Scroll to top

”En vacker del av helheten”


Samling för gemensam reflektion

■ ■ ■
Filmhälsning från Kristna Fredsrörelsens vänner i Latinamerika. Bild: Nathaly Salas

Under rubriken ”Våldsmotstånd och fredslängtan” samlade Kristna Fredsrörelsen och Sigtunastiftelsen i mitten av september ett femtontal personer till ett reflektionsdygn. Syftet var att fördjupa perspektiven på några av vår tids avgörande frågor, och fokus för samtalen var ”fred med jorden” och ”fred utan vapen”. Samlingen präglades verkligen av återseendets glädje – att den kunde genomföras i det fysiska rummet fördjupade utbytet.

Hur kan vi sluta misshandla vår livsmiljö och skapa fred med jorden? Att ta vara på urfolkens relation till naturen som en nyckel för att kunna återfinna en förlorad balans vad gäller människans plats i ekosystemet och skapelsen blev en viktig ingång.

– Naturen erbjuder inte bara välbefinnande, utan den är mitt vara, sa Ingrid Ingas.

Hon är ordförande i samiska rådet i Svenska kyrkan.

– Våra livsvillkor är beroende av naturen, av renbetesland, örter, kallkällor, myrmarker, sa hon. Vi känner stor ödmjukhet för vad naturen ger oss och vad naturen tar ifrån oss. Vi tackar ofta när vi är i naturen. Om vi bara tänder en eld för att koka kaffe så tackar vi dem som har gått före oss för att vi får vara med om detta. Vi signar också platser, djur och människor, för det är en del av vår andlighet att leva i fred med naturen, ráfi med ett samiskt ord.

Ingrid Ingas. Bild: Matilda Lööv

Förvaltarskapstanken kan leda oss fel

Peter Halldorf, pingstpastor och författare, såg en omedelbar parallell till urkyrkans ökenmödrar och deras kontemplativa förhållningssätt till naturen.

– De såg den som som genomsyrad av Guds närvaro, sa han. Förvaltarskapstanken riskerar att leda oss fel och tro att vi ska vara herrar över jorden. I urkyrkan fanns tanken om människan som ”skapelsens präst”, ett led mellan det jordiska och det gudomliga. I nattvarden lyfter prästen upp de jordiska gåvorna för välsignelse och får tillbaka löftet om evigt liv. 

Han fortsatte:

– Kanske borde vi inte fråga oss i första hand vad vi ska göra i relation till miljöfrågor, utan istället fråga oss vilka vi vill vara.

Naturligt att vilja ge

Pella Thiel är ekolog och engagerad bland annat i initiativet ”Faith in Ecocide Law”, som arbetar för att storskalig miljöförstöring (ekocid) ska bli ett lagbrott. Hon berättade om de många unga människor som hon möter i sitt arbete och som ser människor som onda och destruktiva och tycker att det vore bättre om människan inte fanns.

– Det är ju fruktansvärt! sa Pella Thiel. Vi behöver också för oss själva se att vi kan vara en vacker del av helheten, att vi kan ge till naturen. I hållbarhetssammanhang idag handlar det ofta om att vi ska minska vårt fotavtryck, ta mindre. Men har vi en relation till helheten blir det naturligt att vi också vill ge.

Hur skulle ett sådant givande kunna se ut? I samtalet framträdde förhållningssätt som att vandra varsamt på Moder Jord, att tacka för rastplatser, plocka upp skräp i naturen, försona, hela. Genom förinspelade filmer fick vi också lyssna till urfolksrepresentanter som Kristna Fredsrörelsen stöttar genom medföljning. Padre Marcelo Pérez Pérez från Mexiko och Elodia Castillo från Guatemala betonade båda vikten av organisering och internationell solidaritet.  

Övertro på militära lösningar

I lokala demokratirörelser i Sudan, Hongkong och Belarus, och i transnationella och tematiska rörelser som #Metoo, Black Lives Matter och Fridays for Future, ser vi att motstånd genom ickevåld växer.

