Scroll to top

När vi inte längre möts


■ ■ ■

Don DeLillo
Tystnaden
Översättning: Rebecca Ahlsberg
Albert Bonniers förlag

Det är en vanlig söndag katastrofen sker. Don DeLillo låter det inte, som det brukar heta, ske ”i en avlägsen framtid”. Han skriver året 2022.

Jim och Tessa sitter i ett plan på väg hem över Atlanten. Tessa är poet. Hon antecknar ord och intryck, minnesbilder från parets resa. Jim följer planets väg på en skärm framför sig. Flyghöjd, temperatur, hastighet, tid till destination.

I en lägenhet i New York väntar vännerna Max, Diane och Martin. Och snart ska SuperBowl börja.

Då slocknar skärmen. Rutan blir svart.  All elektronisk kommunikation upphör plötsligt. Planet går ner för nödlandning och Tessa sätter anteckningsboken i stolsfickan framför sig.

Där blir boken med ord, minnen, intryck kvar. De kliver ut i en värld som tystnat. De försöker ringa barnen, de söker information, de försöker kommunicera. Tystnad. Jim och Tessa lyckas ta sig till lägenheten där vännerna väntar. Men de möter aldrig varandra.

Don DeLillo är en språkets mästare. I den korta romanen Tystnaden ställer han de stora frågorna: Vilka blir vi när bruset dör bort och vi är utlämnade till oss själva? När vi inte kan ta emot andras kunskap eller förmedla egna intryck? Långsamt krackelerar tillvaron, och sprickorna blir tydliga.

Romanen bygger på dialogen. Det som sägs. Det som utelämnas. Så småningom går dialogen sönder, och replikerna går förbi varandra.

”Max lyssnar inte. Han förstår ingenting. Han sitter framför tv:n med händerna knäppta bakom nacken och armbågarna rakt ut. Och han stirrar på den svarta skärmen.”

DeLillo målar i mörka färger. Det är en dystopi som hotar runt hörnet. En skildring av den största katastrofen: när vi inte längre möts. En hyllning till ett ”du”, ett ”jag” och ett ”vi” där vi blir till. Samtalets och mötets hisnande möjlighet.

print