Klockan är kvart i åtta på kvällen när jag med tom mage och värkande huvud kliver av planet på den grekiska ön Lesvos.
”Framme i Mytilini”, skriver jag till Maria och min svenska mormor Yvonne när jag kopplat upp mobilen mot flygplatsens trådlösa nätverk.
Jag har sparat ner en bild på en karta över ön på telefonen och visar den för damen bakom informationsdisken. Hon ger mig en forskande blick när hon förstår att jag tänker gå till fots men visar sedan med fingret på mobilskärmen hur jag kan ta mig till centrum.
Utanför flygplatsen faller min blick på havet och dess stora, mörka vågor. Mina öron känner igen ljudet och mitt ansikte är bekant med den ljumma vinden.
Jag korsar vägen, närmar mig havet, ställer ryggsäcken bredvid mig på marken och står där, tyst. Längre bort, åt vänster ser jag några lampor. Centrum. Dit ska jag.
Tjugo timmars vandring
Bortom lamporna från centrum kan jag se ett annat, dimmigare, ljus. Turkiet. Jag minns det där ljuset. En dag stod jag under lamporna där, tittade mot ljuset på den här sidan av havet och önskade att jag var här!
En natt tog vi oss över. Och för exakt sex år och en månad sedan kom jag till Mytilini för första gången.
Det var hösten 2015. Det var en ovanligt het dag, solen brände och mina uttorkade läppar sprack. Jag och två av mina syskon hade vandrat i mer än tjugo timmar för att ta oss från platsen där vi landsteg till Mytilini. Hela tiden stack taggar in genom mina sandaler, och fötterna blödde.
Första europeiska staden
Vi var så hoppfulla och fyllda av förväntan. Mytilini var den första europeiska stad som vi skulle få se, och vi fantiserade om höga byggnader, snabba bilar, lyxiga restauranger, fina och färgrika gator och människor som tillhörde en annan klass, som hade en annan, ”finare”, kultur.
När vi väl kom fram till staden grusades våra drömmar.
Det fanns ett obehag i luften. Överallt såg vi människor ligga i smutsiga tält. Sjuka barn grät och hostade. Urin och avföring överallt. Män bråkade med varandra. Uppgivna mammor tvättade kläder och ammade sina nyfödda bebisar mitt i eländet.
Jag stod vid Frihetsgudinnan och såg ner på staden där människor mållöst vandrade omkring, och jag förstod att Lesvos inte var det paradis som jag hade drömt om, utan ett enormt fängelse. Och att vi alla – både flyktingar och greker – var dess fångar.
”Varför är du ens här?”
Klockan är kvart över tio, och jag har vandrat i över två timmar. Ryggsäcken är tung, och mina axlar och min nacke har börjat göra ont. Huvudvärken har blivit värre. Jag plockar fram chokladen som jag köpte i en mataffär för en stund sedan. Mamma sa alltid att socker är bra mot huvudvärk.
Havet är lugnare här. Inga vågor.
På bänkarna sitter ungdomar och pratar med varandra på grekiska. Restaurangerna och barerna är öppna, men det är glest mellan kunderna.
Framför mig ser jag två unga killar komma gående. Först tror jag att de är greker, men när de kommer närmare hör jag en av dem gnola en sång som jag känner igen. De kommer från samma land som jag, talar samma språk och har samma dialekt som jag. Ändå är vi främlingar. De går förbi utan att se på mig, och jag fortsätter gå min väg som om jag inte har sett dem. Och plötsligt säger en röst i mitt huvud: Varför är du ens här?
Gatorna ropade på mig
För bara ett år sen fick jag fortfarande gåshud när jag tänkte på Grekland, speciellt när jag tänkte på Mytilini. De skarpa minnena av allt som jag varit med om på ön höll mig vaken om nätterna, och när jag lyckades somna drömde jag mardrömmar.
När jag skrev boken Resan var det som om jag levde två liv samtidigt, ett liv på väg till Sverige, och ett liv iSverige. Hur mycket jag än försökte fokusera på mitt liv i Sverige kunde jag inte skaka av mig minnena. Det var som om gatorna i Mytilini ropade på mig.
Till slut bestämde jag mig för att det var dags att packa ryggsäcken och besvara ropet.
Nu sitter jag här igen som för sex år sedan, vid foten av Frihetsgudinnan, och ser ner på staden. Den känns inte längre som ett fängelse, men inte heller som en vanlig stad. Gatorna är renare, det luktar inte avföring. Inga familjer sover i parkerna eller under träden på gatorna. Men människor med drömmar om ett annat liv finns kvar.
Dagen därpå går jag till Lidl för att handla, och där träffar jag en sjuttonårig flicka som heter Moska. Hon är lika gammal som jag var när jag kom till ön första gången.
”Hoppas att du inte försvinner och glömmer oss”, säger hon.
Tittar inte över axeln
Jag träffar fler unga människor utanför det nya flyktinglägret, och jag känner igen desperationen i deras ögon.
De ser på mig med förväntan. I deras ögon är jag en som tillhör en annan klass, en med en annan, ”finare”, kultur. En som har makt över sitt liv och sina beslut. Vi går på samma gata, skrattar åt samma skämt och dricker ur samma vattenkran. Men inget av det kan ändra på det faktum att jag inte är en av dem.
Jag vet inte om det var ett smart beslut att göra den här resan. För nu, när jag har återsett staden, vandrat samma långa gator med tom mage och träffat andra flyktingungdomar för att höra om deras svårigheter, känner jag mig mer nedtyngd än tidigare. Jag tror att jag kom hit med ett mål: att kunna stifta fred med det förflutna och gå vidare med livet. Men kan man verkligen göra sig av med det som har hänt?
Tjugosju timmar senare sitter jag på färjan mot Aten. Det är samma färja och samma långa färd som för sex år sedan. Skillnaden är att nu när jag sitter och skriver på min dator tittar jag inte över axeln var femte sekund för att se om polisen är på väg för att ta mig. Nu har jag en bunt papper som visar att jag är ”legal”, att jag ”tillhör” ett land, att jag är värd någonting.
Faiaz Dowlatzai är född i Balkh i Afghanistan och kom till Sverige hösten 2015. Hans böcker Resan – bortom de månlösa nätterna (2019) och Under den blå kupolen (2021) är utgivna på Semafor förlag. Han är engagerad i Ensamkommandes Förbund och i En värld av grannar och har medverkat i Uppdrag Mission vid två tidigare tillfällen.
