”På återseende!” eller ”Vi ses!” – så avslutar vi ofta möten. Vi har en önskan om att vi ska träffas snart igen.
Under pandemin har många fått uppleva att detta återseende har blivit en oviss väntan. Inställda besök på äldreboenden eller begränsade möjligheter att få träffas i församlingsgemenskapen har gjort oss medvetna om att det är smärtsamt att inte få känna närhet till andra.
Å andra sidan har den digitala tekniken gett oss möjligheter till nya möten med människor över hela världen. Att få se ett ansikte ger en ny dimension även om vi inte kan träffas fysiskt.
Vi har alla genom pandemin och isoleringen blivit påminda om hur viktig den vanliga vardagen, den som vi ofta tar för självklar, är.
I detta nummer berättar Nokwanele Mbewu, samordnare för mentormammornas arbete i Kapstaden, hur pandemin påverkat livet i Sydafrika. Mentormammorna har lyckats ställa om verksamheten men saknat möjligheten att kramas och att sjunga tillsammans. En rad svenskar som har fått vara med om återöppnandet av samhället här berättar om vad det vanliga ”normala” betyder: vikten av att få gå till sopplunchen, sjunga i kören och fira nattvard tillsammans.
Under pandemin har vi alla också fått ana lite av den smärta som många flyktingar lever med, de som har tvingats lämna familj och vänner. Hoppet om att få träffas igen är ständigt närvarande, men för många är ovissheten påtaglig. Kommer vi att få ses? När och hur? För detta finns inget vaccin. Det är en uppgift som vi måste ta oss an tillsammans. Vi kan vara ett stöd för dem som lever i ovissheten och vara med och påverka samhällsutvecklingen så att medmänsklighet får vara i centrum.
Jag önskar dig mycket spännande läsning.
Vi ses!
