Scroll to top

Brev som befrielse


■ ■ ■

Se in i ditt hjärta – brev från en biktfader i Valamo kloster
Helige Johannes av Valamo
Översättning: Elisabeth Löfstrand
Artos förlag

I den avslutande delen av sin självbiografi återger Tito Colliander ett samtal mellan sig själv och sin vän och biktfar, den åldrade prästmunken och staretsen Johannes.

”Synden är inte det värsta”, säger Johannes. ”Den kan ångras. Nej, det värsta är missmodet och misströstan. Det är dit som djävulen vill föra oss.  Misströsta på att Gud skulle förlåta också den djupaste synd. Att Gud inte skulle vara barmhärtig. Sedan är allt möjligt.”

Johannes av Valamo föds 1873 i en by norr om Moskva och dör i Heinävesi i Finland 1958. Han lever en stor del av sitt liv, nästan 60 år, i Valamo kloster, först i Ryssland, sedan i Finland. Under 20 år fungerar han som klostrets starets, alltså andlige vägledare, och biktfar. Han helgonförklarades 2018, och Artos förlag gav 2015 ut brevsamlingen Kristus är mitt ibland oss och Astrid Andersson Wretmarks biografi Fader Johannes på Valamo.

Han är en av 1900-talets stora andliga vägledare, djupt förankrad i den ortodoxa själavårdstraditionen med rötter bland eremiterna i Egyptens öknar. Han vägleder i brev och samtal med en total tillit till kyrkans andliga erfarenhet och med lyhördhet för den helige Andes ledning.

Redan under hans livstid började hans andliga barn samla breven. Några publicerades i den finska tidskriften Aamun Koitto. En samling brev gavs ut på ryska redan 1956.

I en tid som betonar det egna projektet och som fyller hyllorna hos bokhandlare och på bibliotek med självhjälpsböckernas löften om ”fem minuter om dagen” kommer Johannes brev som en befrielse. Med den andlige vägledarens långa erfarenhet – det är efter 38 år i klostret han utses till dess starets – vrider han långsamt ljuskäglan från egen brist och ofullkomlighet till Guds barmhärtighet, från vägledaren själv till Guds kärlek och makt.

På frukten ska man känna trädet. Tiden ska pröva allt.

Kanske är tilliten ett nyckelord – att låta Gud vara Gud, att Guds barmhärtighet alltid är större än synden. Att den som har fallit har att resa sig. Att den siste fienden är besegrad.

Den helige Serafim av Sarov hälsade alla med orden ”Min glädje. Kristus är uppstånden” – sedan uppståndelsen är grundförutsättningarna radikalt förändrade. Hopp och liv och glädje och möjlighet.

”Breven genomsyras av det som är så karaktäristiskt för ortodox andlig vägledning: en helhetssyn på människan, som alltid ser möjligheter och vägrar att döma”, läser jag i EKIBS (Ekumeniska kommuniteten i Bjärka Säby:s) Synaxarium 15 december.

Detta är en brevsamling att återkomma till, ett brev om dagen, i själens vinterdagar. Så länge världen står det efter vinter kommer vår, också i Andens rike.

print