Scroll to top

Stanna kvar


■ ■ ■
Bild: Atharva Tulsi, Unsplash

Har du någon gång försökt lyssna till en annan människas allra mörkaste berättelse utan att försöka identifiera huvudproblematiken och hitta lösningar? Har du någon gång försökt få berätta hur din själ mår utan att den du talar med har gjort liknande försök?

Du, ta och gör så här och så här så ordnar det sig ska du se.
Har du inte testat det där?
Men du har i alla fall det där, det är ju bra.
  

Ja, jag gissar att du kan känna igen dig och minns både hur du själv har blivit bemött och hur du har bemött andra.

Jag känner igen mig. Det sitter så hårt i oss. Reflexmässigt börjar vi tänka på hur vi ska lösa problemet, hur vi ska få in ljuset så snabbt som möjligt så att vi kommer ifrån det mörka och tunga.

Och vi menar väl. Vi vill inte att människor runt oss ska må dåligt, och vi vill inte själva må dåligt. Vi vill hjälpa och rädda medmänniskan, och en av anledningarna är att vi vill skydda oss själva från mörkret.  

Det börjar tidigt. När ett barn gråter vill de vuxna identifiera behovet och bemöta det så att barnet blir lugnt och harmoniskt. Och då är det ju helt rätt. Det är på det sättet små barn får mat, torra blöjor, stimulans, tröst.

Självklart är det så med en del behov senare i livet också: om någon är hungrig är det mat som behövs. Men vi stannar till vid trösten. När ett riktigt litet barn gråter, hur agerar vi då? Oftast tar vi barnet till oss, håller om, kanske vaggar lite, och är där, närvarande, den stund som barnet behöver för att komma igenom gråten. Vi släpper det andra och stannar så länge det behövs, så länge barnet behöver närvaron. 

Sedan förändras något. Kanske när barnet får sina ord, kanske i ett annat skeende. Plötsligt räcker det inte för oss att sitta där och vara nära och vänta ut gråten och mörkret. Istället vill vi springa före, hitta genvägar, lösa problem. Vi börjar använda våra egna ord betydligt mer än vi lyssnar. Vi vill göra allt vi kan för att förändra situationen, och vi gör det både för att den vi möter ska må bra och för att vi själva inte ska må dåligt.  

Vad är det som händer när en människa av olika anledningar mår dåligt, vågar berätta och så möts av tips om lösningar och av påståenden om att det väl visst finns positiva saker i livet och att mörkret väl ändå inte är så nattsvart som hon upplever det?

Jag tror att många av oss kan känna ännu mer press och stress, och dessutom skuld och skam, om vi blir bemötta på det sättet. Om det är så enkelt, varför kan jag inte lösa det här? Varför orkar jag inte se ljuset när det är så nära mig?  Så kan det bli trots att den vi har anförtrott oss åt bara menar väl.

stiftelsen Kyrkans SOS har vi i alla möten med medmänniskor förhållningssättet att vi stannar kvar i det mörka så länge det behövs. Vi finns i nuet, lyssnar, tar emot berättelsen, bekräftar känslorna vi möter och stannar kvar. Det är inte alltid enkelt. Men när vi vågar vara kvar i nuet, i mötet med medmänniskan, i hennes berättelse, utan att springa före i tanken för att hitta svaren och lösningarna – då händer något fint.

Och om vi kommer dit där det är läge att börja utforska möjligheterna och ljuset skickar vi tillbaka frågan: Hur tänker du? Vem skulle du vilja prata med? Vad är det som fått dig att orka så här långt? Vad tror du att du skulle behöva?

Många av oss människor har en längtan efter att få berätta för någon som stannar kvar, en längtan efter att möta medmänniskor som verkligen är närvarande i nuet, som inte duckar för det vi kommer med och som inte vill rusa före. Om vi möter en medmänniska som verkligen tar sig tid att lyssna på berättelsen om hur vår själ mår kan vi öppna oss för ljuset och för lösningarna när tiden är inne. 

___

Linda Andersson. Bild: privat

Linda Andersson är projektledare för Kyrkans nätvandrare på stiftelsen Kyrkans SOS och diakon i Equmeniakyrkan. Hon arbetar bland annat med att utbilda församlingsmedarbetare till nätvandrare. Nätvandrarchatten, en av verksamheterna, vänder sig till unga mellan 12 och 25 år.

print