Scroll to top

Allt är inte ord


Traumabearbetning långsiktig satsning för Anafora

■ ■ ■
Sara Hanna leder arbetet med traumabearbetningsprogrammet på Anafora. Bild: Anna Braw

Bilar och bussar svänger av från motorvägen mellan Kairo och Alexandria igen. Under veckorna fram till påsk är det många som vill komma och ha några dagars retreat på det koptiska centret i öknen, både från Egypten och från andra länder.

– Vi har gemensamma böner och måltider, jag visar området för dem när de kommer, och de kan tala med präster och systrar när de behöver, berättar Sara Hanna. I övrigt har de sina personliga program.

Själv ska hon leda en lektion i psykologi på Anafora Community College på eftermiddagen och ägna resten åt administration.

Sex veckor under ett år

Psykologi är ett ämne som har blivit viktigare och viktigare för Sara Hanna sedan hon kom till Anafora och kommuniteten här.

– Jag läser ett masterprogram i psykologi nu, berättar hon. Men det var när kommuniteten skickade mig till USA för ganska länge sedan som jag började lära mig om försoningsarbete och traumabearbetning.

Samtal med biskop Thomas ledde för ungefär 15 år sedan fram till att ett slags terapi eller kurs för kvinnor blev en del av Anaforas verksamhet: kvinnor som har blivit utsatta för våld i hemmet eller andra övergrepp erbjuds att vistas på Anafora i en vecka varannan månad under ett år för att gå igenom ett program i flera steg.

Vävstolshuset på Anafora är en av de verksamheter där kvinnorna i traumabearbetningsprogrammet kan prova olika kostnärliga tekniker. Bild: Anna Braw

Blev inte förvånad

– Jag arbetade med kvinnor redan innan dess, berättar Sara Hanna, och en del av dem berättade för mig om hur de mådde och om saker som de hade blivit utsatta för. De flesta av oss kvinnor har varit med om något åt del hållet, inte minst verbala attacker från män. Så jag kan inte säga att jag blev förvånad över det som hade hänt de här kvinnorna. Men jag kände verkligen deras smärta. Jag ville ge dem något som kunde hjälpa dem att komma vidare.

Övergreppen är olika, förklarar hon – det kan vara närstående eller främmande män som är förövare, och det kan vara en händelse vid ett tillfälle eller långa förlopp. Både yngre och äldre kvinnor råkar illa ut, och Sara Hannas intryck är också att nästan alla kvinnor utsätts på något vis, oberoende av religion och samhällsklass.

Anafora. Bild: Anna Braw

Ny lag

De senaste åren har lagar i Egypten förändrats så att sexuella trakasserier och övergrepp kan få ekonomiskt kännbara konsekvenser för män och så att de kan dömas till fängelse.

– Jag tror att det har gjort att fler tänker sig för innan de ger sig på en kvinna, säger Sara Hanna. Programmet behövs ändå. Tidigare var jag ibland den första som kvinnorna vågade berätta något för – nu kommer en del hit efter att ha polisanmält förövaren. Men fortfarande lägger samhället ofta skulden på kvinnan, och många kommer hit tror att det som har hänt är deras fel.

Hon berättar om programmets steg: undervisning om vad ett trauma kan vara och om konsekvenserna av att leva med det, samtal i gruppen där alla berättar det de vill och lyssnar på varandra, ett steg som kallas ”livets flod” och som innebär reflektion över vad livet har fört med sig, och samtal om hur man kan bryta mönstret för att inte fastna i smärta och hämnd utan hitta en egen väg till hälsa.

– Vi visar också olika konstnärliga tekniker, och de väljer själva vad de vill prova -att måla, att väva, att arbeta med återbruksslöjd. Allt är inte ord.

En del av de kvinnor som har deltagit i programmet hjälper till som coacher och håller kontakten med deltagarna mellan träffarna. Inom ramen för ett systerprogram ordnas kortare, lokala utbildningar för både kvinnor och män om relationer och roller.

– Jag tycker om mitt arbete, säger Sara Hanna. Att se en kvinna hitta sitt sätt att bli hel igen betyder mycket för mig.

print