Mitt första möte med lokala missionsteologier i Indien ägde rum i samband med att jag skulle skriva min C-uppsats i kyrko- och missionsstudier vid Uppsala universitet.
Uppsatskursen inleddes för min del med en fältstudieresa till Bangalore i södra Indien. Där deltog jag i kyrkliga aktiviteter och intervjuade personer från två pentekostala kyrkor om deras attityder till religiös mångfald.
Som jag hade väntat mig fann jag en stark betoning på mission och varje kristen människas plikt att bidra till att sprida kristen tro. Jag fann också intressanta sätt att balansera detta mot risken att väcka ilska mot den kristna minoriteten. Bland annat var bönen en viktig metod för de indiska pingstvänner jag intervjuade.
I stort sett överensstämde resultaten med mina förväntningar på pentekostal teologi. Jag fick också intressanta insikter i hur detta kan ta sig uttryck i praktiken i ett samhälle där kristna lever som en liten minoritet.
Förväntade skillnader
När jag några år senare blev doktorand och fick chansen att fortsätta studera detta ämne på en högre nivå ville jag bredda materialet genom att också intervjua troende som var med i ett äldre kristet samfund. Valet föll på Church of South India (CSI), som är Indiens största protestantiska samfund.
Jag förväntade mig att se skillnader i hur kristna från CSI uttryckte sig om andra religioner och om kristen mission jämfört med hur deras trosfränder från de pentekostala kyrkorna gjorde det. Både i Sverige och i Indien hade jag nämligen mött uppfattningen att pentekostala kristna är mer missionsinriktade än de flesta andra kristna. Det jag hade läst om olika kristna traditioner i akademiska böcker och artiklar hade bekräftat detta. Också sådan litteratur förmedlar ofta bilden att kristna från äldre samfund är mer ljumma när det kommer till mission och evangeliserande, och istället prioriterar andra områden.
Annorlunda på lokal nivå
Teologer med bakgrund i Church of South India har blivit internationellt kända namn inom den akademiska teologin under både 1900-talet och 2000-talet. De har mycket sällan betonat sådan mission som syftar till omvändelse – istället har de skrivit om vikten av respekt för andra religioner och lyft fram religiös mångfald som ett positivt värde. Indiska teologer har blivit experter på kristna förhållningssätt till religiös pluralism. Allt detta bidrog alltså till att jag förväntade mig att se tydliga skillnader mellan attityder till mission i en jämförelse mellan CSI och de pentekostala kyrkorna.
Men när jag påbörjade mina fältstudier som doktorand upptäckte jag snart att den missionsteologi som tar sig uttryck på lokal nivå skiljer sig stort från den som formuleras på teologiska högskolor och i böcker, artiklar och konferensbidrag av indiska teologer.
I mitt forskningsprojekt intervjuade jag präster eller pastorer, lekmän och lekkvinnor. Vid en jämförelse mellan de båda kyrkotraditionerna skilde sig CSI-prästernas teologier tydligt från de pentekostala pastorernas, men bland deras församlingsmedlemmar fanns det många gemensamma drag i den missionsteologi de berättade om. Medan prästerna inspirerats av sina teologiska studier till att betona sådant som frälsning i form av social och ekonomisk frigörelse och praktiskt samarbete över religionsgränserna, stod frågan om frälsning till evigt liv i centrum för lekfolkets reflektioner.
Oroade för fäderna
De flesta av de människor jag intervjuade, både från CSI och från de pentekostala kyrkorna, var fast övertygade om att kristendomen är den enda sanna religionen och att tron på Kristus är den enda vägen till frälsning.Medan frälsningsfrågan inom akademisk teologi inte diskuteras lika flitigt nu som den gjorde för några decennier sedan är den fortsatt viktig för dessa praktiserande kristna. Flera av de människor jag intervjuade var till exempel oroliga för sina fäder och deras frälsning. I ett fall tillhörde fadern ifråga samma kyrka som den son och svärdotter jag intervjuade, och han var till och med en flitigare gudstjänstdeltagare. Ändå uttryckte hans son tvivel över huruvida fadern tagit emot Kristus som personlig frälsare och var därför bekymrad över honom. I andra fall var fadern katolik eller hindu.
