Namn: Lasse Bengtsson

Bor i: Varberg

Ägnar mig åt: är aktiv lekman i Varbergs församling samt pensionerad journalist och kommunikatör

■ ■ ■ Ett av de mest hoppfulla tecken under senaste året är onekligen Greta Thunberg, ett barn som fått nog av vuxnas prat och agerar och väcker allas våra samveten. Hennes protest har spritt sig världen över. I Varberg samlas vi varje fredag en timme till Klimat for future-aktion och skickar brev till lokala politiker. Som kristen tycker jag det är viktigt att hålla ihop kontemplation och aktion, inte minst för att inte förlora hoppet – och modet. ”Mod är rädsla som blivit till bön”, läste jag för en tid sedan. Vi behöver det modet för att kunna och våga göra motstånd. När jag sitter med mitt senaste barnbarn och han sover tryggt i min famn tänker jag att när han är lika gammal som jag är nu skrivs årtalet 2086. Lever han i en rimligare värld då? Det är mitt hopp. Och min bön.

Namn: Carolina Johansson

Bor i: Stockholm

Ägnar mig åt: är en skribent och journalist som med åldern försöker ägna mer tid åt väsentligheter

■ ■ ■ Jag ser hopp i alla människor som inte ger upp och kapitulerar – i dem som i det offentliga och privata verkar för en bättre framtid på det vis som är deras. Det handlar om allt från lokala initiativ, som framväxandet av stadsodlingar, till globala rörelser, som den Greta leder. Förändring börjar förvånansvärt ofta i en enda persons vision och oförmåga att släppa den. Som förälder till två unga vuxna kan jag imponeras av den medvetenhet som finns idag. Hopp är en bristvara, så jag vill lyfta alla som andas hoppfullhet och som tänder ljus i mörker. Generellt försöker jag vara påläst för att kunna ta bättre beslut. Konkret blir det vego istället för kött, tåg istället för flyg, och mindre inköp överlag. Dessutom tror jag på hållbara investeringar – det vill säga att investera i fonder med hållbarhetsfokus för att på så vis stötta innovation och företag som arbetar för hållbara lösningar. Och så har jag börjat odla. Att arbeta med händer i jord gör något med en, man växer i både förundran och tacksamhet över vad jorden ger, och man vill ta hand om den.

Namn: Elvira Caselunghe

Bor i: Uppsala

Ägnar mig åt: är nydisputerad i miljökommunikation och väntar mitt tredje barn

■ ■ ■ Viktigt för mig är att se det sociala sammanhanget som grund för annat hållbarhetsarbete. Vi kan inte rädda miljön på egen hand, utan vi behöver bygga relationer på alla ledder för att stärka och hålla samman samhället. Kyrkan är ett sådant sammanhang. Att lära känna sina grannar och föräldrar i barnens skolor är andra sätt. Att ha en odlingslott fyller flera syften för mig: barnen lär om var maten kommer ifrån, om insekter, ekologi, vädrets betydelse och människans roll i ekosystemet, det är ett miljövänligt sätt att tillbringa sin semester istället för att resa eller ha dubbla boenden, vi lär känna människor i vår stadsdel med olika bakgrund och från olika kulturer, vi får vardagsmotion med frisk luft, och odlingslotten har en terapeutisk funktion för den som lider av utmattningssyndrom. Barnen lär sig tycka om fler grönsaker, och vi får lokalodlade hallon.

Namn: Giorgio Zoia

Bor i: Marcon i Venedigprovinsen i Italien

Ägnar mig åt: är gymnasielärare, har nyligen doktorerat

■ ■ ■ Jag ser framtidshopp i små saker som händer under lektionerna på den skola där jag arbetar. Jag hoppas att mina elever ska kunna arbeta med förändring på något sätt – de flesta av dem är kommer att ärva en gård eller en vingård. I början av vårterminen gjorde vi en resa till ett naturområde som har blivit restaurerat under de senaste åren i den södra delen av vår region. Vi fick en guidning på ett museum där, och sedan åkte vi med en fiskare genom systemet av flodarmar, kanaler och mynningar i Po-deltat. Jag tror att den resan har gjort dem lite mer medvetna om den värld som omger dem.

Namn: Grazyna Groth

Bor i: Gdansk i Polen

Ägnar mig åt: undervisar i polska för invandrare

■ ■ ■ Jag undervisar icke-polsktalande i polska. Tiden går, och jag ser att de som själva har kommit hit från andra länder och bott här ett tag försöker hjälpa de nyanlända att förstå kulturen och verkligheten här och att acceptera den. För sex månader sedan slutade jag äntligen med att köpa vatten på flaska. Jag önskade mig en filterkanna i julklapp, och det blev en väldigt bra present. Hemma hos mig finns det inte längre några plastflaskor. Nu i vår har jag planterat blommor på min balkong som alltid – men den här gången blev det bivänliga blommor.

