Scroll to top

Sanningssökare och vänner


Karl Ludwig Reichelt tog tidigt initiativ till religionsdialog

Kan det finnas ett frö till kristen tro i andra religioner? Det trodde den norske missionären Karl Ludwig Reichelt.

■ ■ ■
Kapellet på Tao Fong Shan med lotuskorset nertill på altaret. Bild: Jan Olov Fors

Drygt en halvtimmes resväg från det pulserande och hektiska Hongkongs centrum ligger Tao Fong Shan, ett kristet center för studier, meditation och dialog. Det grundades 1930 av den norske prästen och missionären Karl Ludwig Reichelt (1877–1952).

Tao Fong Shan betyder ”Tao-vindens berg”. Tao eller Dao, som bland annat står för ”väg” på kinesiska, är i kinesisk tradition grundläggande för den yttersta principen i världsordningen. I den kinesiska översättningen av bibeln används Tao också som benämning för ”Ordet” (logos), som i Johannesevangeliets första kapitel refererar till Kristus. I Johannesevangeliets tredje kapitel läser vi också: ”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.”

Karl Ludwig Reichelt kom till Kina som missionär i början av 1900-talet för att omvända buddhistmunkar till kristendomen, men ganska snart upptäckte han att det var svårt att kommunicera med dem. Anledningen till det var inte enbart språklig – det kristna och det buddhistiska sättet att uppfatta verkligheten och att se på livet tycktes vara mycket olika varandra. Han reste mycket i Kina och besökte buddhistiska tempel och kloster, skaffade sig ett stort kontaktnät och fick många vänner bland buddhister. Snart började han tillsammans med andra skandinaviska missionärer bygga ett center dit buddhistmunkar kunde komma för att studera den kristna tron. På grund av det kinesiska inbördeskriget flyttades verksamheten 1930 från Nanjing till Hongkong.

Lotusblomman på en klocka vid Tao Fong Shans kapell. Bild: Thomas Kinto, Unsplash

Lotusblomman och korset

Själva symbolen för Reichelts tänkande och arbete blev ett kors som växer fram ur en lotusblomma. Den finns inne i själva kapellet, Christ Temple, och i lotuskryptans glasfönster. Korset är nestorianskt, och det beror på att nestorianismen var den form av kristendom som kineserna först kom i kontakt med, någon gång under 700-talet.[1]

Med lotuskorset ville Karl Ludwig Reichelt visa att grunden till det som kan leda till korset och utvecklas till en kristen tro redan fanns i buddhismen. Hans studier i kinesisk buddhism hade också övertygat honom om att mahayana-buddhismen (”den stora farkosten”) och framför allt Jōdo (”det rena landets skola”) var influerade av den nestorianska kristendomen. Mahayana är en av de två huvudriktningarna inom buddhismen, och Jōdo uppstod i Japan på 1200-talet.

Notto R. Thelle, professor i missionsteologi, skriver i boken Vem kan stoppa vinden?:

[Reichelt] såg buddhisterna som sanningssökare och vänner till Vägen (Tao). Han levde sig in i deras värld, anpassade sig efter deras levnadssätt och beundrade deras ideal. Han var [övertygad] om att buddhismens innersta föreställningar och förväntningar pekade hän mot Kristus, och han såg det som sitt kall att föra buddhisterna ”på den inre vägen” fram till Honom som var Vägen och Livet.                                                                     

Karl Ludwig Reichelt var inte främmande för att väva in element ur den buddhistiska liturgin i centrets gudstjänster: rökelse, meditation, klockringning under textläsningen. I en buddhistisk tempelliturgi ingår den så kallade tillflyktsformeln eller ”de tre juvelerna”: ”Jag tar min tillflykt till Buddha, till Dharma (läran) och till Sangha (församlingen)” – han utformade en kristen version av den.

Den danske arkitekten Johannes Prip-Møller ritade och utformade Tao Fong Shan i nära samarbete med Karl Ludwig Reichelt, och det liknar ett buddhistiskt kloster – det blir extra tydligt när man tittar på hur kapellet är byggt och ser lotusdammen vid ingången till området.

I boken Missionärerna beskriver Jonas Jonson Tao Fong Shans arkitektur som ”en materialisering av Reichelts vision” och ”ett stycke religionsteologi formulerad i sten, form och färg”.

Från konservativt kristet håll fick Karl Ludwig Reichelt stark kritik för vad som ansågs vara religiös synkretism och ett hot mot kristendomens renhet, men han vägrade att ändra inriktning, och 1925 blev han utesluten ur det norska missionssällskapet. Svenska Kyrkans Mission och ärkebiskopen Nathan Söderblom fortsatte stödja honom, och ganska snart startades en norsk och en dansk stödkommitté.

Karl Ludwig Reichelt. Bild: Areopagos arkiv

Religionsdialog eller missionsstrategi?

