Scroll to top

Engagemang utan slut


Vän i Umeå arbetar i partnerskap med kommunen

I en kris ställer många upp. Hur kan man ta vara på engagemanget på längre sikt? Åsa Norin i Umeå satsar på gemenskapen.

■ ■ ■
Utomhusfest med Vän i Umeå. Bild: Vän i Umeå

Åsa Norin och jag har bokat ett Teams-möte, en av alla digitala lösningar för möten, intervjuer, och avstämningar som vi vant oss vid sedan covid-19 började styra stora delar av våra liv. Det krånglar lite först, men när videon plötsligt sätter igång och vi inte bara hör utan också ser varandra så händer något med kemin i min kropp. Endorfiner. Jag blir glad.

– Hej Åsa! Vad kul att se dig!

”En annorlunda situation som kräver beredskap, ansvar, omtanke och solidaritet. Så ser vi på situationen, och vi hoppas att du också gör det!” skrev ett gym på Facebook våren 2020, några veckor in pandemin.

Det var många som såg det just så. I takt med att viruset spred sig, vården gick upp i stabsläge och människor tog sina sista andetag isolerade i åldringsvården och på intensivvårdsavdelningar, ställdes verksamheter om. För att ”ta ansvar och visa omtanke och solidaritet”.

– Min känsla är att vi verkligen brytt oss om varandra, varit beredda att göra uppoffringar, sett grupper som farit illa. Lite som 2015 … Som det blir i kris! säger Åsa Norin.

Åsa Norin. Bild: privat

Frivilliga strömmade till

Det hon refererar till är att över en miljon människor på flykt kom till Europa på hösten det året. Då strömmade också frivilliga till i en anda av solidaritet, och det fick betydelse för Vän i Umeå. Det är en förening som skapar möten mellan nya och etablerade svenskar och som Åsa är verksamhetsledare för.

I den akuta fasen frågar vi oss vad vi kan göra för att hjälpa till. Det är då vi skänker grejer och anmäler oss som volontärer eller, som nu under pandemin, organiserar inköp på Apotek och matleveranser till äldre.

– Sedan planar engagemanget ut, säger Åsa.

Vän i Umeå har bland annat tagit initiativ till “parkrun”, gemensamma löprundor i staden. Bild: Vän i Umeå

Som en son eller dotter

Det har varit svårare nu att hitta dem som vill ställa upp och ta emot en ensamkommande tonåring i sina hem, ”frivillighem” som Vän i Umeå kallar dem. Åsa nämner flera möjliga orsaker. En del tror inte att det fortfarande finns ett behov av platser. En del är trötta. Det skulle också kunna vara så att föreningen redan har nått den grupp i samhället där de som kan tänka sig ett sådant uppdrag finns.

– Vi i Sverige är försiktiga med vårt familjeliv och våra rutiner. För den som tagit in en ung person i sitt hem blir den som en son eller dotter. Det finns inget slut på engagemanget. Priset kan bli högt. Många blir besvikna på samhället, på politiken och lagar.

Det kanske finns en solidaritetskurva? Vi resonerar om det en stund, och Åsa säger att den som en gång gör en insats höjer sin egen beredskap.

– Vi blir uppfyllda av andra människor, berörs av människor vi möter. Engagemanget skapar en känsla av mening, säger hon.

Informerar om vaccination

Nu har Sverige och världen i omgångar under två års tid levt med att hålla avstånd, sprita händerna, bära mask och inte umgås i onödan. Vi har fått avstå från sådant som i normala fall ökar vårt välbefinnande.

I stället har rädsla spelat en avgörande roll. Covid-19 har tagit många människoliv. Vi håller avstånd, spritar händerna och bär mask inte bara för att vara solidariska och för att det ger oss en känsla av mening. Vi gör det för att vi är rädda – rädda att smitta eller att bli smittade. I blodet flyter stresshormonerna runt.

Vän i Umeå ställde liksom så många andra snart om.

– Vi gick över till digital verksamhet och information om vaccination, och vi började med utomhusaktiviteter.

Idrottsaktiviteter är en del av verksamheten i föreningen Vän i Umeå. Bild: Vän i Umeå

”Viktigt att erbjuda gemenskap”

Majoriteten av de som deltog i verksamheten till före pandemin har också fortsatt att komma under de nya förutsättningarna. Detsamma gäller volontärerna.

– Man får inte vara rädd för att fråga om människor vill ställa upp. Det finns en beredskap och många blir glada, särskilt om man frågar om något konkret: ”Kan du tänka dig att vara volontär?” De blir glada över att någon har sett dem och sett att de är kapabla. Vi vill alla känna oss viktiga!

Många av de nyanlända har tagit egna initiativ för att hjälpa varandra under pandemin. De har trängt ihop sig för att någon mer ska få en sovplats, och de har delat med sig av möbler och kläder.

Jag kan inte släppa det där att det verkar lättare att ge uttryck för solidaritet i kris. Jag har nog föreställt mig solidaritet som en konstant. Något man bestämmer sig för. Men om det inte är så, ja, hur håller man den då levande?

– Det är viktigt att erbjuda en gemenskap. För att ett engagemang ska hålla i sig så behöver man känna att man är en del av ett sammanhang och att det är roligt att vara med. Det tycker jag att vi har lyckats med i Vän i Umeå.

___

Vän i Umeå
Vän i Umeå startades 2011 av Svenska kyrkan, Röda Korset, Rädda Barnen och KFUM och är ett ideellt nätverk som skapar möten och gemenskap mellan människor från olika länder. Sedan 2017 har föreningen ett så kallat idéburet offentligt partnerskap, IOP, med Umeå kommun vilket inneburit att den har kunnat anställa personal och utveckla verksamheten. Vän i Umeå har flera aktiviteter varje vecka, bland annat idrotts- och kulturaktiviteter, studiecirklar samt utflykter och fester.

print