Ett paket mjölk och ett paket havredryck står på köksbordet, kaffe finns i kaffebryggaren på köksbänken, och kanelbullar är upplagda på ett fat.
Aung Aung (fingerat namn) befinner sig i Sverige nu, i en Stockholmsförort, och hans fru och barn är här tillsammans med honom. De har upplevt en svensk vår, en svensk sommar och fyra månader av de formaliteter, det mottagande och de nystarter som är en kvotflyktingfamiljs liv.
Vid samma tid förra året hade de varit på flykt i över ett halvår och flyttade från plats till plats för att hålla sig gömda.
Massarresteringar
– Vi landade här i april, och vi kom hit via Jakarta, berättar Aung Aung. Jag hade kontakt med ambassaden, och de sa att vi måste komma till Bangkok. Men vi kunde inte ta oss ini Thailand. Till slut korsade vi gränsen illegalt.
Det var i början av år 2021 läget blev akut för Aung Aung och hans familj. Både han och hans fru har länge varit engagerade och anställda i organisationer som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma. Statskuppen i början av februari följdes av omfattande protester – Aung Aung berättar att ungefär 20 miljoner människor deltog, alltså mer än en tredjedel av landets befolkning. Och i och med protesterna började massarresteringarna.
– Flera av mina nära kolleger blev arresterade, och jag förstod att jag måste hålla mig undan, säger Aung Aung. En av mina tidigare arbetsgivare hörde av sig för att varna mig. Vi flyttade till en annan stad, men det blev svårare och svårare. Militären började göra hembesök.
Bytte telefon
Militärregimen i Burma motarbetar alla som arbetar med demokratifrågor och mänskliga rättigheter. Nu beslagtogs dessutom all dokumentation hos vissa organisationer, och inte bara de nuvarande medarbetarna utan också tidigare spårades upp.
– Jag bytte ut min telefon, och jag hade en berättelse om mig själv klar ifall jag skulle bli arresterad och förhörd, säger Aung Aung. Vi flyttade gång på gång. Det var svårt för våra värdfamiljer också. Till slut kände jag: det här fungerar inte längre. Och alla runt mig sa att vi måste fly. Jag måste rädda min familj. Utan min fru och mina barn kan jag inte göra något alls.
”Jag stöttar inget våld”
Protesterna i Burma var till en början fredliga initiativ. Aung Aung berättar om hur människor gick ut på gatorna och på sina balkonger runtom i landet vid åtta varje kväll och bankade på grytor och kastruller som en markering mot militärregimen.
– Precis i början kunde mina barn vara med, säger han. De förstod inte allt, men de kunde gå tillsammans med våra äldre släktingar, och de har ju hört kampsångerna om demokrati. Det var protester nära vårt hus då.
Nu, med lite avstånd, är han inte säker på att fredliga protester kan hjälpa Burma längre.
– I princip säger jag ja till icke-våld. Jag stöttar inget våld. Fram till nu har jag hållit mig borta från allt sådant. Men ingen kan föreställa sig vad militären gör i Burma. De bränner byar och dödar barn och gamla, dödar boskap, skjuter ner människor från helikopter. Strategin är att döda alla och bränna allt. Vi måste försvara oss själva och våra liv. Det är det som är rätt. Om vi inte gör något nu, i den här situationen …
Försvara familjen
Aung Aung använder begreppet forceful defense, alltså ungefär kraftfullt försvar eller kraftfullt självförsvar.
– Det är så många oskyldiga som kämpar för sina liv i Burma, säger han. När människor genomför en fredlig protest kommer militären med sina fordon och mejar ner dem. De har ingen känsla för människan. Nu befinner jag mig i trygghet och kan säga saker, men om jag var där skulle jag vara tvungen att försvara min familj. Man måste ha styrkan för att försvara människorna.
Samtidigt, säger han, verkar det som om militärens strategi misslyckas:
– Det är en unik situation. Människor blir inte rädda, de lyder inte, effekten blir den motsatta. Mer och mer militärer har lett till mer och mer protester.
Militärkarriär väg till utbildning
Vilka är de människor som utgör Burmas armé och som har som främsta uppgift att hålla det egna landet under kontroll?
– Bland de vanliga soldaterna är det många som inte har någon annanstans att ta vägen, säger K. En del har varit kriminella. Alla är inte där frivilligt. Men så finns det också många som har sökt sig till militären för att det är så man kan få en utbildning och bli läkare eller ingenjör om man inte har pengar. Flera av mina vänner har gjort det. De är inte med och arresterar folk på gatorna, men jag har brutit kontakten med dem.
Aung Aung berättar att han känner till många som har kapat kontakten med vänner och familjemedlemmar som har sökt sig till militären.
– Det blir ett socialt straff, säger han, och det är också många matbutiker och restauranger som inte tar emot militärer som kunder. Det är en del av det civila motståndets strategi.
Den trygghet som ett kontrakt med armén kan ge är också tillfällig:
– Militärfamiljerna har en mycket begränsad frihet, och de har bara bostad så länge någon i familjen är i tjänst.
”Planetens tryggaste plats”
Nu planerar Aung Aung för en framtid när familjen kan leva i trygghet i Stockholm och när han själv kan resa fram och tillbaka för att återuppta sitt arbete i Burma.
– Vi är nog på planetens tryggaste plats, säger han. Min fru skulle kunna klara sig utan mig här. Det viktigaste var att komma ut ur Burma med min familj – familjen kommer först, revolutionen är nummer två. Det bästa jag kan göra nu är att kampanja och samla stöd. Jag åker tillbaka så snart jag kan, kanske om två–tre år.
Han och hans fru har talat om att han ska söka upp någon att samtala med för att bearbeta det som hände före och under flykten.
– När jag ser en polis här i Sverige blir jag rädd, säger han. Och min son har aldrig sagt att han vill bli polis … Mina barn har fått lägga sig på golvet när militären placerade rökbomber framför vårt hus, de har sett uniformerna, de kunde inte gå på toaletten ensamma. De har också blivit utsatta för ett trauma.
Tre år utan skola
Vad har försoningen för chanser i Burma efter det som har hänt där de senaste två åren?
– Vi har aldrig varit ett land, en nation, säger Aung Aung. Vi är så olika. Ungefär 40 % av Burmas befolkning tillhör etniska minoriteter. Vi måste bestämma om vi ska fortsätta tillsammans eller inte. Men militärens motto är att bevara unionen, och politikernas också. Nu har militären begått brott mot mänskligheten, och då måste det till rättvisa.
Han berättar att 16 miljoner unga har förlorat upp till tre år av sin skolgång – en del av orsaken är att föräldrar som en del av de fredliga protesterna har hållit barnen hemma från skolorna, men utbildningssystemet fungerade inte innan dess heller.
– Vi är ett land fyllt av trauma, och det kommer att bli det stora i framtiden. Det kommer att krävas specialprogram för att alla de unga ska kunna komma ikapp. Jämställdhet kommer inte utan utbildning, och vi kommer att behöva politisk majoritet för att inte bara ramla tillbaka till det dåliga som vi har haft. Men det kan vi inte tänka på just nu. Nu är vi mitt i kampen. En av mina närmaste kolleger blev arresterad häromdagen.
___
Fotnot: Alla geografiska namn, organisationsnamn och personnamn har tillsammans med andra detaljer redigerats bort ur intervjun med Aung Aung för att det inte ska gå att identifiera honom och hans familj. Han talar om sitt hemland som Burma men poängterar att varken Burma eller Myanmar fungerar riktigt bra som namn på landet nu.