Lever nära andra religioner
Att flera av personerna i studien har hinduiska fäder vittnar om hur nära dessa kristna lever människor från andra religioner. De lever också i minoritet, i ett samhälle där hindunationalismen växer, där det sedan länge finns ett stort motstånd mot konvertering och där våld mot kristna har varit ett växande fenomen under de senaste trettio åren.
Att leva som kristen med stark tro på evangelisationens nödvändighet och samtidigt vara medveten om riskerna som kristen mission medför innebär ett dilemma. De indiska kristna jag studerat har utarbetat strategier för att leva med detta dilemma.
De viktigaste strategierna är dels att vänta på rätt tillfälle för att berätta om Jesus och den kristna tron, och dels att lita på bönens kraft att åstadkomma förändring.
Att vänta på rätt tillfälle innebär ofta att avstå från att berätta om kristen tro för att undvika att irritera andra människor eller såra deras känslor. Men det gäller att ta vara på de tillfällen som faktiskt uppenbarar sig.
Ett typiskt scenario är att en vän råkat ut för någon typ av problem, i form av till exempel sjukdom i familjen eller en äktenskaplig kris. Om den kristna då tar tillfället i akt att hjälpa sin vän genom att be Gud om hjälp i krisen kan två flugor slås i en smäll. Dels är det stor chans att vännens problem löser sig, och dels kan vännen genom detta övertygas om värdet av kristen tro och bli frälst till evigt liv. Dessa uppfattningar var utbredda bland de kristna jag intervjuade.
Glapp mellan teologierna
Frälsningsfrågans fortsatta betydelse på lokal nivå var bara en av de många saker jag lärde mig genom mina fältstudier i Bangalore. Efter att jag avslutat fältstudierna bodde jag under flera år på annat håll i södra Indien. Jag bodde i mindre städer och på landsbygden och fick på nära håll bekanta mig med CSI-församlingar där. Även då slogs jag av det glapp mellan akademisk teologi å ena sidan och lokal, folklig teologi å andra sidan som mina fältstudier i Bangalore uppmärksammat mig på. Detta gäller förstås inte bara Indien.
Just på grund av detta glapp är det viktigt att lokala, folkliga teologier får utrymme i akademiska diskussioner. Jag tror på vikten av att göra vetenskap av de teologier som uttrycks i reflektioner och praxis i lokala församlingar, bland kristna som är engagerade i sin tro och i sin kyrka. Om teologin ytterst sett är till för Guds folk måste Guds folk också synas i teologin.
Här kan en missionsvetare som jag bidra genom att låta lokala röster höras i den vetenskapliga diskussionen och skriva om hur folk faktiskt tänker, utanför elfenbenstornen. På så sätt kan jag lägga min bit till en brygga mellan den akademiska elitens och gräsrötternas teologier. Det ser jag som en viktig del av mitt uppdrag som forskare.
Visa respekt för andra
En annan anledning att det är viktigt att göra vetenskap av detta ämne är att en västerländsk läsekrets har något att lära av indiska kristna. De kristna som jag har intervjuat lever sedan barnsben i en kontext som präglas av en religiös och kulturell mångfald som för de flesta svenskar fortfarande är främmande. Som en av mina intervjupersoner uttryckte det möter de andra religioner så fort de kliver ut på gatan. De lever också med en medvetenhet om den kristna minoritetens utsatthet i Indien. Dessa omständigheter påverkar missionen i både tanke och praxis.
Jag tror att västerländska kristna, som i de flesta fall är vana vid en trygg majoritetsposition, kan lära sig något av dessa indiska kristna. Inte minst av hur de balanserar sin starka kristna övertygelse med behovet av att visa respekt för människor som har en annan tro.
—
Fotnot: Anita Yadala Suneson är vikarierande lektor i kyrko- och missionsstudier vid Teologiska institutionen på Uppsala universitet. Hennes avhandling Indian Protestants and their Religious Others: Views of Religious Diversity among Christians in Bangalore finns att ladda ned gratis från Diva-portal.org. Lunds Missionssällskap var med och finansierade hennes doktorandarbete.
