Namn: Anna Hjälm

Bor i: Umeå och Uppsala

Ägnar mig åt: leder Svenska kyrkans program Interreligiös praktik för fred – En värld av grannar

■ ■ ■ Vänskap är en sådan gåva, en möjlighet att få dela varandras verklighet, vardag, passioner och bekymmer. Det gäller förstås vänner i Sverige och världen över. Men även platserna där jag har vänner träder fram, jag blir mer uppmärksam på nyheter därifrån – vad händer i Krakow där Anna och Karol trots det hårda politiska klimatet arbetar med migrations- och hbtq-frågor? Hur går det med Alex arbete bland utsatta unga och migranter i Aten nu efter valet där? Jag hör om nya oroligheter i Jerusalem och inkluderar vännerna där i alla mina böner. Vänner gör att händelser långt borta blir också min angelägenhet.

Namn: Benjamin Lundqvist

Bor i: Viby nära Örebro

Ägnar mig åt: är präst sedan 20 år, har bott och studerat i Sverige, Norge och England, är engagerad lokalt i föreningsliv och landsbygdsutveckling

■ ■ ■ Utomlands ökar förutsättningarna för att mötas utan fördomar. Sällan har jag haft så personligt viktiga samtal som i samtalsgruppen i Taizé där vi kom ifrån många olika länder och kunde mötas på lika villkor, nästan fritt från förutfattade meningar. Likadant med vänner i England, Norge och Lettland. I mötet med dem kan jag positionera mig på nytt utan att behöva ta en massa hänsyn – det är friare på något sätt och sätter relationerna och sammanhangen på hemmaplan i perspektiv. Internationella kontakter har gett mig en insikt om att Sverige ändå är en ganska liten ankdamm, och vidgade perspektiv.

Namn: Feliz Lindenhall

Bor i: Gällivare

Ägnar mig åt: är provtagare/laborant på LKAB och ordförande i Svenska Kyrkans Unga i Malmberget

■ ■ ■ När jag har rest med kyrkan till det franska klostret Taizé och på mina egna backpacking-resor i Sydostasien har jag fått tillfälle att träffa många människor. Att träffa och umgås med människor från andra länder har gett mig nya perspektiv. Det har fått mig att inse att allting sällan är svart eller vitt utan snarare någonstans mitt emellan. Vi är alla så lika, fastän vi har olika bakgrund, för oavsett allt annat så klappar hjärtat där i mitten, och det är ungefär samma känslor som finns i oss alla. Om vi bara har respekt för varandras olikheter kan vi nog komma hur långt som helst.

Namn: Fredrik Torgnysson

Bor i: Sollentuna

Ägnar mig åt: arbetar som musiklärare, dirigent och arrangör

■ ■ ■ Två gånger om året reser jag till Tyskland för att spela med ”min” tyska orkester – Wendland-Sinfonieorchester, en symfoniorkester med medlemmar i alla åldrar som ses ett par gånger per år för att umgås och spela. Jag lärde känna orkestern för över tio år sedan, och för mig har det blivit en trevlig tradition att fira nyår tillsammans. Musik är ett internationellt språk och överbryggar snabbt alla språkbarriärer. Jag har genom åren skaffat mig många vänner runt om i hela Tyskland, och vi håller kontakt med mellan projekten också.

