Scroll to top

Indonesien: Synliga tecken


När det inte gick att ses på högskolan i Jakarta under pandemin bad Septemmy Lakawa studenterna att skicka fröer. Nu växer trädplantor mellan byggnaderna.

■ ■ ■
Semptemmy Lakawa är rektor vid teologiska högskolan Sekolah Tinggi Filsalat Theologi Jakarta och undervisar i bland annat femonistisk ekoteologi. Bild: Albin Hillert, Kyrkornas världsråd

– Om vi inte har fokus på ekologi i vårt arbete kommer vi inte att kunna bidra med något relevant, säger Septemmy Lakawa.

Hon är den första kvinnliga rektorn i den protestantiska teologiska högskolan Sekolah Tinggi Filsalat Theologi Jakartas snart 90-åriga historia och har själv fått mycket av sin utbildning där. 2019, när hon tillträdde, valde hon tillsammans med sina medarbetare tre fokusområden för högskolans framtid: en ekonomiskt hållbar utveckling, en undervisning som bygger på digitala lösningar och en satsning på ekoteologi och miljöfrågor.

– Jag talade med både vår styrelse och tidigare studenter om det – att det är nu vi måste göra det, det är vårt kairos, säger hon. Så kom pandemin. Men den gav oss också utrymme att gå djupare. Och vi fick tänka efter: vilka ska vi samarbeta med?

Entrén till högskoleområdet i centrala Jakarta. Bild: STFT Jakarta

Tättbefolkat område

Jakarta, Indonesiens huvudstad, ligger på ön Java och har ungefär 10,5 miljoner invånare. I hela storstadsregionen bor nästan 30 miljoner människor – det gör den till ett av världens folkrikaste områden. Sammanlagt bor nästan 275 miljoner på Indonesiens 13 000 öar, och den muslimska befolkningen är världens största.

– Vi har sex officiella religioner numera, berättar Septemmy Lakawa. Muslimerna är i majoritet nästan överallt. Protestantismen och katolicismen räknas som två olika religioner här – det är lite konstigt – och så finns det hinduism, buddhism och konfucianism. Plus naturreligioner förstås.

Själv kommer hon från en kristen familj på ön Sulawesi. I generationerna före hennes finns familjemedlemmar som har varit med och grundat församlingar.

– Inspirationen till att arbeta med miljöfrågor har alltid varit en del av mig, säger hon. Min uppväxt i en liten stad vid havet har gjort att det är självklart för mig att leva tillsammans med naturen.

En av innergårdarna på högskoleområdet. Studenternas trädplantor syns inte så mycket än men växer nu på olika ställen mellan byggnaderna. Bild: STFT Jakarta

”Då existerar vi inte längre”

Ungefär samtidigt som Septemmy Lakawa blev rektor på STFT Jakarta offentliggjordes rapporter om det ekologiska nödläget i Indonesien.

– Vi fick veta att Jakarta kan kollapsa inom 15 år, berättar hon. Ibland säger jag till mina studenter att vårt val inte står mellan att uppmärksamma den ekologiska krisen och att inte göra det – vårt val står mellan att uppmärksamma den ekologisk krisen och att inte finnas. Vi kan inte välja bort det. Då existerar vi inte längre. Det finns bara en riktning att gå i.

En av de nya kurser som Septemmy Lakawa har lagt till i utbildningen för de blivande prästerna är feministisk ekoteologi. Hon använder vatten både som symbol och som mycket konkret exempel på hur miljöförstöring och orättvisor i samhället påverkar människors liv:

– Jag har berättat för mina studenter om dricksvattenkranarna i de offentliga parkerna i Boston där jag läste ett masterprogram. De kan inte tro det: dricksvatten, gratis, tillgängligt för alla? Här köper vi det i flaskor. Och när vi köper flaskorna ger vi våra pengar till de företag som säljer vatten, och många människor har inte råd att köpa vatten på det viset.

Bland de större träden och buskarna på högskoleområdet finns plantor som växer från fröer, bönor och kärnor som studenter har skickat, bland annat en kaffeplanta och en avokadoplanta. Bild: STFT Jakarta

Ser sambanden

När den första kursen avslutades bad Septemmy Lakawa studenterna att utvärdera den. De berättade att de före kursens start hade varit helt omedvetna om att läget är så kritiskt.

– Jag frågade: finns det något som ni som individer känner att ni kan göra? Och de sa att när de duschar kommer de alltid att tänka på att vattnet måste sparas, och att när de diskar kommer de alltid att tänka på de människor som inte har tillgång till vatten på det viset.

Också i andra sammanhang har hon frågat studenter och tidigare studenter om de i sina församlingar har stött på frågor som har med miljö och rättvisa att göra, och svaret har alltid blivit nej.