Det råder delade meningar om hur Karl Ludwig Reichelts mission och hans sätt att närma sig buddhismen ska tolkas och förstås. De båda teologiprofessorerna Whalen Lai och Michael von Brück frågar sig om hans buddhistiska form av bön till Gud var ett uttryck för att han verkligen trodde att det fanns en gemensam sanning i kristendomen och buddhismen eller om han använde sig av inkulturation för att få buddhister att konvertera till kristendomen. Enligt dem går det inte att ge ett entydigt svar på dessa frågor.

Den danske teologen Filip Risager är en av dem som allra mest ingående beskrivit hans liv, hans teologiska tänkande och hans mission bland buddhister i Kina. Teologiskt var han påverkad av religionshistorikern Rudolf Otto och av den svenske ärkebiskopen och religionshistorikern Nathan Söderblom. Rudolf Otto talade om att det i alla religioner fanns en erfarenhet av ”det Heliga”. Från Nathan Söderblom kom idén om en gudomlig uppenbarelse i alla religioner (allmän uppenbarelse) och en unik uppenbarelse genom Jesus Kristus (särskild uppenbarelse). Karl Ludwig Reichelt menade att buddhismen och andra religioner innehöll delar av uppenbarelsen (praeparatio evangelica) och att de genom evangeliet om Jesus Kristus kunde fullbordas. Hos vissa kyrkofäder fann han tanken att det gudomliga ordet (logos) från skapelsens början varit verksamt, inte bara i judendomen och kristendomen, utan i mänskligheten i stort (logos spermatikos).

Enligt den engelske religionshistorikern Eric J. Sharpe använde Karl Ludwig Reichelt vissa delar av buddhismen i första hand för att mer effektivt kunna sprida evangeliet bland buddhistmunkarna. Eric J. Sharpe karaktäriserar honom teologiskt som ”moderat liberal” eller ”progressiv konservativ” och anser att han var ”liberal” i den meningen att han var öppen för att använda icke-bibliska argument och element från buddhismen så länge som det gagnade det övergripande syftet att linda in den ”konservativa” övertygelsen om att människan är i behov av frälsning och att Kristus är den unika frälsaren.  

Den svenske teologen Håkan Eilert är mera positiv än Eric J. Sharpe till Karl Ludwig Reichelts verksamhet och bidrag till den buddhistisk-kristna dialogen. Han skriver om hur Karl Ludwig Reichelts studium av mahayana-buddhismen möjliggjorde för honom att nytolka den kristna teologin utifrån det centrala och bärande buddhistiska tomhetsbegreppet (śūnyatā).

Notto Thelle hävdar att det inte råder något tvivel om att Karl Ludwig Reichelt och hans arbete präglades av en stark missionsvision och att detta påverkade hans syn på buddhismen, men att det finns mycket som talar för att hans roll bör revideras. Han kallar honom ”pilgrimsmissionär” – en missionär som ser sig ha en särskild kallelse att verka för mission bland buddhister i Kina ch samtidigt en pilgrim som är på resa för att söka efter sanningen. Pilgrimsresan gav honom en större förståelse för buddhism och andra kinesiska religiösa traditioner, men den förändrade också hans egen kristna tro.

Det behövs mer forskning i Karl Ludwig Reichelts missionsverksamhet, skriver Notto Thelle. Den forskningen kommer förhoppningsvis att skapa större förståelse för hans roll i den dialogprocess där han bidrog till förändring genom att förmedla kunskap om buddhismen till väst och teologiska tankegångar knutna till detta.

På den öppna platsen utanför kapellet efter en gudstjänst 1934. Bild: Areopagos arkiv

Ökad dialog

Mycket av mötet mellan kristendomen och buddhismen i Kina under större delen av 1900-talet präglades mer av monolog och polemik än av dialog, och både kristna och buddhister ville hellre demonstrera den egna religionens överlägsenhet än försöka se vad som fanns att lära av den andra traditionen. Karl Ludwig Reichelt studerade buddhismen ingående och tycks ha varit genuint intresserad av att lära sig mer om den. Fortfarande kan den buddhistisk-kristna dialogen i Kina sägas vara underutvecklad i jämförelse med den mer blomstrande dialogen mellan buddhister och kristna i Japan och Nordamerika.

Professor Peter K. H. Lee, tidigare professor vid det lutherska teologiska seminariet i Hongkong, har under lång tid ägnat sig åt dialog med buddhismen och talar om en process och en förändring som han ser går från mission till buddhister till större förutsättningar för en dialog på flera olika plan.

En annan Hongkong-professor som har intresserat sig för buddhistisk-kristen dialog är Pan-chiu Lai. Han arbetar för att kristna och buddhister ska lära av sig av misstagen och uppmuntras till en äkta dialog, en ömsesidig förståelse av varandras religioner, så att de tillsammans bättre kan tjäna mänskligheten. Pan-chiu Lai ser det som väsentligt att dialogen handlar om ekologiska, sociala och politiska frågor.

