Barnhemmet i Mush, där Alma Johansson hade arbetat i flera år, hade redan brunnit upp.
Barnen var döda.
Själv befann hon sig nu i en annan stad, på en större missionsstation, tillsammans med andra missionärer från Tyskland, USA och Skandinavien.
Någon borde ta sig till Istanbul och försöka berätta för de nordeuropeiska diplomaterna där vad som hade hänt. Förtvivlade armenier hade bett missionärerna att göra det.
Vem kunde ta på sig ett sådant uppdrag?
Alma Johansson erbjöd sig. Hon var ganska ung, hon hade just kommit och hade inga särskilda uppgifter i staden, hon var ogift, och hon var kvinna – det kunde vara så att det skulle bli enklare för henne att ta sig fram.
De andra uppmuntrade henne inte men lovade att be för henne.
Så förbereddes resan, som skulle bli två veckor till häst och i ett mindre sällskap med några som skulle till Istanbul av andra orsaker. En av dem var den guvernör som hade sett till att barnhemmet sattes i brand.
”Den här historien måste berättas”
– Det var ju svårt för henne att resa tillsammans med den man som var orsaken till att barnen hade dött, säger Maria Småberg. Men det som gjorde det ännu svårare var att han var sjuk. Alma fick börja vårda honom under resan. Och så dog han ändå innan de hade kommit fram.
Maria Småberg är historiker och skrev sin doktorsavhandling, Ambivalent Friendship. Anglican Conflict Handling and Education for Peace in Jerusalem 1920–1948, om de anglikanska skolor i Det heliga landet där barn som tillhörde olika religioner studerade tillsammans.
Alma Johansson upptäckte hon 2005, när det var 90 år sedan det armeniska folkmordet ägde rum.
– Först läste jag en artikel i Sydsvenskan och såg hennes namn, berättar hon. Sedan var jag på en workshop i Norge och fick höra om hennes norska och danska kolleger. Och sedan, hösten 2006, hade jag några dagar när jag kunde sitta på Riksarkivet och läsa hennes brev. Jag blev väldigt gripen och tänkte: den här historien måste berättas.
Stor humanitär fråga
Kvinnliga Missions-Arbetare, KMA, var den organisation som skickade ut Alma Johansson och en rad andra kvinnor från Sverige, Norge och Danmark runt sekelskiftet. Det var fortfarande bara män som kunde bli missionärer vid den tiden. KMA, som hade vuxit fram ur den kristna ungdomsrörelsen KFUK, var en ekumenisk organisation som styrdes av kvinnor och bara skickade ut kvinnor. Många av dem var sjuksköterskor, en del också barnmorskor, och de hade oftast fått sin utbildning i vårdämnen, missionsarbete och språk i Tyskland. På fältet samarbetade KMA med bland annat en tysk, luthersk organisation, Deutscher Hilfsbund.
Maria Bernadotte, syster till Folke Bernadotte, var en tongivande medlem, liksom den skånska friherrinnan Sigrid Kurck. Armeniernas situation i Turkiet var en stor humanitär fråga redan i slutet av 1800-talet, och en tysk missionär hade rest runt i Sverige och berättat om de massakrer som redan hade ägt rum. KMA hade bildats 1896 och fick snart en Armenienkommitté som Sigrid Kurck ledde.
– Det är KMA:s arkiv som finns på Riksarkivet, berättar Maria Småberg. Till att börja med var det ett rörigt material att gå igenom, och det är alltid svårt att läsa mikrofilm. Men så började jag läsa När och fjärran, KMA:s tidskrift. De brev som Alma Johansson skickade hem till Sverige redigerades och publicerades där.
Historiskt dokument
Före folkmordet la KMA:s utsända medarbetare mycket tid på att skriva hem och rapportera om sitt arbete, brev som var ställda till kontoret i Stockholm men som också hade organisationens givare som tänkta läsare. När kvinnorna var på ”hemmavistelse” reste de runt och höll föredrag.
– Det finns en vänskaplig och nära relation mellan fältet och kontoret, men Alma är hela tiden medveten om att det som hon skriver ska tryckas, säger Maria Småberg.
Med den rapport som Alma Johansson hade med sig på hästryggen till Istanbul blev skrivuppdraget världspolitik – den skulle alltså till de diplomater som hon kunde komma i kontakt med. Men missionstidskriften När och fjärran skulle också publicera hennes ögonvittnesskildring, något som har gjort den till ett avgörande historiskt dokument för forskningen hundra år senare.
– Hon är främst en praktisk människa, säger Maria Småberg. Under resan vakar hon på nätterna för att skydda några armeniska flickor i sällskapet från att bli våldtagna. Senare skriver hon lite om sin egen rädsla, men det är hennes empati för ett kristet broderfolk och för barn och kvinnor som lyser igenom. Hon har en stark tillit till Gud – det är den som bär henne.
Fotnot: I boken Folkmord, flyktingar och fortlevnad – tre skandinaviska kvinnors arbete för armeniska kvinnor och barn (Artos förlag 2020) har Maria Småberg skrivit uppsatsen om Alma Johansson.
