Namn: Sarojini Nadar

Bor i: Kapstaden i Sydafrika

Ägnar mig åt: är professor vid University of the Western Cape (Demond Tutu Research Chair, finansieras delvis med bidrag från Lunds Missionssällskap) och leder kontextuella bibelstudier

■ ■ ■ Som professor vid ett universitet ser jag mission äga rum i det utrymme som det virtuella klassrummet utgör. Missionskonceptet har ofta begränsats till trånga tankar om ”utveckling”, och det gör att välgörenhet ofta betonas på bekostnad av social rättvisa. I min tjänst som professor på Demond Tutu Research Chair försöker jag sätta fokus på intellektuell utveckling så att vi kan bygga en gemenskap med akademisk praxis och fråga ut och ifrågasätta orättvisornas uppkomst istället för att bara ge hjälp för att mildra orättvisornas konsekvenser. Mission innebär både att förändra förtryckarsystem och att se hur orättvisor tar form. På University of the Western Cape ser vi det förstnämnda som mycket viktigt, och det är vårt missionsområde just nu.

Namn: Agneta Larsson

Bor i: Örebro

Ägnar mig åt: är församlingspedagog i Örebro Olaus Petri församling

■ ■ ■ Jag vill för det första berätta om resultatet av de ökande diakonala behoven under covid-19-pandemin. Genom att fler sökt sig till våra diakoner för hjälp och samtalat och mött våra anställda och volontärer har också fler människor fått en personlig relation till församlingen. Det andra jag vill sätta ljuset på är öppna förskolans digitala sångstunder som regelbundet samlat familjer som inte ens bor i Örebro eller tidigare har varit med i församlingens barn- och familjearbete. Särskilt för förstagångsföräldrar har den kontakten varit viktig under det gångna pandemiåret!

Namn: Gustav Burman

Bor i: Lomma

Ägnar mig åt: är präst i S:t Matteus församling i Malmö

■ ■ ■ Synen på mission som en aspekt av kyrkans grundläggande uppgift mer än en egen del är tilltalande för mig. Utifrån det perspektivet genomsyrar mission allt vi gör i församlingslivet i S:t Matteus. Ett viktigt begrepp för vår församling är andlig fördjupning. Det vill vi ska ligga som ett raster över allt vi gör, från mötet med spädbarnet till samtalet med den äldsta av de äldsta. Det ska alltså inte vara en särskild verksamhet utan ett perspektiv i allt som vår kyrka sysslar med, ett fördjupande möte med sig själv, och därmed också med Gud. Det är också missionärens uppdrag: att vara en ”andlig fördjupare”, att utmana, men framför allt att frigöra, en människa till ett andligt djup, till något mer än det hon kanske normalt sett ser. Församlingslivet har varit väldigt speciellt det här året, och missionen har fått ta plats inte minst i de enskilda samtalen och i försöken att mötas till gudstjänst och fördjupande möten med hänsyn till de restriktioner som vi mött. Ska jag berätta om en verksamhet som har varit extra betydelsefull, och där missionen har varit påtaglig, så vill jag nämna årets konfirmandarbete. Det har varit fantastiskt att få möta sökande ungdomar och ha fördjupande samtal om livets mening och mänsklighetens gemensamma erfarenheter och vårt ansvar för skapelsen. Ungdomar har ett sådant djup som vi som vuxna ibland tappar bort när vi försöker verka smartare än vad vi är. I dessa samtal har jag fått tala om Jesus, utifrån ett väldigt klassiskt missionsperspektiv, men samtidigt fått tillbaka väldigt mycket av en självklar livskännedom som ungdomar finns i och som de vågar stå för, inte minst i relation till skapelsen. För ungdomarna idag är det självklart att tala om ett gemensamt ansvar för skapelsen och för varandra. Det är mission på hög nivå för mig, och det är helt i linje med vad jag tror att Gud vill att vi som kyrka ska göra. Evangelium!

Namn: Mutale Mulenga-Kaunda

Bor i: Seoul i Sydkorea (ursprungligen från Zambia)