Ekman Tam, som under några år var direktor på Tao Fong Shan, såg dialogen med buddhismen som ett sätt att fördjupa den kristna spiritualiteten. Själv var han särskilt inspirerad av den kristna form av kontemplation och meditation som trappistmunken Thomas Merton hade utvecklat i mötet med zenbuddhism och taoism.

Tao Fong Shan. Bild: Thomas Kinto, Unsplash

Tao Fong Shan idag

På Karl Ludwig Reichelts tid kom många buddhistmunkar till Tao Fong Shan, och så är det inte längre, men centret försöker bevara öppenheten mot kinesiska religioner och den kinesiska kulturen, och arkitekturen är en tydlig symbol för den öppenhet som var och är intentionen. Visionen idag är det ska vara en plats där kontextuell kristen spiritualitet, konst och liturgi skapas och utvecklas och där interreligiöst och kulturellt utbyte och dialog uppmuntras.

På Tao Fong Shan anordnas föreläsningar, seminarier och retreater, och centrets medarbetare skriver böcker och artiklar. Centret organiserar och deltar i olika studieprogram och aktiviteter som har med interreligiös dialog att göra. Här erbjuds andlig vägledning för präster och andra medarbetare inom kyrkan. Medarbetare deltar i och organiserar konstutställningar och arbetar för att den kristna liturgin ska färgas av den kulturella miljön.

I anslutning till Tao Fong Shan finns ett institut för sino-kristna studier, där teologiskt material översätts och publiceras. Institutet samarbetar med flera universitet i Kina, tar emot gästföreläsare och ger vistelsestipendier till kinesiska forskare.

Under lång tid drevs Tao Fong Shan av stiftelsen Areopagos, som tidigare hette Den nordisk kristne buddhistmisjon, men sedan några år tillbaka har en Hongkong-baserad stiftelse ansvaret i nära samarbete med Areopagos.

Tao Fong Shans stillhet och tystnad utgör en stark kontrast till den i övrigt livliga atmosfären i Hongkong med drygt sju miljoner invånare och de enorma skyskraporna. På centret finns ett regelbundet andakts- och gudstjänstliv, och sånger från Taizé utgör ett naturligt inslag. Andakterna och gudstjänsterna är fortfarande inspirerade av buddhismen, genom till exempel meditation, ringning i meditationsklocka vid tystnadens början och slut och ibland rökelse. Många gudstjänster avslutas med att alla tillsammans ber en tredelad kristen tillflyktsformel, som Karl Ludwig Reichelt skrev i början 1920-talet med den buddhistiska tillflyktsformeln som utgångspunkt:

Med hela mitt hjärta tar jag min tillflykt
till Gud, den allra högste
som skapat allt,
Gud, den barmhärtige,
källan till all godhet.

Med hela mitt hjärta tar jag min tillflykt till Kristus,
som befriar från synd,
som upprättar min sanna natur,
det fullkomliga och outsägliga ordet.

Med hela mitt hjärta tar jag min tillflykt till
den som omsluter universum,
den som i alla tider och på alla platser
möter våra behov,
den rena och lugnande, den livskraftiga och aktiva
heliga Anden.
ur mässordning på Tao Fong Shan, min översättning från engelskan

Numera förekommer också på Tao Fong Shan så kallade Christfulness-meditationer. Den som ligger bakom utformningen av Christfulness är den danske missionsprästen Ole Skjerbæk Madsen, som är knuten till Aeropagos. Mindfulness, som ibland översätts som ”medveten närvaro”, har sina rötter i buddhismen men ses av många utövare i väst i första hand som en sekulär meditationsform utan koppling till buddhism och andlighet. Mindfulness är en teknik som hjälper den som mediterar till vara uppmärksam på det som händer just nu i stunden och att inte döma sig själv och sin omgivning. Enligt Ole Skjerbæk Madsen kompletterar mindfulness och Christfulness varandra. Till mindfulnessmeditationen läggs ett kristet perspektiv i form av teologi och språkbruk. Christfulness innehåller en aktiv och en icke-dömande medvetenhet i relation till en själv, till Gud och till medmänniskor. Meditationsformen centrerar kring att erfara och veta sig vara älskad av Gud och att sträva efter att ge denna kärlek till andra. Inspiration hämtas från den respektfulla och kärleksfulla attityd som Kristus visade i mötet med andra och till hela skapelsen. En av de böner som används i Christfulness-meditationer handlar om att uppleva att Kristus är med och i mig liksom han är i andra, en erfarenhet som Paulus beskriver i Galaterbrevet med orden ”nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig” (Galaterbrevet 2:20).


[1] Nestorianismen var en klosterrörelse som lade stor vikt vid böner, meditationer och riter och som hävdade att den gudomliga och mänskliga naturen var strikt åtskilda i Kristus. Den fördömdes i början av 400-talet men levde vidare i den östsyriska kyrkan.

print