnar mig åt: är prästvigd och har doktorerat i religionspsykologi, tjänstgör som biträdande professor och fakultetsansvarig vid Tangaza University College

■ ■ ■ Anden är levande i vår dialog mellan kyrkorna. Ekumeniken är ett konkret uttryck för vår längtan efter att leva i Anden. De kyrkor som Paulus grundade under vår tideräknings första århundrade ger oss en livskraftig modell för enhet i mångfalden också idag. Och kyrkofädernas ecklesiologi, från åren 100–451, ger oss en utmanande modell för mångfald i enheten. Synder som stolthet inom en grupp och exkludering av dem som inte är med i gruppen blir synliga. Vi kan inte använda teologi för att rättfärdiga våra politiska känslor. När vi troende visar ärlighet, mod och ödmjukhet blir den treenige Guden mer verklig i vår värld.

Namn: Miriam Hindle

Bor i: North Yorkshire i England

Ägnar mig åt: är fysiklärare

■ ■ ■ Jag blir inspirerad av det faktum att Guds kärlek lyser igenom i det som människor i olika ekumeniska rörelser gör, särskilt i små och vardagliga saker, och jag tror att den stora utmaningen ligger i att inspirera unga människor till att fördjupa sin tro och hålla fast vid den i en värld som blir alltmer sekulariserad.

Namn: Caroline Kyhlbäck

Bor i: Västerås

Ägnar mig åt: är präst i Västerås domkyrkoförsamling och ordförande i Korsvei Sverige

■ ■ ■ Alla rörelser som på olika sätt kombinerar kristen tro med engagemang för enhet, fred, rättvisa och miljö inspirerar mig. Det finns många sådana rörelser – Korsvei, Focolare, Kristna fredsörelsen och A Rocha är ett axplock. Jag tror att när vi bejakar vår djupaste identitet i Kristus kommer vi som kristna alltid att dras allt djupare in i gemenskap med varandra. Det viktigaste i den rörelsen är att våga släppa taget om våra revir och våra förminskande bilder av varandra för att vinna en större enhet och helhet. I en tid när starka krafter vill polarisera och splittra är vi kallade att samverka med alla människor av god vilja. Kristus verkar även utanför kyrkans domäner.

Namn: Hiromi Fujimoto

Bor i: Tokyo i Japan

Ägnar mig åt: arbetar på ett kontor

■ ■ ■ Jag blir inspirerad av de ekumeniska rörelserna i vår värld, för jag tycker att de är så fulla av kraft. Till exempel har jag varit med på de Europamöten som kommuniteten i Taizé ordnar i olika europeiska storstäder vid nyår, och där har jag träffat unga människor från många olika länder. Jag har lärt mig så mycket av dem. I Japan är det ju ganska få som är kristna. Det är en stor utmaning, och jag måste fundera mycket på den. Därför frågar jag hela tiden mig själv vad som är meningen med mitt liv som kristen, och jag försöker umgås mycket med människor från olika kristna traditioner och visa respekt för våra olika särdrag.

Namn: Lioba Krause

Bor i: Recklinghausen i Tyskland

Ägnar mig åt: är kommunikatör och projektkoordinator för symfoniorkestern Neue Philharmonie Westfalen

■ ■ ■ Jag är uppväxt i en katolsk familj, och när jag kom till Taizékommuniteten för första gången 2004 blev det en stor ekumenisk upptäckt för mig. Det som jag blev mest förvånad över var att vilken kyrka eller vilket samfund man tillhör nästan aldrig spelar någon roll. En kärnmening för mig är: ”Det som förenar oss är större än det som skiljer oss åt.” Det är det som människor lever där, dag för dag. Jag blir glad när jag ser att människor i församlingar tar på sig ansvar för ekumeniskt arbete och när det tas initiativ till ekumenik. Det är viktigt att det engagemanget tas på allvar redan nu av beslutsfattarna, särskilt av katolska biskopar och kardinaler som alldeles för ofta står i vägen för det. Stöd från dem skulle kunna göra en enorm skillnad för de ekumeniska rörelserna.