Isak Svensson, professor vid Institutionen för freds- och konfliktforskning på Uppsala universitet, berättade om forskning som visar att ickevåldsrörelser når sina mål i större utsträckning än våldsamma uppror men att framgångsfaktorn för alla typer av proteströrelser har minskat de senaste åren. En annan aspekt är att ickevåldsrörelser ibland misslyckas därför att de inte bygger konstellationer som inkluderar utan blir sekteriska. Ickevåldslig disciplin är också avgörande – våldsamma flanker kan förstöra mycket.

Den upprustning som pågår globalt kan tillsammans med en övertro på militära lösningar få effekter tvärtemot de avsedda: under 20 år av ”krig mot terrorism” har antalet jihadgrupper ökat från två till 22. Multilateralt samarbete minskar, och Kina och Ryssland utgör alternativa maktcentra.

Frälsning för hela skapelsen

Anna Ardin, diakon i Equmeniakyrkan, reflekterade över om förändringen också kan bero på att förtryckarna har förändrat sina metoder.

– Ett tag var det väldigt starkt att ickevåldsrörelser kunde bli mycket effektivare genom att använda sig av sociala medier, men diktaturerna har lärt sig av de här metoderna.

Peter Weiderud, som är senior rådgivare på UD och har lång erfarenhet av internationell ekumenik, talade om att de kyrkor och kristna som odlar internationella kontakter och finns med i de ekumeniska sammanhangen verkar vaccineras mot nationalism och sällan stödjer krigföring.

– De tyska präster som dödades i koncentrationslägret i Dachau var i flera fall ekumeniska frontgestalter, berättade han. De kyrkor i USA som propagerade för kriget i Irak som Guds vilja var i hög grad ganska isolerade och inåtvända kyrkor, utanför den ekumeniska rörelsen.

Fredrika Gårdfeldt, präst i Svenska kyrkan, instämde i tankegångarna om vikten av öppenhet gentemot världen, och kallade interreligiöst samarbete ett motgift mot rasism och sekterism.

Hon betonade att Jesus predikade frälsning, inte bara för människan utan för hela skapelsen, i detta livet, här och nu.

– När kyrkan på 300-talet började fokusera på himmelriket som något efter döden istället för som en möjlighet för rättvisa och upprättelse här på jorden innebar det en fokusförflyttning som vi behöver ta tillbaka, sa hon.

Eva-Maria Munck vid pianot. Bild: Matilda Lööv

”Vi måste mobilisera hopp”

Kristna Fredsrörelsens ordförande Sara Lindblom, senior rådgivare på Sida, betonade att våldslösningar idag är en reflexmässig utgångspunkt i samhället fastän de borde vara det sista alternativet.

– Som ekumenisk rörelse behöver vi bli mycket tydligare i att kritisera den enorma upprustning som äger rum, sa hon. 20 år av militär intervention i Afghanistan utan bestående resultat visar på den militära maktens begränsning vad gäller förändring och förvandling.

Ytterligare en röst från Kristna fredsrörelsens internationella arbete var Lupayi James Serve. Han är ickevåldsutbildare på ONAD, Kristna Fredsrörelsens systerorganisation i Sydsudan, och han påminde om att militarisering inte är ett svar på våldsproblematiken i samhället:

– Vi kan inte lösa ett problem med ett annat problem, sa han.

Martin Nates, direktor för Kristna fredsrörelsens systerorganisation i Colombia, Justapaz, betonade i sin hälsning till deltagarna vikten av att stå upp för vår befriande och transformerande tro.

– Vi måste mobilisera hopp för att kunna stå emot våld, sa han.

– Kanske är detta en hoppfull tid? sa Karin Wiborn som är pastor och kyrkoledare för Equmeniakyrkan. Vi närmar oss ett momentum, ett metanoia, en andlig omvändelse. När underströmmarna blir tillräckligt starka spräcker de ytan.

___

Fotnot: Två av samtalen under reflektionsdygnet spelades in och kan ses på Kristna fredsrörelsens webbplats, www.krf.se.

print