Scroll to top

”Jag tror på gestaltning”


Havsörnen och sköldpaddan hörs i Lunds domkyrka när en ny kyrkospelsensemble framför ”Jordens bön”.

■ ■ ■
Norea Lundström, en av de professionella medverkande i kyrkospelet Jordens bön. Bild: Maria Lundström

Först ska uret slå. En guide och en grupp turister står samlade nära Lunds domkyrkas stora port och väntar.
Sedan börjar kyrkospelet.
När det spelades förra sommaren var det 50-gräns inne i det stora kyrkorummet och kö utanför stora porten. Efter en vinter när högst åtta har fått samlas går det att återuppta traditionen. Stolsrader är avspärrade, och stolar som man får sitta på är markerade, men det går att spela, och det går att komma och se.

Mindre ensemble

– När vi började planera för ”Jordens bön” var vår tanke att vi skulle återgå till det stora formatet, berättar Åsa Egnér. Vi ville göra det folkligt, och större, och låta många vara med i ensemblen.
Tillsammans med Anette Lindbäck har hon ansvaret för regi och liturgi i spelet, och hon har också satt samman manus – det består av delar av äldre kyrkospel av bland annat Olov Hartman och Arne H Lindgren och av nyare texter skrivna av Stefan Edman, Anette Lindbäck och Martin Lönnebo. Alla upphovspersoner och dödsbon har gett sina tillstånd till att texterna används i den nya föreställningen. Med det praktiska blev det krångligare:
– Vi skulle ha en ungdomskör och en kör med äldre, lite som i ett grekiskt drama, kanske 60–70 medverkande sammanlagt. Det gick ju inte alls sedan, när restriktionerna kom, så det blev två unga och två äldre. Men det som blev kvar är samarbetet med Teater Slangbellan.
Teater Slangbellan, som leds av Helena Gerdmar, är en teaterinriktad daglig verksamhet som finns på Linero i Lund. Den gruppen utgör ungefär hälften av de medverkande i ”Jordens bön”.
Skådespelaren Anette Lindbäck och liturgen Åsa Egnér är själva med i ensemblen, och Hans Nilsson, som har skrivit musiken till spelet, vandrar in i koret vid flera tillfällen och spelar på en rad olika instrument. Dessutom har solisterna Ivar Lodén Håkansson och Norea Sandberg större uppgifter.

Alla medverkande i kyrkospelet Jordens bön. Bild: Maria Lundström

Utrotningshotade arter

Det är alltså andra sommaren med ”Jordens bön” för nästan alla medverkande, och Josefin Hellfalk, en av Teater Slangbellans skådespelare, berättar att det var roligt att komma tillbaka:
– Det är samma goa gäng, det känns jättebra.
Hon har spelat teater med gruppen på Linero sedan 2011, men det här är den första uppsättningen där hon spelar i en kyrka.
– Vi har tränat mycket på att gå här, på att gå i trappan. Vi har fått en föreläsning om domkyrkan av Lena Sjöstrand. Vi har tränat mycket på teckenspråk också. Det känns jättebra, för jag har gått i teckenspråksskola.
En del av Teater Slangbellans medverkan är ett slags manifestation för skapelsen och dess utrotningshotade arter – först procession, sedan talkör. Alla har egna djurljud från utrotningshotade arter som klingar i hela domkyrkan medan de vandrar fram mot koret.
– Först har jag havsörn och sedan sköldpadda, säger Josefin Hellfalk.

Åsa Egnér. Bild: Anna Braw

Längtan och desperation

När många av Ivar Lodén Håkanssons studiekamrater på teaterutbildningen på en folkhögskola blev av med sina sommarprojekt förra året hade han sitt kvar – och ett löfte om samma arbete i år. Han sjunger en lång gregoriansk Kyrie-slinga i duett med Hans Nilssons barytonsaxofon, rör sig i kortrappan och upp mot högaltaret tillsammans med de andra och hörs i talkörer om jordens framtid, om människans hopplöshet och om förlåtelse och nytt liv.
– Det var Åsa som kontaktade mig – jag har varit klasskamrat med hennes son, och hon ville ha ett par unga skådespelare som sjunger, berättar han. Det var fantastiskt att överhuvudtaget kunna arbeta med någon form av scenkonst förra sommaren.
Han beskriver arbetet i domkyrkan som krävande och lärorikt:
– Det finns mycket längtan och desperation i texterna. Vi har fått lägga tid och energi på hörbarhet, på tempot, att sakta ner och bli tajta och tydliga. Jag har sett och provat ”grekisk kör”, men jag har inte varit med i något talkörssammanhang förut. Nu när vi kom tillbaka märkte jag att vi andas tillsammans. Det är härligt när det går av sig självt, och det är mycket roligare i år. Föreställningen sitter i ryggmärgen.