Namn: Håkan E Wilhelmsson

Bor i: Lund och Stockholm

Ägnar mig åt: projektleder Lunds Domkyrka 900 år, utbildar förtroendevalda, reser till Palestina, är vice ordförande i Lunds Missionssällskap

■ ■ ■ Det som sker lokalt inspirerar: långsiktiga projekt, samtal, gudstjänster. Utmaningen är att våga och orka se svårigheter, att inte bli ytlig. Internationellt är det problematiskt att amerikanska pengar styr en viss sorts teologi.

Namn: Johan Fälth

Bor i: Stockholm

Ägnar mig åt: arbetar med ekonomiskt bistånd som socialsekreterare på socialtjänsten och är vice ordförande i Heliga Anna av Novgorod ortodoxa församling i Stockholm-Uppsala (församlingen tillhör Svenska Ortodoxa Kyrkoprovinsen inom serbiska-ortodoxa kyrkans stift i Skandinavien och Storbritannien)

■ ■ ■ Jag blir inspirerad av att se kristna rörelser och kyrkor försöka mötas och förstå varandra bortom fördomar. Att försöka förstå ”den andre” utifrån hans eller hennes självuppfattning är nödvändigt i alla ekumeniska processer. Den viktigaste utmaningen från mitt perspektiv som ortodox är att upprätta nattvardsgemenskap mellan de östliga ortodoxa kyrkorna och de orientaliskt ortodoxa kyrkorna. Detta, tillsammans med försoning mellan rysk-ortodoxa patriarkatet och det ekumeniska patriarkatet av Konstantinopel, ligger mig varmt om hjärtat. När världen ser de kristna älska varandra vittnar Kyrkan om den försoningens glädje som Gud erbjuder människan i Kristus och som möter oss i Kyrkans gemenskap.

Namn: Jubleth Aurey Mungure

Bor i: Arusha i Tanzania

Ägnar mig åt: studerar tredje året på Bachelor of Divinity-programmet vid Tumaini University Makumira – har sedan tidigare en Bachelor of Arts i internationella relationer från University of Dodoma

■ ■ ■ Jag blir inspirerad av dem kraft som finns i enheten och av hur den unga generationen engagerar sig i ekumeniska rörelser. I Johannesevangeliets sjuttonde kapitel betonar Jesus att vi ska vara ett, och de ekumeniska rörelserna lever när människor samlas över samfundsgränser, ber tillsammans och arbetar tillsammans mot hunger, krig, konflikter … De ekumeniska rörelserna är beroende av att de olika samfunden kommer överens i olika frågor, och just nu är frågan om homosexualitet en stor utmaning för ekumeniken eftersom varje samfund har sin syn på den. Nu grundas det också fler och fler självständiga kyrkor med delvis egna doktriner, och det blir en utmaning för ekumeniska rörelser, dels för enhetens skull och dels eftersom medlemmarna i nya kyrkor kan vara svårare att hitta och nå. Ekumeniska strävanden kan på vissa sätt påverka troendes identitet eftersom många samfund lägger sina doktriner åt sidan för att kunna delta – nu finns det också en del som istället betonar samfundsidentiteten mycket starkt, och vi måste hitta sätt att hantera det.

Namn: Adham Khrisna Satria

Bor i: Boxtel i Nederländerna

Ägnar mig åt: är teolog, predikant och själavårdare i indonesiska församlingar i Nederländerna

■ ■ ■ Sedan ungefär sju år arbetar jag i indonesiska migrantkyrkor i Nederländerna, och under de första åren var jag anställd i en indonesisk-nederländsk protestantisk församling. Vi hade regelbundet ekumeniska gudstjänster, gezamenlijke dienst. Teologiska skillnader nämndes knappt under förberedelserna eller i gudstjänsten. Vi hade en välkomstgrupp som mest bestod av kvinnor, och de tog emot alla, småpratade med alla och bjöd också in alla till kyrkkaffet. Ekumeniken har en social aspekt. Nederländerna är ett av Europas mest sekulariserade länder, och kyrkofrågor ses som något privat här. Ekumeniska gudstjänster och samlingar är ett sätt att understryka att det är nödvändigt för kyrkorna att stötta varandra. Med öppenhet som inspiration kan kyrkorna anta utmaningen att läsa Bibeln och göra klart för sig vad mission i en sekulariserad kontext är.

