Pär Eliasson, du sökte tillsammans med Kajsa Ahlstrand och Anthony Lappin ett bidrag för att kunna arrangera en konferens i Uppsala. Hur kommer det sig att ni samarbetar?
När jag började som
doktorand i indologi här i Uppsala var Kajsa Ahlstrand min biträdande
handledare. Min avhandling handlar om katolska munkars missionsarbete i Indien mellan
1500-talet och 1700-talet. Det kunde ha varit missionsvetenskap men blev
indologi, så jag har varit med en del på seminarierna hos henne, och några av
forskarna därifrån har kommit till oss när jag har lagt fram något som de är
intresserade av. Anthony Lappin är i Stockholm nu, men han hade en tjänst i
Uppsala när vi planerade konferensen.
Vad var det ni ville göra?
Vi ville titta på
missionens försörjningslinjer och se varifrån pengarna till missionärernas
arbete har kommit. Missionen har ju hela tiden haft en tvåvägseffekt. Tanken
var att om man ser hur missionärerna skapade en global kristenhet under den
tidigmoderna perioden kan man använda det som en referenspunkt för att bättre
förstå vår tids globala kristenheter. Vi ville samla forskare som arbetar med
olika aspekter av missionsvetenskap och studerar någon del av perioden mellan
ungefär 1500 och 1800 för att se hur likheter och olikheter i synsätt och
arbetssätt påverkade hur missionen kom till, strukturerades, utfördes och
utvecklades – och hur arbetet utvärderades. Sedan ville vi också reflektera
tillsammans med praktiker ”på fältet” och akademiker som arbetar med nutida
missionsvetenskap.
Konferensen fick ställas in av samma orsak som så många andra. Vad händer nu?
Vi kunde nog ha genomfört den på distans, men det skulle ju inte ha blivit samma sak. Kanske kan vi göra något liknande framöver. Nu har tre av doktoranderna i missionsvetenskap, Julia Kuhlin och Anders Wejryd och Oulia Makkonen, disputerat på ganska kort tid, och i mitten av februari ska jag också göra det. Julia Kuhlins avhandling heter Lived Pentecostalism in India: Middle Class Women and Their Everyday Religion, så vi är flera som har arbetat mycket med Indien under de här åren.
Din avhandlingstitel är Towards a New Language Christology in Early Modern Marathi, Konkani and Hindustani – vad är det du har gjort?
Utgångspunkten för mitt
arbete var en bibelparafras som jag upptäckte när jag var i Indien innan jag
blev doktorand – jag reste dit delvis för att se om jag kunde hitta något som
skulle kunna passa som material för en avhandling i religionsvetenskap eller indologi.
Det var en grupp munkar som hade kommit till en plats där de firade gudstjänst
och började lära känna lokalbefolkningen. Deras egna gudstjänster var ju på
latin, men de lärde sig marathi och lyssnade till de berättelser som fanns.
Sedan startade de ett slags söndagsskola och provade att berätta Bibeln
muntligt på ett liknande sätt, och de skrev ner vad de gjorde. Så det jag läste
är i stort sett den bibliska historien, men i en form som liknar den som
hinduiska sanskrittexter fick när de återberättades på folkspråket. Jag har
också studerat andra texter, bland annat katekeser och ordböcker på konkani och
hindi.
Vad händer sedan?
Jag fortsätter att
undervisa i hindi och indisk filosofi på indologiska institutionen, och så ska
jag börja sätta mig in i religiös litteratur på gammalmarahti – det innebär
litteratur från 1200- och 1300-talen.