Ivar Lodén Håkansson. Bild: Maria Lundström

Mångbottnad

Norea Sandberg, som studerar scenkonst och arbetar med konfirmander i Stockholm, har lagt många timmar på tågresor för att kunna vara med den här sommaren också.
– Det är mitt första kyrkospel, men jag är uppväxt i kyrkorna i Lund, säger hon.
Hon dyker upp en bit in i föreställningen, uppe i högkoret, och sjunger liksom Ivar Lodén Håkansson en sång som Hans Nilsson har specialskrivit. Moder Jord kan man nog kalla hennes roll, fast det står inte i programbladet – inga roller är utskrivna.
– ”Jordens bön” är mångbottnad, säger hon. Den innehåller mycket, både på ett själsligt och på ett andligt plan.

”Processen är levande”

Sommaren 2021 har inneburit en rad lunchföreställningar för ensemblen, och tre kvällsföreställningar också. En söndag reste alla till Fredrikskyrkan i Karlskrona för att bjuda på spelet där. I oktober samlas de igen för att spela för deltagarna i Lunds stifts präst- och diakonmöte och en gång till för allmänheten.
– Och nästa år ska ”Jordens bön” spelas in som tv-gudstjänst, berättar Åsa Egnér.
I programbladet skriver hon om sitt eget första möte med kyrkospelstraditionen 1977 – då var hon ung tonåring i Båstad, och församlingspedagogen Ingvar Rimshult reste med gruppen ner till Kirsebergs församling där Birgitta Hellerstedt-Thorin och Ingemar Thorin tog emot.
– För mig var de jätteviktiga, särskilt Ingvar och Birgitta, säger Åsa Egnér. Och när jag var 14–15 år var kyrkospelet ett fint sätt att få känna inkarnationen. Många församlingar har julvandringar och påskvandringar. Kyrkospelet är ett snäpp till. Processen är väldigt levande och församlingsbyggande, och föreställningen är något som inte i första hand bygger på prestation. Min dröm är att få arbeta med drama och rit med ungdomar – det engagerar hela församlingen, och evangeliet blir kropp, inte bara huvud. Jag tror på gestaltning.
Under de tidiga kyrkospelsuppsättningarna i Lunds domkyrka var också kyrkospelets missionsaspekt mycket synlig:
– Ingemar och Birgitta och ensemblen gick ut på stan och ”raggade publik” före föreställningarna, de pratade med människor och bjöd in dem.

—–

Kyrkospelet

Den svenska kyrkospelstraditionen har rötter på olika håll, bland annat i de dramatiseringar av helgonlegender som uppfördes i katolska länder under medeltiden och i det drama som en svenskkyrklig mässa utgör. En ”släkting” är de världskända passionsspelen i Oberammergau, som sattes upp för första gången på 1600-talet, och två andra är Tim Rices och Andrew Lloyd Webbers musikal Jesus Christ Superstar och John-Michael Tebelaks och Stephen Schwartz musikal Godspell.
På 1960-talet växte den moderna svenska kyrkospelsrörelsen fram med Sigtuna och Lund som de mest dynamiska platserna och med många ungdomar och unga vuxna bland deltagarna. Rättviks stiftsgård blev också en plats där teologer, manusförfattare, musiker och skådespelare möttes.
Bland de författare som har arbetat med kyrkospel finns Olov Hartman, Bo Setterlind, Karl-Erik Brattgård, Carl Greek, Arne H Lindgren, Ulf Söderlind och Signe Larsson.
Olov Hartman skriver om kyrkospelet som ”en dramatisk handling, avsedd för kyrkorummet, underordnad de liturgiska lagar som gäller för kyrkokonst och framsprungen ur församlingens bön och Guds ord”.
Lena Sjöstrand, Lunds domkyrkas kaplan, beskriver utvecklingen: ”… från 60-talets stiliserade spel över 70-talets samhälls- och kyrkokritiska till sagorna och berättandet på slutet av 80-talet och början av 90-talet”.
1960 inrättade Lunds stift en tjänst för en kyrkospelskonsulent, och Birgitta Hellerstedt-Thorin, en skådespelare som var aktiv i kyrkospelsrörelsen, fick den och fungerade sedan som konstnärlig ledare för Lunds stifts kyrkospel fram till sin död 1990. Under nästan hela den perioden var hennes man, prästen Ingemar Thorin, liturgisk ledare för spelen.
Verksamheten i Lunds stift har utöver kyrkospelen i Lunds domkyrka innefattat kurser, seminarier och turnéer. Under vissa somrar började föreställningarna med att de medverkande vandrade genom stadskärnan för att bjuda in stadsbor och turister till domkyrkan och spelet.
”Den dubbla förankringen i teatern och liturgin, i den konstnärliga och i den teologiska reflektionen, har kännetecknat också åren inom Lunds stifts kyrkospel”, skriver Lena Sjöstrand på Lunds stifts webbplats. Professionella skådespelare och ibland också professionella dansare har agerat tillsammans med amatörskådespelare, musiker och en präst som också har till uppgift att celebrera den mässa som oftast är en del av spelet. I ”Jordens bön” finns Kyrie, Gloria, förbön och sändning med, men på grund av pandemin ingen nattvard.

print
  • Text: Anna Braw

  • Bild: Maria Lundström

  • Reportage: Anna Braw


  • Nummer: 5

  • År: 2021

  • Tema: En kyrka driven av mission