Namn: Koen Goossens

Bor i: Londerzeel i Belgien

Ägnar mig åt: är kurator på en skola, utbildad sjuksköterska

■ ■ ■ Varenda dag ser jag våra elever kämpa i skolan för att prestera och få höga betyg. Man kan bokstavligen se kampen i deras ansikten och hur de slappnar av när de möts av vänlighet. Jag får mycket framtidshopp när de, ifall jag inte ler en morgon när vi möts, frågar mig om allt är OK. De här unga människorna kan förändra oss vuxna lika mycket som vi försöker utbilda dem. Här i Belgien har två flickor, Anuna De Wever och Kyra Gantois, lyckats mobilisera en stor skara människor i klimatmarscher en gång i veckan det senaste halvåret, och de har lyckats placera klimatförändringar och behovet av en förändrad livsstil högt på den politiska agendan här. De är inspirerade av Greta Thunberg och har fått nästan alla belgare att ta ställning. Det påverkade inte valet här i den riktning som en del hoppades och andra var rädda för, men det har förändrat mig! Jag har fått hopp! Det har bland annat inspirerat mig till att tänka ännu mer på vattenförsörjningen i min trädgård.

Namn: Margareta Koltai

Bor i: Stockholm

Ägnar mig åt: är tematisk rådgivare för rättvis och hållbar försörjning på Act Svenska kyrkan på Kyrkokansliet i Uppsala – återvände till Sverige 2014 efter några perioder av biståndsarbete i Asien, fem år i Thailand och Myanmar för Diakonia och tre år i Vietnam för Norska kyrkans nödhjälp

■ ■ ■ Act Svenska kyrkan genomför just nu en fördjupad kartläggning och dialog med våra partner utifrån det miljöarbete och klimatarbete de står i. Mitt engagemang för internationella rättvisefrågor grundlades i Lund där jag studerade teologi och gick med i Kristna Studentrörelsen. Det la grunden till ett livslångt engagemang för en hållbar utveckling – fred, rättvisa, miljö. Det behövs många förändringar, på olika nivåer, som sammantaget leder till en hållbarare livsstil, både i vardagen och på politisk samhällsnivå. Jag blir inspirerad av länder som Kenya, Zimbabwe och Rwanda, som visar gott omdöme genom att förbjuda användning av plastpåsar. Alla onödiga plastförpackningar och engångsartiklar borde avskaffas. Här kan vi lära av våra tidigare generationer som klarade sig bra utan plast! Jag ser Greta Thunberg och alla skolstrejkande ungdomar som profetiska röster. De påminner vuxenvärlden om vårt ansvar. De påminner oss om att vi lånar jorden av framtida generationer. Jag deltar i ett interreligiöst samarbete som Stockholm International Water Institute (SIWI) håller i. Vi är en grupp protestanter, katoliker, muslimer, judar, hinduer, buddhister och miljöorganisationer som på olika sätt är engagerade för att värna tillgången på rent vatten. Det är hoppingivande att se hur människor av olika tro enas och samarbetar för att vi alla bryr oss om livet på jorden och framtida generationer. Jag önskar att fler kände till det livsviktiga arbete som många av våra partner, kyrkor och ekumeniska nätverk, är engagerade i för att värna och vårda vår planet. Det är imponerande vad som görs för ett miljövänligare jordbruk, för att säkra tillgång till rent vatten, för att utmana företag att ta ansvar för en hållbar utveckling. Det är ett arbete som jag gärna berättar mer om för alla som är intresserade. Gläds också åt att kyrkokansliet i Uppsala numera är miljödiplomerat. Nästa stora internationella Act Svenska kyrkan-samling i Uppsala till hösten, ”Göra Skillnad”-dagarna i början av september, kommer att vara miljödiplomerad enligt Svenska kyrkans egen miljödiplomeringsstandard. För egen del äter jag mer grönsaker och mycket mindre kött. Det mår både jag och miljön bättre av. Försöker också vara en mer medveten konsument. Här kan man göra val. Varje gång jag handlar ställer jag mig numera frågorna: Behöver jag detta? Hur har det tillverkats? Varifrån kommer det?

Namn: Riet Plantefeber

Bor i: Grijpskerke i Nederländerna

Ägnar mig åt: : mycket frivilligarbete i församlingen där jag är med och på Zeeuws Museum där jag bland annat guidar människor som har fått demens, och så tar jag hand om min sondotter när det behövs

■ ■ ■ Ibland blir jag upprörd när jag tänker på framtiden, men när jag ser unga människor demonstrera ser jag hopp. Själv försöker jag använda så lite plast som jag kan, jag äter årstidens frukt och grönsaker och försöker välja det som växer i närheten, tvättar bara fulla tvättmaskiner och försöker duscha kort. Jag tror att vi alla kan leva mer hållbara liv om vi undviker plast så mycket vi kan och lever enklare med lokalproducerad mat.