Namn: Martina Fjällberg

Bor i: Offerdal

Ägnar mig åt: engagerar mig i klimatförändringars påverkan på urfolk

■ ■ ■ Jag fick möjligheten att vara med på Students On Ice 2019 Arctic Expedition, och genom den fick jag möjlighet att träffa människor från hela jorden. Det var inte bara ett tillfälle då jag fick möjlighet att skapa nya vänskaper, utan det betydde så mycket mer. På expeditionen var hälften av deltagarna urfolksungdomar, och eftersom jag själv är same var det utbytet med de andra urfolken, däribland inuiter och first nations, som betydde mest för mig. Jag fick lära mig om deras kulturer och historia. Jag fick bland annat lära mig hur Kanada satte urfolksbarn i ”residential schools”, internatskolor, där de skulle ”döda indianen i barnet” och där barnen blev slagna och utsatta för sexuella och mentala övergrepp. Och detta är inte ens länge sedan – den sista skolan stängdes 1996. Traumat från detta och mycket mer hänger kvar och är något som motvilligt förs vidare från generation till generation. Idag är fattigdom, självmord och alkoholism mycket vanligt. När jag fick lära mig detta av dem som deltog kände jag sorg och ilska samtidigt som jag kände igen historien, för samma sak hände med samerna, samma metod användes när samerna koloniserades och sattes i nomadskolor. Och det var bara ett exempel. Det var så mycket i de historier som jag fick lära mig och de berättelser som jag berättade som var lika. Inte bara om hur det varit utan även berättelser om hur det är idag. Det var en berättelse som fastnade speciellt hos mig. Det min vän från Resolute Bay berättade för mig. Vi var och vandrade i Uummanaq i Grönland, och vi pratade och kom in på en kompis till min vän. Han berättade hur han en dag i skolan hade pratat och skämtat med sin kompis som vanligt, men så i slutet av dagen hade hans kompis varit lite nere. Min vän gav honom en kram och sa: ”Vi ses imorgon, kompis!” Dagen efter åkte min vän iväg för att jaga myskoxe, och jakten drog ut på tiden, så han blev tvungen att övernatta ute. Under tiden han var ute och jagade tog hans kompis sitt liv. Han fick inte veta något förrän han kom hem igen. Han grät aldrig, han hanterade aldrig vad som hänt. Han sa senare att han aldrig berättat det för någon men att han kände att jag skulle förstå och att han kände någon typ av koppling till mig. Jag känner också den kopplingen. Det är samhörigheten som finns mellan urfolk. Det är så mycket som är lika, och den kopplingen som jag kände då är något som jag kommer att bära med mig resten av livet. Jag kommer att bära med mig alla berättelser jag fick höra, och speciellt alla nya vänner som berättade dem, vänner som jag känner en sorts syskonskap med. Genom det syskonskapet känner jag mig mindre ensam i alla kamper jag utkämpar på grund av min bakgrund, för jag vet att bakom mig står de alla och stöttar mig.

Namn: Alfred Jarl

Bor i: Uppsala

Ägnar mig åt: är scout i Equmenia Gamla Uppsala och går andra året på samhällsvetenskapligt program med internationell profil

■ ■ ■ Den här sommaren har jag varit på världsscoutläger i USA. Ett sådant läger arrangeras vart fjärde år någonstans i världen. Temat för lägret var ”Unlock a New World”. Under drygt en vecka var 45 000 scouter på samma lägerområde. Vi bodde grannar med sydafrikaner och amerikaner. En eftermiddag hade vi middagsutbyte med de sydafrikanska scouterna. Hälften från oss åt hos dem, och hälften av dem åt hos oss. Det var ett bra tillfälle att lära känna varandra bättre och höra hur scouting fungerar i ett annat land. En annan dag hade vi kulturdag. Då gick vi runt till olika lägerbyar där vi fick prova på olika aktiviteter som de gör i sina hemländer. Vi dansade med brasilianarna, åt med pinnar hos japanerna och smakade godis hos skottarna. Bland mycket annat bär jag med mig hem några ord som FN:s förra generalsekreterare Ban Ki-moon sa när han höll tal på avslutningen. Han sa att nu har ni levt i fred under tio dagar, och då kan ni leva i fred i 100 år och för all framtid. Scouting är en fredsrörelse där man alltid är omgiven av vänner och redo för livet.

Namn: Eva Christina Nilsson

Ägnar mig åt: samarbete i den världsvida kyrkan, just nu på Lutherska Världsförbundet i Genève, tidigare genom engagemang och arbete i församling, Kyrkliga Gymnasistförbundet, Riksförbundet Kyrkans Unga, Lutherhjälpen, Svenska missionsrådet, Concord Europa och Svenska kyrkan på nationell nivå – jag har fått arbeta med bland annat utbyten, internationellt utvecklingssamarbete, ekumenik och policy- och påverkansarbete

■ ■ ■ Sommaren 1983 deltog jag i en månadslång fredsstudieresa till Östeuropa ordnad av Lutherska Världsförbundet. För mig blev resan som en omvändelse som medförde att mitt liv oväntat tog en ny vändning. Vi fick möta unga engagerade människor, och de gjorde så starka intryck på mig. Deras mod att stå för sin kristna tro, att vara beredd på att betala ett pris för detta, deras politiska medvetenhet. Vi hade viktiga, djupa och berörande samtal. Studier och yrkesliv bytte riktning för mig. Jag fick vänner för livet, och de har betytt och betyder så mycket för mig!

