Scroll to top

Ekot av vårt eget inre


■ ■ ■

Peter Halldorf
Själens spegel
Silentium skrifter

Vem skulle inte önska sig en bönbok som ger röst åt det egna livet? Ett bönespråk som bottnar i själva vardagen?

Skriv det: en bok som vågar bryta mot sociala och religiösa konventioner och vara lika dynamisk som livet. Ibland kanske det svåraste – och enklaste! – är att se och ta emot det närliggande. Insikter om det redan givna, Psaltaren som bönbok, ger Peter Halldorf i sin senaste bok Själens spegel, den tredje titeln i en triptyk där de två tidigare är Den åttonde dagen (2020) och Den svåra kärleken (2021).

Också för den som länge älskat och bett Psaltaren finns fler djup att avtäcka. Avklarnad och i sig själv som en källspegel öppnar Själens spegel andningsvägar för hjärtats bön. Det är en hoppfull och vackert formgiven bok som följer Psaltarens väg från judisk tro in i den tidiga kristna kyrkan och vidare ut i den egyptiska öknen, där framför allt kyrkofadern Evagrios undervisade om Psaltaren i den personliga bönen. ”En gammaltestamentlig förlaga till evangelierna” kallade han den, en bok vars nyckel är Kristus själv.

Psaltaren låter Kristus, Israel och den bedjande överlappa varandra. Peter Halldorf visar hur också de verser som uttrycker desperation eller hämndbegär ger en riktning vidare: ”Den förtvivlade bönen, fri från varje ansats till försvar och förställning, blir i själva verket en trotsig akt av hopp.” Det är en kontrast till ett bönespråk där man tror sig kontrollera verkligheten – då öppnas inga rum.

Liksom all form av patent på bibelordens betydelse är ett sådant behärskande språk ofarligt. Peter Halldorf visar hur Psaltarens mångskiktade karaktär förmår möta den skiftande och såriga mänskliga erfarenheten. Att finna ord för sin utsatthet och vanmakt är en väg mot bön i ande och sanning: ”Det nakna språket är första steget mot ett djupare fäste.”

Genom sin dialogiska och uppriktiga karaktär blir Psaltaren, som den unga kyrkan redan visste, en terapeutisk bok. Inbjudan att bära sitt liv in i texten finns redan där. När psaltarorden får uttolka det egna livet frigörs låsningar, och vägar öppnar sig mot nyorientering och helande. Gudsmötet blir möjligt. 

Hur gör man? Man kan, säger Thomas Merton, läsa psaltarpsalmerna långsamt och uppmärksamt, med pauser. Kanske bara en psalm, eller ett fåtal.

Peter Halldorf skriver: ”Det är när vi hör ekot av vårt eget inre i psaltarpsalmerna, som de blir vår personliga bön.”

print