Namn: Eva Cronsioe

Bor i: Dalarna och norra Storstockholmsområdet

Ägnar mig åt: på halvtid åt att vara komminister i vår ”fritidsförsamling” i Dalarna och på andra halvan åt att vara pensionär och farmor åt två smågrabbar samt körsångare i min mans kyrkokör

■ ■ ■ Jag arbetar i en landsortsförsamling där vi ser ett oändligt behov av stöd vid psykisk ohälsa. Vår kommun toppar självmordsstatistiken i hela regionen. Jag kan göra akuta samtalsinsatser och ofta vara något av ett ”hjälp-jag” som lyssnar och stöttar konfidenten i att söka professionell vård. Men när psykiatrin inte svarar upp och egentligen inte fungerar blir det tungt. Min roll är ju att vara själasörjare, och det behövs, men jag kan inte tillhandahålla den psykoterapi jag ser att konfidenterna så väl behöver. Då kan det kännas ganska hopplöst.

Namn: Frida Carlsson

Bor i: Linköping

Ägnar mig åt: är församlingspedagog i S:t Lars församling i Linköping, utbildar i och föreläser om psykisk hälsa och suicidprevention, sitter jour i Självmordslinjen via MIND

■ ■ ■ Jag ser ett stort behov av stöd för många människor nu. Ensamheten har ökat under pandemin, och trygga mötesplatser har begränsats så mycket. Kyrkan har en stor uppgift att möta människors existentiella och andliga funderingar och behov. I kyrkan ska det rymmas gemenskap på många olika sätt, vi ska erbjuda sammanhang och omsorg för att bryta ensamheten. I kyrkan talar vi också om uppdraget att finnas till för varandra. Vi behöver bli burna och kan själva bära. Vi vet också att det ofta ger en känsla av mening att kunna finnas till för någon annan när man kämpar själv. Något som ordnas i kyrkan, mer och mer, är samtalsgrupper kring psykisk och existentiell hälsa. Det är bra, eftersom vi vet att språk och kunskap kring dessa frågor också i sig är till hjälp för en god hälsa.

Namn: Ingela Bertilsson

Bor i: Galtabäck, strax söder om Varberg

Ägnar mig åt: är diakon sedan nio år, brinner för gemenskaper och sammanhang, arbetar i en församling i Kungsbacka som diakon med extra ansvar för arbetet bland äldre

■ ■ ■ Den stora ensamheten, att inte vara behövd och att inte duga, där ser jag de stora utmaningarna i vårt samhälle. Det är de stora frågorna som adresseras: Vem är jag? Varför finns jag? Där ser jag att vi som församling har ett stort uppdrag i att tillhandahålla både fysiska och psykiska platser, alltså att vi erbjuder samlingspunkter och sammanhang för den som känner sig ensam och obehövd, och att vi som församling signalerar att här är vi alla tillsammans, oavsett vad vi bär med oss. För oss som enskilda kristna är uppdraget är att försöka vara med och bygga gemenskaper i stort som i smått. Bjud in den som är ny vid sopplunchen att sätta sig vid ditt bord, börja prata med bänkgrannen och om inte annat så bjud på ett leende.

Namn: Karin Ahlqvist

Bor i: Jönköping

Ägnar mig åt: är stiftsdiakon i Växjö stift

■ ■ ■ Under pandemin fick vi varningssignaler om att suicidrisken kunde bli förhöjd eftersom ensamhet och isolering bidrar till psykisk ohälsa. Nu ökande suicidfallen inte så mycket som befarat, och det är jag tacksam för, men den psykiska ohälsan ökar. Särskilt oroande tycker jag det är att se att den ökar bland barn och unga. Jag önskar att de krafttag som tagits, att den medvetenhet som har väcks, får fokus i mediautrymmet och i arbetsinsatser. Som enskilda kristna har vi alla ansvar för varandra – att ta det ansvaret att i den mån vi orkar och kan, att stötta och minska ensamhet och isolering. Det är också avgörande att vi alla bidrar till att kunskapen om psykisk ohälsa ökar. Inom Växjö stift har vi under pandemin arbetat med två utbildningar kopplade till psykisk hälsa, dels en med fokus på existentiella samtal som metod, och dels en som heter ”Första hjälpen till psykisk hälsa” – den har alla medarbetare i stiftet blivit erbjudna. Vi har också uppmuntrat anställda att gå Kyrkans SOS utbildningar i att föra stöttande samtal med unga på nätet.