Namn: Sofia Falk

Bor i: Borås

Ägnar mig åt: har just avslutat ett år som församlingsassistent i Svenska kyrkan i Paris, börjar i september igen på min gamla tjänst som kantor i Brämhults församling i Borås

■ ■ ■ För 20 år sedan var jag under fem månader volontär på Agape Centro Ecumenico i norra Italien. Allt var nytt, inte minst språket. När sommaren kom hade jag lärt mig en del italienska. Då kom en tjej från Uruguay, och vi fann varandra. Vi hade italienskan som gemensamt – ibland taffligt – språk, men det var nog musiken som sammanförde oss. Efter att inte ha träffats på mer än 17 åt återsågs vi i höstas i Paris. Och känslan var: här är min syster! Vi bara fortsatte att umgås som om vi hade setts igår. Under andra lite längre utlandsvistelser har jag träffat många människor från många delar av världen, och flera har blivit mina goda vänner. Under mina tågluffar har jag bott hos många vänner i Europa, en del som jag har känt längre och en del som jag har mött till exempel fyra dagar i Taizé. Vilken glädje det är att världen blir lite mindre med dessa kontakter! Jag tror att mötet och samtalet mellan människor i det lilla är något som gör den till en bättre plats.

Namn: Charlotte Maria del Socorro Bergendal Berggren

Bor i: Uppsala

Ägnar mig åt: är programansvarig för Centralamerika på Kyrkokansliet

■ ■ ■ Jag är en del av 1970- och 1980-talens svenska utrikespolitik – jag föddes i Managua i Nicaragua och blev adopterad av en svensk diplomatfamilj. Sedan dess har jag bott i flera länder, bland annat Bolivia och Libyen, och studerat och arbetat i olika kulturer och på olika språk med demokrati, mänskliga rättigheter och kultur. Att bo i olika länder har gett mig en insikt om att vi är olika men ändå lika. Alla vill vi bli omtyckta, tycka om någon och tillhöra ett ”vi”, inte bara i en kärleksrelation utan också i ett större sammanhang. Det är enormt berikande att få ha fått vänner från olika delar av världen, och det är någonting som jag alltid bär med mig i hjärtat. Act Svenska Kyrkan arbetar med kvinnors rättigheter på flera olika nivåer i Centralamerika genom våra partnerorganisationer Ecumenicas por el derecho de decidir, Las Hormigas, Foro de Mujeres och Asociacion de mujeres defensoras de la vida i Honduras. Den stora utmaningen är att det handlar om makt – och brist på makt på livets alla områden. Det mest kontroversiella är kvinnors och flickors kontroll och makt över sin kropp. Tillsammans med lokala partner bedriver vi påverkansarbete för att förändra lagarna. Genom våra lokala partner stöttar vi också drabbade kvinnor både praktiskt och juridiskt. Mina ögon tåras varje gång jag möter kvinnor som kämpar för och tillsammans med andra kvinnor. Mitt starkaste möte i år har varit med våra partner Red Jesuitas i Nicaragua. De arbetar på olika fronter med att få unga människor som suttit fängslade tillbaka in i samhället. Det är unga akademiker som på mycket kort tid fått sina liv förstörda och som inte begått något annat brott än att protestera på öppen gata mot regimen. Act Svenska kyrkan arbetar också genom Red Jesuitas i hela Centralamerika med att hjälpa de mest utsatta migranterna, inte minst kvinnor och barn.

Namn: Andrea Stålberg

Bor i: nyinflyttad i Jönköping, kommer från Sala

Ägnar mig åt: studerar första året på programmet Internationellt arbete vid Jönköpings Universitet

■ ■ ■ Jag tycker att det är otroligt givande att dela tankar och idéer med människor som har en annan bakgrund än jag, och jag är tacksam att jag har fått möjligheter att knyta kontakter i allt från internationella ungdomsmöten i Lettland och Libanon till utbytesprojekt och inte minst min tid som vänstiftsvolontär i Moçambique. Jag har hört många fantastiska, gripande och inte minst inspirerande berättelser av mina internationella vänner. De berättelserna har gjort mig nyfiken på att förstå hur världen fungerar, och därför har jag nu har valt att studera Internationellt arbete. Det jag bär med mig allra mest är möjligheten att utbyta livserfarenheter, i både positiv och negativ bemärkelse, och att tillsammans kunna diskutera svårigheter och utmaningar för att få en större förståelse för vår omvärld.