Ägnar mig åt: forskar och undervisar vid United Church of Zambia University

■ ■ ■ Missio Dei – Guds mission, ett av Guds attribut. Gud är inte bara en missionens Gud – Gud är Missionen Själv. Allt det som Gud är i sitt gudomliga jag är det som den kristna kyrkan försöker förverkliga i sig själv och i världen. Missionen är kyrkans JA till att bli som Gud och till att förvandla samhället till Guds avbild eller likhet. Så missionen är den luft som den kristna kyrkan andas. I den zambiska pentekostalismen blir det mer och mer så att mission är etik, en etik för hur det gemensamma livet i samhället ska förvandlas. Gud är en källa till frihet och förvandling, och källan är tillgänglig för alla. Zambisk pentekostalism har arbetet med att problematisera sin offentliga missionsteologi kvar. Den har betraktat samhället som en plats för gudomligt handlande. Det betyder också att inriktningen för framtidens missionsarbete borde innefatta arbete med att utveckla starka relationer med hälso- och sjukvårdsinstitutionerna i Zambia. Då kan vi påverka deras satsningar på folkhälsa så att de uppmärksammar de människor som är marginaliserade och exkluderade. Vi måste också satsa på missionsinriktade relationer med rörelser som arbetar för mänskliga rättigheter, särskilt med inriktning på kvinnors rättigheter, rätt till sexuell reproduktiv hälsa; LGBTIQA+ och den ekologiska krisen. För det tredje måste kyrkan gå in i de akademiska rymmen. Kyrkan har ofta format sin teologi i protest mot vetenskapens frågor, särskilt naturvetenskapernas. All kunskap, all vishet är Guds resurs för kyrkans andliga intelligens. Vi behöver den för att på ett meningsfullt sätt kunna engagera oss i världens okända framtider och hitta sätt att gå in i dem kritiskt och profetiskt.

Namn: Ewa Lund

Bor i: en liten by nära Jönköping

Ägnar mig åt: har just börjat som diakon i Kristine församling i Jönköping efter nästan 20 år som diakon på Pilgrimscentrum i Vadstena. Har de senaste åren haft ett förtroendeuppdrag i Örtagårdens vänner i Vadstena, ägnar mig också åt mina nära och kära och vänner som jag kommit nära under mina år på Pilgrimscentrum

■ ■ ■ Jag har med åren blivit alltmer intresserad av växter och av att odla – att se den växtkraft som finns inneboende hos allt levande i skapelsen! På Pilgrimscentrum i Vadstena har vi ofta talat om centret som en missionsstation. Varje besökare har något att bidra med, och när vi ser på varandra med dessa ögon får vi växa som människor och vara livgivande i Guds skapelse. När vi ger varandra kärlek och tar emot den och sedan ger den vidare blir det till liv för hela skapelsen. Ja, det är den gröna pärlans budskap efter de två röda pärlorna i Frälsarkransen. Det senaste året i mitt arbete och liv har detta tema blivit allt viktigare som uppdrag och mission. Tillsammans kan vi tro, och allt gott börjar med tro. Jordens resurser räcker till våra behov men inte till våra begär. Hoppet ligger i att vi alla kan bidra tillsammans i arbetet för en skapelse i balans.

Namn: Mats Strandberg

Bor i: Enstaberga nära Nyköping

Ägnar mig åt: är pensionär, har arbetat i metallindustrin och som kyrkvaktmästare och på krematoriet och kyrkogården i Nyköping, är med i kyrkofullmäktige i Kiladalens församling sedan flera perioder samt i en av de fyra kyrkkaffegrupperna och i den internationella gruppen

■ ■ ■ Det var en granne som kom och frågade om jag inte skulle med på ett möte, och sedan har det blivit mycket med kyrkan för mig. Jag tror att vi skulle kunna ha mer musikgudstjänster, det brukar komma många på dem – och då kan vi också vara sociala och informera om olika saker som händer i församlingen och bjuda in. När vi hade Händels Messias uppdelat på tre konserter blev det väldigt uppskattat, och det var så fint. Min fru Evy och jag har också varit med och hjälpt till med de andakter som har sänts på internet under pandemin. Det är viktigt att vi når fler. Jag vill att vi ska satsa ännu mer på ungdomsverksamheten och barnverksamheten under den kommande mandatperioden, och så hoppas jag att vi kan komma igång med musikverksamhet för åldersgruppen 30–50. Den gruppen är svår att nå, och jag vet att många har mycket att göra, men jag tycker att vi måste försöka. Vi har haft levande julspel på en gård här. Det var mycket arbete för oss i kyrkgruppen och för de anställda, men det kom många. Jag tror att vi måste ”bjuda ut” kyrkan ibland.

Namn: Biskop Thomas

Bor i: Anafora och Qosia i Egypten

Ägnar mig åt: är biskop i det koptiska Qosia stift i Egypten och grundare av Anafora

■ ■ ■ Eftersom vi är skapade till Guds avbild, med visionen att vi ska bli lika honom, är vårt första uppdrag att vara människor för att Guds syften ska bli synliga. Och genom inkarnationen blev uppdraget tydligare – Gud blev människa som vi, och vi blir som han om vi formas efter den bild som hans son är. Mänskligheten är kallad till enhet med Gud. I den enheten kan vi se med Kristi ögon, där kärlek och rätt och rättvisa möts, och vi kan bli en röst för dem som inte kan tala för sig själva, vi kan värna rättigheter för alla som lever utan hopp. Vi kan höja våra röster och vara rättvisa, vi kan arbeta för fattiga och utsatta människors rättigheter, vi kan arbeta för försoning och ta hand om naturen.

