Scroll to top

Vi har alla mött honom

Jean Giono
Mannen som planterade träd
Översättning: Pontus Grate
Elisabeth Grate Bokförlag

De finns de som bara måste finnas. De vars berättelse måste berättas. De som har levt sina liv utanför strålkastarljuset och uppmärksamheten, långt bortom skylten ”Här slutar allmän väg”.

Jean Giono berättar om Elzéard Bouffier, herde och änkeman i det karga norra Provence någonstans mellan dikt och verklighet. Giono skriver 1953 på uppdrag av den amerikanska tidskriften Reader’s Digest under rubriken ”Den märkvärdigaste människa jag någonsin mött”.

Han berättar om herden, som han mötte på en vandring fyrtio år tidigare. I en trakt där skogen blivit träkol har också tillvaron blivit kärv, människor idisslar sin bitterhet, och allt ger upphov till strider, ”från försäljningen av kolet till platserna i kyrkbänkarna”. Där möts Giono och Bouffier.

Elzéard Bouffier planterar hopp och framtid, ett träd i taget. Under vandringarna med sina får bär han med sig ett järnspett och en liten säck med ekollon. ”Under tre år planterade han 100 000 träd …”

De möts första gången 1913 och sista gången 1945. Året före första världskriget och hösten efter andra världskriget. Vänskapen mellan den store författaren och den tystlåtne herden.

Giono återvänder till åtta år senare. Han vandrar genom skogar som förundrat och som väckt förhoppningar. Han berättar: ”Tack vare att skogarna nu kan hålla kvar snön och regnvattnet har de gamla källorna åter börjat porla och vattnet kanaliserats … varje gård har en brunn vars vatten flödar över på mattor av färsk mynta … på vägarna möter man unga flickor och pojkar som har lätt till skratt och som tycker om att ställa till med lantliga fester igen …om man räknar samman nykomlingarna och de tidigare invånarna … har tiotusen människor Elzéard Bouffier att tacka för sin lycka.”

1947 avled Elzéard Bouffier stilla på ålderdomshemmet i Banon.

Giono skriver mellan saga och verklighet. Kanske mötte han aldrig sin vän herden. Kanske var det så att herden bara måste finnas. De som i det tysta och utanför strålkastarljuset bär hoppet, framtiden, ljuset och grönskan. Tjejen som bromsar in sin epa och erbjuder kompisen skjuts, syföreningstanten som stickar sina vantar till missionsauktionen, hon som arbetar i affären och alltid frågar: ”Hur har du det?” Det är klart att Elzéard Bouffier är verklig och sann. Vi har alla mött honom.

___

Fotnot: Jean Gionos berättelse om mannen och träden blev också, på 1980-talet, en animerad kortfilm med över 5000 handtecknade bilder. I originalversionen på franska är det Philippe Noiret som är berättarrösten, i den engelskspråkiga versionen är det Christopher Plummer. 1988 fick den en Oscar-statyett som bästa kortfilm.

print