Namn: Hanna Wapenaar

Bor i: Amsterdam i Nederländerna

Ägnar mig åt: är gatupastor i Protestantse Diaconie Amsterdam

■ ■ ■ Nu när vi inte är tvungna att hålla avstånd längre utan kan komma närmare, hålla om varandra och trösta varandra, är det viktigt att minnas att det bland oss finns så många som inte har sådana kontakter. På ett eller annat sätt har vi alla levt med ”hudhunger” en lång period, och den påverkar vår mentala hälsa. Jag minns ett särskilt ögonblick i mitt arbete under början av pandemin när en man på gatan sträckte fram händerna mot mig. Vi höll om varandra en kort stund, och han hade tårar i ögonen. Hur lång tid har det gått sedan vi upplevde den mjuka, försiktiga beröringen nu? Vi är Kristi händer och fötter och ögon och öron på jorden. Jag hoppas att vi tar oss tid att sträcka ut händerna mot varandra.

Namn: Malin Pihlgren

Bor i: Lund

Ägnar mig åt: min son, mitt arbete som präst i Svenska kyrkan i Landskrona, cykling och styrelsearbete i Lunds Missionssällskap bland annat

■ ■ ■ Behovet av stöd för psykisk hälsa har ökat sedan jag blev präst för 11 år sedan. I konfirmandgrupper har det alltid varit någon som mår dåligt, men nu tycker jag att det är fler och värre fall av självskadebeteende, ångest och självmordstankar, och det gäller även vuxna, äldre och barn. Jag tror att vi som kristna har en väldigt viktig roll att fylla. Jag hoppas och tror att det ofta är en stor hjälp att bli sedd och bemött för den man är, med de svåra tankar man har, och att vi vågar lyssna, möta och vara i det svåra. Det är för mig också tydligt att det existentiella perspektivet som vi som kyrka ger är oerhört viktigt för hälsan i stort och smått. Förra året arrangerade vi i Landskrona en överlevnadskurs för män i 25–45-årsåldern med fokus på fysisk, psykisk och andlig överlevnad, och det blev en mycket uppskattad kurs. En omistlig del av den är att det egna måendet och överlevnaden kopplas ihop med det större, det som jag kallar Gud. Kursen fick sedan, på begäran från männen, en fortsättning i Mansnormen. Jag är överväldigad av hur stor inverkan Överlevnadskursen och Mansnormen gör i dessa mäns liv.

Namn: Marie Arnfjell

Bor i: Åkersberga

Ägnar mig åt: har grundat och är ordförande i Sisters International, en kvinnoförening som arbetar med stöd till kvinnor och barn som far illa i Sverige, Indien och Rumänien. I Sverige har Sisters Julpåsar delats ut till kvinnor som lever i missbruk, hemlöshet, prostitution och fängelser. Sommaren 2000 startade vi tidningen Junia som jag är chefredaktör för. Jag är gift med Roger och vi har fyra barn och åtta barnbarn och två bonusbarnbarn. På fritiden älskar jag att vara ute och promenera, läsa böcker och umgås med familj och vänner.

■ ■ ■ Den psykiska ohälsan har ökat snabbare hos flickor och unga kvinnor än hos andra. Pandemin och oroligheter i världen förstärker behovet att hitta konstruktiva hjälpinsatser. Därför har Sisters International skapat en resurs – JUNi – som är ett program i sex delar. Det ger tjejgrupper ett arbetsmaterial att använda för att främja psykisk hälsa. Vi tror på det lokala sammanhanget där både kyrkor och enskilda kan använda materialet för att peppa och stötta tjejer på olika sätt. De senaste åren har det varit en tydlig ökning av antalet kvinnor som fått ta emot Sisters Julpåsar. Mottagarna är kvinnor som befinner i akut svåra livssituationer, och många lider av psykisk ohälsa. De kvinnorna har vi nått genom kyrkor och enskilda. En gåva i form av produkter och en tidning med livsberättelser har resulterat i gensvar i form av hoppfyllda personliga mottagarberättelser runt om i hela Sverige.