Namn: Riccardo Corsi

Bor i: Turin i Italien

Ägnar mig åt: är mjukvaruingenjör och har varit med och startat ett företag som utvecklar interaktiva 3D-applikatoner, engagerad i Bike Pride som arbetar för att främja cyklande och andra transportmetoder som är bra för människor och luft

■ ■ ■ Jag upptäckte ekumeniken när jag kom till den ekumeniska kommuniteten i Taizé för många år sedan. Det var fascinerande att uppleva ett rofyllt kommunitetsliv, men jag tyckte också om att se att människor kunde leva tillsammans. De kom från olika traditioner och tog inte avstånd från dem men satte det som de tyckte var viktigast först: den enklaste och viktigaste delen av en gemensam tro. Det budskapet är ännu mer aktuellt idag – ekumeniska exempel är påtagliga tecken på att detta att ta ett steg närmare varandra inte är så svårt. De borde påminna oss om att mänsklig solidaritet är en av de värderingar som verkligen gör oss till dem vi är.

Namn: Steven Cooper

Bor i: i Stevenage i England

Ägnar mig åt: är präst i The Methodist Church of Great Britain, just nu med ansvar för tre kyrkor i North Hertfordshire, ordförande i Churches Together i Stevenage och metodistkyrkans ekumenikansvarige för Hertfordshire, studerar liturgi på ett Masters-program

■ ■ ■ När Churches Together in England, CTE, samlades till forum nyligen deltog 270 delegater från 47 samfund, och det var påtagligt att det rådde en ny anda: vi är här tillsammans i Guds uppdrag, Guds mission, och vi känner att Gud gör något nytt i Kyrkan. CTE:s ledare – det är sex erfarna kyrkoledare, bland andra ärkebiskoparna av Canterbury och Westminster – blev våra förebilder i den andan när de i samtalen visade varandra en djupgående öppenhet. Förslagen till ökat samarbete mellan Church of England och metodistkyrkan är en utmaning, men de är också en stor möjlighet att omsätta den andan i handling.

Namn: Topi Haarlaa

Bor i: Helsingfors i Finland

Ägnar mig åt: ekologiskt jordbruk, missionsarbete, samlingar för kristna och Movement of Silence – har en Bachelor of Business Administration och en Bachelor of Theology, studerar teologi på ett Masters-program

■ ■ ■ Organisationsbaserad ekumenik har berikat mitt liv med möten och tillfällen till gemensam bön. Vi längtar efter en djupgående förbindelse med andra kristna, så utöver offentliga uttalanden och manifestationer blir jag inspirerad av de informella möten och gemenskaper som blir möjliga tack vare att vi lever i de sociala mediernas era – till exempel den ekumeniska ölgrupp som jag är med i. Jag blir också inspirerad av andaktsappar från olika samfund. Vår avgörande utmaning just nu är att försäkra oss om att den ömsesidiga respekt som vi delar med andra samfund och religioner också växer inom våra egna samfund och våra rörelser och i hur vi betonar det som är viktigt i vår teologi.

