Margareta Andermo
Men det finns sådant hon inte skriver om …
Vulkan
Det är en intressant, kärleksfull men också smärtsam berättelse Margareta Andermo anförtror läsaren i sin självbiografiska bok Men det finns sådant hon inte skriver om …
Handlingen utspelar sig under författarens uppväxt som missionärsbarn i Kongo men också under en svår period då hon under flera år som tonåring är placerad vid Svenska Missionsförbundets eget barnhem på Lidingö och tvingas vara åtskild från föräldrar och syskon som är kvar i Kongo.
Med ett finstämt språk beskriver hon ett ständigt överskott av längtan efter föräldrarna och en magma av inre motstridiga känslor, förälskelse och skuld. Successivt förflyttar hon sig genom sitt eget inre landskap och tar efter hand de första stegen till en ung kvinnas självständighet och begynnande vuxenliv.
Samtidigt låter hon sin egen historia ingå i en mycket större berättelse. Parallellt med sin självutlämnande text skriver hon varsamt men målmedvetet fram en varm skildring av sina föräldrar och de andra missionsarbetare som med brinnande hjärtan och öppnade ögon oförtrutet verkar i en orolig kolonial- och postkolonial tid, deras kärlek till det kongolesiska folket, deras ställningstagande mot kolonialt förtryck och mot efterföljande neokoloniala strukturer.
Det är en berättelse om kallelsens centrifugalkraft, om dess betydelse för utbildning och sjukvård, humanitet och solidaritet, men också om vad missionen kom att betyda för Kongos frigörelse och självständighet.
Boken är samtidigt en ingående skildring av den så kallade Kongokrisen, de hänsynslösa utländska gruvbolagens girighet i Katanga, Belgien som med sina sekellånga rottrådar av grymhet inte vill släppa taget, det efterföljande våldsamma inbördeskriget och dess bisarra parnass av oerfarna ledare och till sist Dag Hammarskjölds död. Det är ett estetikens till synes tidlösa privilegium alltsedan den tid då globaliseringen bestod av slavhandeln mellan Afrika, Asien, Europa och Amerika, och det handlar ännu om att vara man och försedd med makt, vapen och ekonomiska resurser.
Varje tid väljer sitt eget narrativ, så också beskrivningen av svensk missionshistoria. Ibland präglas den av ett slags idisslande evighetsdebatt. Andermos bok utgör ett välgörande undantag. Det här är en angelägen berättelse med sitt inifrånperspektiv kombinerat med en empiri driven av längtan och en uppriktig önskan att förstå vad som händer i världen runt omkring. Det är en bok som utan att romantisera skildrar en ung människas sanna upplevelser under en unik period av svensk internationell mission.
Mellan raderna i boken ryms strängar stämda till osäkerhet och ensamhet, men också en Gud som manifesterar sig i kärleken mellan människor och en tro som sluter sprickor och sänker garden.
Läs den!