Namn: Markus von Martens

Bor i: en prästgård från 1691 utanför Eskilstuna med min fru och vår katt – favoritstället är sommarvistet på Saaremaa (Ösel) intill Rigabukten

Ägnar mig åt: är stiftsadjunkt i Strängnäs stift på deltid, sköter tre bisamhällen, är pensionerad kyrkoherde och prost, aktiv inom Centerpartiet

■ ■ ■ Det jag ser är att det behövs möjligheter till enskilda samtal med professionell personal, alltså utbildade psykologer och terapeuter, men också med kyrkans präster och diakoner – förutsatt att de har kunskap på området. Dessutom behövs det samtalsgrupper och andra grupper där man kan mötas för socialt umgänge och aktiviteter. Sådana grupper behövs också för hela familjer där en enskild kämpar med psykisk ohälsa. Kyrkan och enskilda kristna kan ge tid, lyssna, hänvisa. Närvaron är viktig, och vi i kyrkan kan på olika sätt motverka tabun kring psykisk ohälsa, erbjuda läkande miljöer, fokusera på det som är friskt och se möjligheter.

Namn: Fraimen Purba

Bor i: Simalungun, ett distrikt på norra Sumatra i Indonesien

Ägnar mig åt: leder arbetet med pastoral rådgivning i Simalunguns protestantiska kyrka, GKPS

■ ■ ■ Simalungun-distriktet har ett eget språk, en egen historia och en kultur som är ganska olik Bataks. Vår kyrka har sina rötter här men finns också i andra delar av Indonesien. Vi har 643 församlingar och närmare 230 000 medlemmar. Vi har märkt att ett bra och stabilt familjeliv i församlingarna är nödvändigt för den psykiska hälsan i samhällslivet. En av de saker som vi gör är att vi sedan tio år erbjuder familjerna i våra församlingar stödjande samtal och själavårdssamtal, och vi började med prästernas familjer. Prästerna och de som är gifta med präster har viktiga roller som ledare i församlingarna, men också som förebilder. Synoden planerar regelbundna möten för prästparen och erbjuder dem parsamtal. Genom de samtalen får prästfamiljerna stöd i arbetet med att lösa problem i hemmet, till exempel alkoholproblem, otrohet eller bara vardagsstress, och i att vara förebilder i församlingarna. Vi fortsätter med det här arbetet trots att våra resurser är begränsade.

Namn: Nina Eriksson

Bor i: Arvika

Ägnar mig åt: är behandlingspedagog inom LP-verksamheten och ansvarig för kvinnoverksamheten LP Kvinna och ungdomsverksamheten LP Grow, har en Affenpinschervalp som heter Totte Eriksson

■ ■ ■ Människor på högt uppsatta stolar skulle behöva inse värdet av att lägga pengar på människors psykiska hälsa. Vi måste korta ned köerna till barn- och ungdomspsykiatrin och få hela samhället att stressa ner. Någon måste ta första steget, och det behövs resurser. Kyrkan och enskilda kristna kan våga fråga och lyssna på svaret utan att klämma fram en lösning eller nödlösning. Jag tror att det var Tomas Sjödin som sa att vi behöver skapa trygga skyddsrum för varandra, rum där vi inte försöker trösta bort tårarna utan försöker trösta fram dem. Det kan vi som kyrka och kristna medmänniskor göra – stå pall i stormen.

Namn: Mattias Nystrand

Bor i: Jönköping

Ägnar mig åt: är diakon i Jönköpings församling sedan 2010

■ ■ ■ När vi går igenom perioder av psykisk ohälsa behöver vi accepterande och omsorgsfulla miljöer där vår brustenhet får plats. Kyrkan har mycket ”tro, hopp och kärlek” att förmedla, men vi i kyrkan förlorar i trovärdighet och relevans om vi inte kan finnas till hands för varandra då livet är kämpigt. Den psykiska ohälsan lamslår oss med skamkänslor över att vi inte klarar av att skaka av oss oron och ångesten. Skammen gör att vi drar oss undan och hamnar allt djupare i självförakt. I mitt arbete med människor som kämpar med utmattningssymtom har jag ofta mött dem som säger att de har gjort en paus från att gå i gudstjänsten. Det borde inte vara så! När vi säger att ”kyrkan finns här för hela livet” menar vi väl inte bara kronologi utan ”för att hela livet”? Det är faktiskt OK att inte må OK, och det är OK att delta i gemenskapen när livet utmanar. ”Av nåd” får vi komma precis som vi är – utan krav på motprestationer.