Namn: Ana Tulipan

Bor i: Sloveniens huvudstad Ljubljana

Ägnar mig åt: är inköpschef på Bauhaus Slovenia

■ ■ ■ Jag ser framtidshopp för vår värld i de små sakerna, i vardagsmiraklen och i de människor som inte flyter med strömmen utan är trogna mot sin tro och sina kunskaper även om det innebär att de måste simma åt andra hållet. Hållbarhet är inte bara en trend, det borde vara ett beslut som förändrar livet permanent, och vi ska inte döma oss själva eller andra om vi ibland halkar. Jag försöker använda min cykel så mycket som möjligt, handla närodlat eller direkt från bonden, jag försöker låta bli att köpa saker som jag inte behöver och att ge vidare det som jag inte använder. När jag var ute och reste nyligen blev jag erbjuden en plastpåse till en sak jag hade köpt, och jag sa: ”Tack, men jag har alltid en kasse med mig.” Jag har haft en kasse i handväskan i mer än 15 år. Kvinnan i butiken sa: ”Vilken bra idé – var har du fått tag på den?” Jag tror att det är så det börjar, med att vi visar varandra att det går att göra på ett annat sätt.

Namn: Lisa Fröberg

Bor i: Västerås

Ägnar mig åt: är präst – nu stiftsadjunkt för internationella relationer och miljöfrågor i Västerås stift, snart komminister

■ ■ ■ Hopp ser jag när jag hör om människors små livsstilsförändringar, som de berättar om som vinstlotter och inte som umbäranden. Jag har hört om glädjen över att cykla till jobbet, tågluffen genom Europa, barn som får familjen att äta mer vegetariskt, fynden på secondhand när ”nyköpsstopp” råder som ett nyårslöfte. Att Greta har påverkat människor i olika åldrar, på olika positioner runt om i hela världen ger självklart en massa hopp. Det är så kraftfullt! Min bästa idé för klimatet visade sig vara att vi för 12 år sedan började hänga cykelnyckeln ovanför bilnyckeln på nyckelkroken. Det gjorde att vi sålde bilen, eftersom den visade sig vara överflödig i vårt liv. Att komma på cykel väcker så mycket bra samtal om livet, hållbarhet och hälsa. Nu kommer de bästa idéerna från barnen i familjen. Inför sommaren googlade de på hur mycket koldioxid färjorna släpper ut och ratade förslaget att åka färja över Östersjön. Det får bli tåg till en annan destination istället. Då kan vi alla njuta!

Namn: Špela Božnar

Bor i: Haag i Nederländerna

Ägnar mig åt: är socialarbetare/kulturarbetare på Don Bosco Rijswijk, ett multikulturellt centrum för barn och ungdomar

■ ■ ■ Jag ser hopp i de människor som vill göra något och som accepterar att de måste förändra små saker i sina liv för att det ska bli en stor totaleffekt. Vi kan tänka mycket på problem, men om det finns lösningar kan vi ju arbeta med dem. Vi kan stanna vid att ”regeringen inte gör något”, men det finns ju också möjligheter för mig i mitt liv: vad jag säger, köper, lånar, lånar ut, äter, tillverkar … Allt det ger mig hopp. Och kanske någon annan ser det och blir inspirerad. Jag har alltid haft textil som mitt favoritmaterial. För några år sedan skaffade jag en egen symaskin, och jag glömmer ofta tiden när jag hamnar i en kreativ process. En av mina senaste upptäckter är hur mycket man kan ha slitna sockor till. Jag vet att det kan låta enkelt och litet, men det jag har bestämt mig för att göra för världen är att försöka hitta en lösning på varje litet problem. Till exempel att sy grönsakspåsar och fruktpåsar av ett gammalt lakan eller att klippa en trasig T-shirt i bitar som kan fungera som näsdukar. Det här sättet att tänka får mig också att fråga andra om råd innan jag sätter igång. Jag tror att det kan vara en god vana att bygga gemenskap – och jag tror att det är ett praktiskt exempel på hur vi kan göra livet mer hållbart.

Namn: Tomas Pettersson

Bor i: Bollebygd

Ägnar mig åt: berättande i text och bild som kommunikationskonsult

■ ■ ■ Klimatet räddas inte med rädsla, utan med förundran. Jag blir glad när jag ser att allt fler, även jag, äter mer vegetariskt, inte på grund av klimatångest utan för att det är så gott! De digitala folkrörelserna är också hoppfulla. Det har aldrig förr varit så lätt för ”vanliga människor” att bilda opinion. Var ineffektiv! Strävan efter effektivitet tror jag är en av de största klimatmotståndarna. Jag arbetar på att skaffa mer ”dötid” och att trivas med den. Att resa långsamt. Jag tycker att jag får lättare att prioritera relationer och blir mindre lockad av att konsumera. Indirekt påverkar det klimatet positivt.