När man säger hejdå till en vän har man nästan alltid förhoppningen att mötas igen. Man har tron att det alltid finns tid återse varandra.
Ibland blir det inte så. För mig blev det uppenbart när mina första barn föddes. Vi hade efter lite kämpande blivit gravida, och glädjen blev stor när vi fick reda på att vi väntade tvillingar. Vilka var de där personerna som snart skulle få börja sin livsvandring? Vilka personligheter skulle de ha?
Tankar och förhoppningar är något som hör en graviditet till, och det är nog meningen att det ska gå nio månader så att alla tankar får hitta sin plats i ens medvetande.
För oss blev det inte en nio månader lång graviditet. Istället fick vi åka akut till sjukhuset efter komplikationer. Efter några timmar på sjukhuset föddes barnen tre månader för tidigt.
Vi förstod att det var ett kritiskt läge, så vi beslöt omedelbart att barnen skulle döpas. Dopet blev en fin stund mitt i allt kaos vi kände inombords.
Som jag minns det sjöng vi psalm 189, ”Bliv kvar hos mig”, vid dopet. På något sätt kände vi oss inte övergivna trots att det inte var så här det skulle bli.
Dopet var en stilla stund, men redan efter åtta timmar gick det inte längre för Gabriel. Han fick ta sina sista andetag i sin mammas famn.
Så här skulle det ju inte bli. Vad hände med att lära känna personen och personligheten? Det blev ett kort hej och därefter ett ofrivilligt hejdå.
Vid begravningen sjöng vi samma psalm som vi hade sjungit vid dopet, men nu sjöng vi inte bara första versen, utan också psalmens sista vers:
Ditt kors skall skina för min blick, när sist
jag somnar in, o Herre Jesus Krist.
Då viker natten, morgon bräcker klar.
I liv, i död bliv, Herre, hos mig kvar.
Vid begravningen talade den sista raden särskilt starkt till mig: i liv och i död finns Gud med.
Jag minns inte om det var den natten eller någon av de efterföljande som jag drömde. En dröm knivskarp i vissa konturer men oskarp i andra. I drömmen var jag i himlen och fick möta Gabriel. Det var ingen tvekan om att det var Gabriel jag mötte, och jag minns också att vi satt och talade med varandra. Däremot kan jag i efterhand inte alls komma ihåg vad vi pratade om eller hur Gabriel såg ut. Allt det är skymt i minnet av drömmen.
Drömmen har varit en stor tröst för mig. För mig blev det tydligt att det inte är viktigt hur vi ser ut i himlen och inte heller vad vårt samtal berör. Vi kommer att kunna ha gemenskap med varandra. Det finns fortfarande hopp.
Vi är många som kommer att gå ut till våra kyrkogårdar under de mörka månaderna som kommer för att tända ljus på våra gravar. Ljusen får bli en påminnelse om att i liv och död är Herren kvar hos oss.
I kyrkan skriver vi inte punkt efter döden. Vi skriver kolon. Efter ett kolon måste man fortsätta skriva, och vi skriver: Vi möts igen.
___
Martin Ahlqvist är präst i Bymarkskyrkan i Jönköping.