Namn: Niklas Holmsten

Bor i: Nybro

Ägnar mig åt: är präst i S:ta Birgitta församling i Kalmar, klyver ved och tittar på blommor

■ ■ ■ Det som lyfts fram av många och som är viktigt är att fortsätta arbeta med är att stötta ungdomar. Men det som kan komma att bli en utmaning för oss är att på olika sätt finnas där för barnfamiljer. Det finns skäl att tro att en ökad ansträngd ekonomisk situation för familjer kommer att fresta på. Det kommer i sin tur att leda till att många föräldrar på grund av ökad stress inte orkar finnas där för sina barn och ungdomar, och det skapar än mer otrygghet för en grupp som redan mer eller mindre mår dåligt. Det finns också anledning att uppmärksamma dem som alltmer fylls av hopplöshet inför framtiden. Kyrkan och enskilda kristna kan be och arbeta på… Det är inget nytt. Men som vanligt måste vi påminna oss om det som kommer först: bönen. Den föregår allt vi gör – vi får lägga varje tanke och handling i Guds hand. Det har visat sig lättare att skapa verksamhet och dokument än att organisera flera bönetillfällen om dagen i en församling. Vi måste envist lyfta fram att vår treenige Gud helar inte bara kroppen utan också själen.

Namn: Philippa Pernryd

Bor i: Malmö

Ägnar mig åt: arbetar som psykolog och psykoterapeut i KBT inom barn- och ungdomspsykiatrin i Malmö, brinner för allas tillgång till likvärdig vård, särskilt tillgänglighet till traumabehandling för barn och unga och är engagerad i Centrumkyrkan i Malmö, i EKHO och min zero waste-trädgård

■ ■ ■ Det finns stora behov bland barn och unga. Psykisk ohälsa ökar bland unga i alla åldrar, och störst är ökningen bland äldre tonårstjejer. Vi behöver stödsystem för friskvård innan det blir så illa att några behöver vård. Skolhälsovården behöver mer resurser, men framför allt måste föräldrar och andra i barns nätverk prata med barn om känslor, om hur de mår och om hur de kan hantera livsproblem. Det är en jätteviktig uppgift som den som känner barnet väl oftast hanterar bättre än en expert. Här kan kyrkor och enskilda kristna vara ett viktigt stöd genom att erbjuda miljöer för viktiga, ärliga samtal och en gemenskap fri från både skolans och sociala mediers ständiga bedömning och krav på prestation.

Namn: River He

Bor i: Kunming som är huvudstad i Yunnan-provinsen i Kina

Ägnar mig åt: översätter från japanska till kinesiska och arbetar som projektledare

■ ■ ■ Jag tror att de flesta av oss lever med eller har levt med psykisk ohälsa under någon period i livet. Ur ett individperspektiv är det lyssnande och sällskap som fungerar som det bästa stödet. Kanske kan man aldrig fullt ut ta in en annan människas känslor, men att vara en empatisk lyssnare är ett sätt att hjälpa. Och små saker som att motionera tillsammans, se en film och fika kan också vara bra. En annan sak som jag har lagt märke till är att fler och fler unga har problem med psykisk ohälsa. De flesta skolor har lärare som är duktiga och kan hjälpa dem. Det finns till exempel ett koncept som kallas ”ihåliga träd” där de kan få ur sig sina problem och sin oro. Många föräldrar tar med sig sina barn för att få experthjälp när det är nödvändigt. Stöd från familjen-skolan-samhället är något som unga människor behöver mycket av. I allmänhet är det nog så att många av oss blir hjälpta av att någon bryr sig om oss och älskar oss, och att det kan hjälpa oss att ta steget vidare.