Scroll to top

”Vi kan betyda något för varandra”


När det mesta av ”det vanliga” är annorlunda – vad kan man göra då?
– Att lyssna, respektera och visa att man vill finnas där som en vän, det är det som
jag tror ger kraft, säger Esbjörn Hagberg.

■ ■ ■
Bild: Magnus Aronson

När Esbjörn Hagberg och Hans-Erik Nordin lät sin första gemensamma bok få titeln Mötas längs vägen visste de förstås inte vad den skulle komma att betyda i år.

– Min fru Kathrine och jag är ute och går här i Enköping där vi bor, berättar Esbjörn Hagberg, och vi träffar många på våra promenader. Covid-19 är det stora samtalsämnet.

Han konstaterar att det just nu, i mitten av november när den här intervjun görs, är många som säger att det känns extra tungt.

– När förhoppningar fanns att smittrisken skulle minska har den ökat igen. Nya restriktioner kommer och begränsar livet. Flera uttrycker också oro inför den jul som med säkerhet måste bli annorlunda. Kathrine och jag är inte ensamma om att fundera på om vi kan träffa våra barn och barnbarn på julafton. Andra ser ängsligt framför sig en jul i ensamhet.

”Det kan vi göra för varandra”

Närmast före sin pensionering var Esbjörn Hagberg biskop i Karlstads stift, och innan dess var han präst, undervisade på EFS teologiska utbildning i Uppsala, Johannelund, och var rektor där.

– Jag fyllde 70 i somras, så jag tillhör kollektivet nu, säger han och skrattar lite. Vi har dragit oss tillbaka, Kathrine och jag. Det mesta som jag skulle gjort i år har blivit inställt. Kathrines volontäruppdrag i församlingen har också blivit inställda. Vi kan inte träffa våra barn och barnbarn på samma sätt som tidigare och inte heller umgås med vänner som vi önskar. Nu har vi haft mycket mer tid för läsning, trädgård och långa promenader. Det är första gången jag känner mig som pensionär

Mötas längs vägen – att låta tron utmanas av livet är delvis en fortsättning på en bok som han skrev för mer än tjugo år sedan, Själavård vid köksbordet. En utgångspunkt för båda är att medmänskliga samtal kan betyda mycket för många människor och att man inte behöver vara rädd för att tala om tro och existentiella frågor.

– Jag tror att vi behöver större självförtroende: vi kan betyda något för varandra, säger han. Vårt samhälle har blivit expertifierat, och så fort det händer något är det många som vill ty sig till experten. Men det viktigaste som kan göras, det kan vi göra för varandra.

De redan utsatta drabbas hårdast

Det är just stöd och samtal han talar om, och i år har han upplevt det tillsammans med Kathrine.

– Det som händer påverkar människor på så många olika sätt, säger han. Vi blir påminda om livets skörhet, och för många blir det tydligt att livet inte är oändligt. För somliga aktualiseras en massa andra livsfrågor, livets mening, tilliten inför tillvaron – som i varje kris, men det här är ju en kollektiv kris. I ett världsperspektiv blir det påtagligt hur vi hör ihop, smittan ser inga gränser, och ännu en gång ser vi hur de redan mest utsatta i vår värld drabbas allra hårdast.

Det hot som covid-19 innebär har påmint människor som han möter om andra hot, som klimatkris, rättvisefrågor och vår relation till allt skapat. Själv läser han bland annat om situationen i Etiopien och Tanzania, två länder där han har vänner efter sina år i EFS och i Karlstads stift och där demokratin hotas och många kristna är mycket utsatta.

– Det är lätt att bli självupptagen, att tappa de stora perspektiven. Jag märker också att för somliga blir det mer att ta in än de orkar härbärgera, säger han. En del försöker skärma av sig. Andra agerar genom att skriva ner hur de vill ha sin begravning eller söker nya sätt att skapa meningsfullhet i vardagen. Vi är samtidigt både sköra och förunderligt anpassningsbara.

Nätverket krymper

Något som har blivit uppenbart för Esbjörn och Kathrine är att samtalen på gångvägar och trottoarer är viktiga.

– Vi märker att människor hälsar på varandra på ett nytt sätt, säger han. Vi hanterar ju den här situationen olika, och det finns en mängd faktorer, men en är: Har vi ett nätverk? Har vi någon att samtala med? När man blir äldre kan det bli så att nätverket krymper. Och vemodet över livet i sig tillhör åldrandet. Det som händer nu kan bli extra tungt på det viset.

Så finns det en samhällsutveckling som enligt honom har pågått länge:

– Vi svenskar är ju ett ensamt folk, vi har förlorat tilltron till gemenskapen, och vi har skapat ett samhälle där vi tror att inte behöver varandra. Men vi behöver alltid varandra.

Bild: Magnus Aronson

Att vara frimodig

Om man vill återuppta kontakten med andra efter att själv ha varit ensam ett tag, eller återuppta kontakten med någon som kanske har varit isolerad i år, vad kan man göra?