– Då säger jag: börja med att prata med barnen i söndagsskolan, börja med att prata om vattnet, säger hon. Våra studenter ser sambanden nu – jämställdhet och ekologi hör ihop.

Trädlöftet

Ett av resultaten av den ofrivilliga verksamhetspausen i början av pandemin blev att Septemmy Lakawa bestämde sig för att knyta de nya prästkandidaterna till högskoleområdet på ett nytt sätt.

– Vi tar emot nya studenter i augusti varje år, och jag skrev till dem och talade med dem om något som jag kallar The Pledge for Trees (på svenska ungefär ”trädlöftet”, red:s anm). Vi kunde inte samlas, men om vi vill överleva, överleva tillsammans, växa och blomma – kan ni skicka fröer till träd så att vi kan plantera dem här? Träden skapar ett grönt högskoleområde och blir vår fysiska närvaro. Det blir tydligt för alla att vi håller på att förvandlas.

En masterstudent ordnade kaffeplantor från Sumatra, och Septemmy Lakawa ser till att de är med i bild när hon leder lektioner och deltar i samtal på video. En annan student skickade avokadokärnor.

– Nu ska vi träffa en kristen familj som äger mark en bit utanför Jakarta och har en del ovanliga trädsorter, och jag hoppas att vi kan samarbeta på något sätt, säger Septemmy Lakawa.

Solpaneler

Hon berättar om många olika initiativ till samarbeten – med församlingar som ligger nära högskolan, med de församlingar där studenterna gör praktik, med andra teologiska utbildningsinstitutioner, med andra indonesiska högskolor i ett nätverk där STFT Jakarta är den enda med teologisk inriktning, med en muslimsk grupp som har tagit emot präststudenterna.

– Vi måste börja i liten skala, och jag gör det på det indonesiska sättet: man kan inte komma med något som är färdigt, utan jag har en idé, och jag tar kontakt och berättar och frågar om de vill vara med och om vi kan utveckla den tillsammans.

Synliga tecken på att något händer är viktiga, framhåller hon, inte minst i området där högskolan ligger.

– Nu arbetar vi för att kunna installera solpaneler på en av byggnaderna på området, och i höst ska vi utbilda all personal och alla studenter i hur man komposterar hushållsavfall.

Förändrad livsstil

STFT Jakarta har en plan för hur verksamheten ska utvecklas de närmaste tjugo åren, och än så länge är det den första femårsplanen som ska förverkligas. Samtidigt finns alltså hotet om att Jakarta kan försvinna i havet inom femton år – och samtidigt fortsätter den teologiska forskningen på högskolan.

– Under de här fem åren kommer lärarna här att skriva mer om ämnet, och jag har fyra studenter som vill arbeta med feministisk ekoteologi som ämne för sina examensarbeten. Jag vet att vi som institution måste ha fokus på det ekologiska nödläget – det kan inte bara vara ett par professorer och några studenter som har det, utan det är en överlevnadsfråga för oss alla. Men jag vill också gå längre än så. Vi har identifierat ekologisk hållbarhet som ett av de områden där vår teologi måste vara relevant. Om vi vill vittna här måste vi förändra vår livsstil och våra vanor. Det är något som människor kommer att lägga märke till.

___

Bild: STFT Jakarta

STFT Jakarta
Sekolah Tinggi Filsalat Theologi Jakarta (kallas ofta också STFT Jakarta eller Jakarta Theological Seminary) är den äldsta teologiska högskolan i Indonesien – den grundades 1934 – och har 15 partnerkyrkor och synoder, däribland den lutherska Batakkyrkan HKBP. På STFT Jakarta utbildas präster för den protestantiska kyrkan, ungefär 270 studenter fördelade på certifikatprogram, kandidatprogram, masterprogram och doktorandutbildning.

Semptemmy Lakawa. Bild: Albin Hillert

Septemmy Lakawa
2019 blev Septemmy Eucharistia Lakawa den första kvinnliga rektorn på Sekolah Tinggi Filsalat Theologi Jakarta. Hon kommer från sydöstra Sulawesi, läste sin grundutbildning vid STFT Jakarta på 1990-talet, prästvigdes för den protestantiska kyrkan och kombinerade församlingsarbete och högskoleundervisning under några år innan hon läste ett masterprogram i teologi i Boston. Sin doktorsavhandling skrev hon om religionsmöten i Indonesien – den heter Risky Dialogue: Muslim and Christian Women Practicing Interreligious Hospitality in the Aftermath of Religious Communal Violence in Indonesia. Hon undervisar i bland annat missionsvetenskap, kontextuell teologi och feministisk ekoteologi och var gästföreläsare vid Harvard Divinity School 2015–2016. I början av september föreläser hon om traumabearbetning vid Kyrkornas världsråds samling i Karlsruhe.

print