Namn: Birgitta Axelsson Edström

Bor i: Kalmar

Ägnar mig åt: är verksamhetsutvecklare på Sensus studieförbund, förtroendevald i Svenska kyrkan på samtliga tre nivåer och prästkandidat i Växjö stift samt vikarierar då och då som kyrkomusiker, fast mest och helst är jag mormor till Ilse, tre år, och Hedvig som har fötts i sommar

■ ■ ■ En verksamhet som kan ses som både diakoni och mission på samma gång är det diakonala köket i Två Systrars församling i Norrliden. Där får människor som av olika skäl är daglediga tillfälle till gemenskap och meningsfulla praktiska uppgifter i församlingens kök. Där tillagas soppor och bakas bröd och kakor, och förtjänsten vid försäljningen går till Kisima Mixed Secondary School i Kenya. Två Systrars församling har ett stort engagemang där och stöttar skolan dels med en omfattande fadderorganisation för eleverna – den omfattar många av de aktiva i församlingen – och dels med kollekter och andra insamlingar under hela året. Stödet är inte enbart ekonomiskt. Församlingen har kontinuerligt med skolan i sina förböner.

Namn: Syster Maria Shenouda

Bor i: Ezbet al Nakhl, en stadsdel i Kairo i Egypten

Ägnar mig åt: är en av Mariadöttrarna (en koptisk systrakommunitet) och verksamhetsledare på Al Salaam Center

■ ■ ■ Vi Mariadöttrar är en del av samhällslivet i Ezbet al Nakhl och arbetar som en del av den koptisk-ortodoxa kyrkan i Egypten. Vi arbetar för att alla här ska kunna bygga på sina kunskaper och färdigheter och förändra sina vanor med hjälp av moderna metoder så att var och en av invånarna här ska kunna bli en god medborgare som tror på Gud och har tillit till sina egna förmågor. Vi har oftast mellan 30 och 40 verksamheter igång, bland annat sjukhus, apotek, skola och äldreboende. En av de nyaste är mentormammorna (ett arbete som delvis har finansierats av Lunds Missionssällskap, red:s anm). Under förra året kunde de, på grund av pandemin, bara göra ungefär 4 500 hembesök jämfört med 8 400 ett vanligt år. De besöker gravida kvinnor och barnfamiljer. Vi har också genomfört seminarier om kvinnohälsa under och efter graviditet, spädbarnshälsa, lungproblem, barnnutrition och blodbrist. Vi tog blodprov på 300 barn som mentormammorna hade remitterat därför att de var trötta och svaga, och det visade sig att 81 av dem led av blodbrist. Nu följer vi upp det med föräldrautbildning om järnrik och näringsrik mat.

Namn: Barbro Engdahl

Bor i: Uppsala, men har tillbringat mycket tid i Rottne det här året

Ägnar mig åt: bland annat att hålla kontakten med vänner i Sydafrika och Sverige och att sköta en stor trädgård

■ ■ ■ Under många år i Sydafrika, som utsända av Svenska Kyrkans Mission, blev jag och min man omhändertagna av den svarta församlingsgemenskapen och välkomnade in i den. Men segregationen i Sydafrika fortsätter, och kanske visar den sig allra mest en söndagsmorgon. Detta är något som vi måste undvika här. Att se och ta hand om dem som söker sig till våra kyrkor, inte minst dem som har utländsk bakgrund eller tillhör någon annan religion, är mission för mig. Ett gott exempel är Mariakyrkan i Växjö, en spännande församling dit allt fler kommer.

Namn: Nina Lundborg

Bor i: Kalmar

Ägnar mig åt: är präst i Kalmar S:t Johannes församling

■ ■ ■ Under nedstängningarna i våras funderade vi mycket i församlingen på vad vi kunde göra tillsammans, fast var för sig, med ett gemensamt mål som var förknippat med hopp om nya, friskare tider. Vi startade projektet ”Låt Johannes blomma!” och delade ut över hundra små frökuvert med luktärtsfröer till hushåll i församlingen. Tillsammans, fast hemma hos oss själva, skulle vi försöka odla luktärter och hjälpa och tipsa varandra steg för steg. Målet var att kunna ta med en liten bukett till altaret i S:t Johannes när vi kunde samlas till gudstjänst igen. ”Låt Johannes blomma!” blev ett sätt att sprida hopp och framtidstro när så mycket annat gick på sparlåga, och det har gett upphov till flera nya idéer som vi ska testa under hösten.