Namn: Viateur Habarurema

Bor i: Butare i Rwanda

Ägnar mig åt: har doktorerat i Nya testamentet och föreläser I Nya testamentet och gregiska samt samordnar mastersprogrammet i teologi på The Protestant Institute of Arts and Social Sciences i Rwanda – är också biträdande pastor i en pingstförsamling

■ ■ ■ Jag blir inspirerad när jag ser nya uttryck för pingstväckelse och karismatisk kristendom som har spelat en ledande roll i kristendomens tillväxt på det södra halvklotet och förflyttat kristendomens “tyngdpunkt” hit. Utmaningen är att hitta sätt att bemyndiga kristna forskare, kristna kyrkor och kristna organisationer så att de kan ta på sig ansvar och utmana orättvisorna i en globaliserad värld. Med andra ord: det är avgörande att den stora tillväxten i kyrkorna i Syd går hand i hand med maktbalansen i beslutsfattandet inom de ekumeniska organisationerna och med engagemang för världens problem.

Namn: Henry Mbaya

Bor i: Stellenbosch i Sydafrika

Ägnar mig åt: är oavlönad deltidspräst i St. Mary’s Parish och har en heltidstjänst som professor i missionsvetenskap på teologiska fakulteten vid Stellenbosch University, en ekumenisk fakultet

■ ■ ■ Det som inspirerar mig är Kyrkornas Världsråds arbete tillsammans med bland annat den katolska kyrkan och ortodoxa kyrkor. Att det finns regionala och lokala ekumeniska samarbetsstrukturer i de flesta afrikanska länder, och också interreligiösa samarbeten, är mycket uppmuntrande. Och Kyrkornas Världsråds engagemang i miljöfrågor ger hopp för världen. Den stora utmaningen för den ekumeniska rörelsen på den afrikanska kontinenten är att framgångsteologin är på frammarsch i en del av pingströrelsen – den förvränger evangeliet, utnyttjar utsatta människor och lovar dem ekonomisk välgång och hälsa. Och samtidigt marginaliserar sekulariseringen och globaliseringen evangeliet och får människor att tro att alla religioner är sagor. Detta kommer att påverka Kyrkornas Världsråds arbete också.

Namn: Faith Lugazia

Bor i: Butare i Rwanda

Ägnar mig åt: föreläser och forskar vid Protestant University of Rwanda i ekumenik, systematisk teologi och missionsvetenskap – just nu projektet ”The East-African Revival: Voices of Neglected Witnesses”, som Lunds Missionssällskap är med och finansierar – och är präst i North Western Diocese of the Evangelical Lutheran Church in Tanzania (ELCT)

■ ■ ■ När jag ser att kristna grupper är redo att delta i samhällsangelägenheter blir jag inspirerad – jag menar, jag ser att människor arbetar och bygger nätverk för att främja fred, utveckling och frihet i samhället. Många kristna samfund delar förkunnelsen med varandra och samarbetar i för hälsa, utbildning och fredssamtal, tillsammans och utan fördomar om någon religion. De stora utmaningarna är avsaknaden av kontextualisering av de kristna doktrinerna när det gäller befrielse och bemyndigande och att gåvor används på fel sätt eller missbrukas så att det uppstår splittring i gemenskaperna. Kyrkan överallt borde predika det evangelium som kommer med fred och försoning till Guds folk. Jesus säger ju: ”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.”

Namn: Åsa Gustavsson

Bor i: Lund

Ägnar mig åt: är diakon och missionärsbarn

■ ■ ■ De korta svaret är Vänskap, Fred, Ansvar. Att få känna: vi är en världsvid kyrka, kristna i olika länder! När jag möter kristna som arbetar praktiskt, utifrån sin tro, då får jag nya perspektiv. Vid ett besök i Syd-Indien såg jag många i färd med att återställa skogar på flera olika platser, nära havet, i ökenland och uppe i höghöjdsberg. En riktig indisk skog är en djungel med krokiga träd och lianer. Det ger inte stor lönsamhet – men artrikedom både för djur och växtliv. De såg sig som medskapare. Jag har sett samma arbete i bergen i Tanzania: ”Ut med eukalyptus och in med mångfald.” Vänner behöver inte tycka lika men kan hjälpas åt. Sällan tänker vi då på vilken kyrka vi tillhör.