Namn: Pär Eliasson

Bor i: Uppsala

Ägnar mig åt: är doktorand i indologi – studerar tidigmoderna missionärers försök att begripliggöra kristologi på indiska språk

■ ■ ■ Jag kom till Indien första gången 2005 som praktikant i Svenska Alliansmissionens Step Out-program, och sedan dess har jag återvänt flera gånger för språk- och musikstudier. Mina vänner i Indien har hjälpt mig att relativisera min mina föreställningar och förhållningssätt och på sätt och vis min egen personlighet. Att försöka förstå religiösa och filosofiska strömningar som formar deras värld hjälper mig att betrakta mina egna föreställningar delvis utifrån, förstå dem på ett nytt sätt och undvika att hålla alltför hårt i gamla tankar. Dessutom har mina indiska vänner och lärare visat mig vägen in i den fantastiska hindustanska musiktraditionen, även om ett liv inte förslår för att bemästra den, som min sitarlärare säger.

Namn: Åsa Egnér

Bor i: Lund

Ägnar mig åt: är präst i Svenska kyrkan och arbetar också med att skapa konstnärliga upplevelser i olika former – teater, kyrkospel samt virtuella upplevelser, just nu för långtidssjuka ungdomar

■ ■ ■ Som ung gick jag på en teaterskola med människor från hela Europa, och det har betytt mycket för min syn på konst och teater. De projekt jag arbetar med i kultursektorn idag handlar ofta om möten mellan olika kulturer och människor i olika ekonomiska och kulturella livssituationer med konst, teater och pedagogik som redskap. Syftet är att sprida hopp, fred, vänskap och livsmod. Som missionsvetare har jag fått resa till många länder och vara med i interreligiöst fredsarbete, på konferenser och i sociala samlevnadsprojekt. Jag har fått vänner som hör hemma i olika religioner, och det har betytt mycket för min teologiska grundsyn.

Namn: Edward Eklöf

Bor i: Ödestugu nära Jönköping

Ägnar mig åt: arbetar som kyrkomusiker sedan 20 år, mycket med körverksamhet, och vid sidan av jobbet är jag engagerad i Ungikör, Sveriges Körförbund och Kyrkosångsförbundet

■ ■ ■ Jag har varit med om ett antal körresor genom åren, och det finns inte något bättre sätt att upptäcka ett land än genom en resa tillsammans med andra människor. Vi lär oss mycket om oss själva när vi reser och besöker andra människor. När vi sedan kan dela denna upplevelse med många får den ännu fler dimensioner. Det är lätt för oss att sitta hemma och tycka saker om andra kulturer, men att få lära känna människor från en helt annan kultur lite mer back-stage och se våra olikheter och likheter blir ju naturligtvis en helt annan sak. En av mina starkaste upplevelser är när jag tillsammans med åtta barnkörsbarn och sex föräldrar åkte till Tanzania juni 2017. Vi besökte människor i en församling som heter Katare på landsbygden i nordvästra delen av landet. Vår fantastiska guide kommer ursprungligen från Kilimanjaro, och jag hade lärt känna honom i Sverige. Genom den vänskapen kunde vår grupp få en helt annan bild av kulturen än om vi hade åkt som turister. För mig är det mötet med människor som är den verkliga resan. Jag lär mig ständigt om min egen kultur och mitt eget sätt att tänka, leva, älska och tro i mötet med andra. Gemenskapen med människor från andra länder är också nödvändig i den globalisering som vi står inför idag, och ska vi kunna närma oss Agenda 2030 är det en förutsättning. En annan stark upplevelse var när min barn- och ungdomskör träffade en tysk ungdomskör i en liten by som heter Bröckel, utanför Hannover, våren 2018. Det tog inte så lång stund innan de började prata med varandra, och flera av dem har fortfarande kontakt med varandra via sociala medier. Det är genom sådana möten som vänskap mellan länder växer fram. När vi får lära känna människor skaffar vi oss en förståelse för varandra, men det är också utmanande och ibland lite förvirrande. Därför måste vi upprepa dessa möten tills de uppstår bekantskaper och kanske även vänskaper. I våras hade vi i Jönköping ett besök av en delegation från den nordtyska kyrkan via ett samarbete med Växjö stift. Det samarbetet har hållit på ett tag, och jag har träffat flera representanter därifrån vid olika möten i både Sverige och i Tyskland. Utbytet har varit väldigt värdefullt, och det binds starkare och starkare trådar mellan oss. Det tar lite tid att komma till den punkten att mötena känns naturliga, men jag tror att det är nödvändigt att vi skapar förutsättningar och vårdar vänskaper mellan olika länder.