– Kathrine och jag brukar säga till varandra att när tanken kommer ska man höra av sig direkt, vara frimodig, inte skjuta upp det. Jag tror att det alltid är bättre att höra av sig än att gå med dåligt samvete. Ju längre man dröjer, desto högre blir tröskeln.

Ett telefonsamtal, alltså? Räcker det?

– Om man ringer efter ett långt uppehåll kan man säga ”jag har gått och tänkt på dig”. De flesta blir ju glada! Det är klart att det är begränsande att inte se varandra. Ett perspektiv förloras. Men det går ju att ha goda samtal även på telefon. För alltfler finns också Skype eller FaceTime som en möjlighet. Det viktigaste är att man hör av sig.

Esbjörn Hagberg påminner om att vår tids öppningsfråga, ”Vad gör du?”, kanske inte passar så bra för alla i år – ibland kan det passa bättre med ”Hur har du det?” eller ”Hur mår du?”, frågor som inte bara handlar om aktivitet.

– Det är kontakten som är poängen, det är inte alltid så avgörande vad som sägs, säger han. Att berätta lite för varandra om vad som händer kan vara en bra början. Småprata lite, börja i det konkret vardagliga. Ibland kallas det för kallprat, men det skapar ju en relation. Jag tycker absolut inte att man ska förakta det. Man behöver inte kasta sig in i de djupare frågorna – de kan få komma senare. Och vissa gånger kommer man inte längre än så, och det kan vara bra nog. Ibland blir det en väg till djupare samtal, och det kan vara viktigt att också få ge ord åt sina känslor och innersta tankar.

”Det är det som jag tror ger kraft”

Fokus i ett samtal med en vän eller bekant som behöver stöd eller inte har så många att prata med får bli att låta henne eller honom berätta det som hon eller han själv vill berätta.

– Man behöver inte ha synpunkter eller kommentera det som man får höra, säger Esbjörn Hagberg. Man får bara ta emot. Och man behöver inte försöka komma på någon förklaring, tröst, uppmuntran – det kan bli krampaktigt, och den uppmuntran och det stöd man kan ge är att ta emot och låta det vara så. Att lyssna, respektera och visa att man bryr mig om den man talar med och vill finnas där som en vän. Det är det som jag tror ger kraft.

När någon är orolig eller ledsen kan det ligga nära till hands att säga ”tänk inte så” eller ”känn inte så”. Men Esbjörn Hagberg tror inte att det är så många som behöver höra de uppmaningarna, och han poängterar att varje människa har rätt till sina tankar och känslor.

– Däremot är det ju alltid så att en annan persons berättelse skapar tankar och väcker minnen också hos mig. Som vänner kan vi dela våra erfarenheter, bara jag inte tar över min väns berättelse eller tycker att min vän bör tycka och känna som jag.

Löften som går att hålla

Första kontakten på länge kan leda till en önskan att göra mycket mer.

– Lovar man, så ska man kunna hålla, säger Esbjörn. Och det är lätt att lova mer än man förmår, så jag tycker att man ska tänka efter innan man lovar. Det är viktigt att inte svika det man lovat. Få saker kan göra så ont som svek.

Ibland kanske man behöver ta något initiativ som involverar fler. Grundregeln är att man inte ska gå bakom ryggen på någon – och sedan kan det vara så att en vän till exempel är så svårt sjuk att hon inte kan ta ställning eller kommunicera behov.

– Det finns situationer där en omsorgskedja är naturlig, till exempel att man i en vänkrets kommer överens om hjälpas åt att finnas till. Då är det bra om man kan koordinera så att stödet inte kommer samtidigt från alla.

Ibland kan det uppstå situationer där man märker att vänskapen inte räcker till.

– Det kan vara så att den jag talar med behöver någon som står utanför vänskapens krets. Vänskapen tål ju inte allt, den måste bygga på någon form av jämlikhet. Det kan finnas djupt privata saker som den som inte mår bra inte vill att en vän ska känna till, eller behov som kräver behandling och vård. Då får man tänka att jag finns här som vän och att det dessutom behövs någon som har en mer professionell roll.

Lättare att prata och gå

En sak att komma ihåg är att alla människor har sitt att kämpa med både i sin historia och i det som händer nu.

– Vi är både lika och olika, och våra sätt att reagera inför oro, rädsla och sorger är också lika och olika. Våra reaktioner speglar vilka vi är och hur våra liv har varit. I kriser är det inte ovanligt att det vi har varit med om tidigare i livet aktualiseras, inte minst det som vi inte har fått möjlighet att bearbeta. Därför är viktigt att möta varandra med öppenhet ochvarsamhet.  

Så länge som vintervädret tillåter det är det ju också en möjlighet att stämma träff med vänner utomhus.

– Promenader är ett fantastiskt sätt att umgås! säger Esbjörn. För somliga är det ju till och med lättare att prata och gå samtidigt än att sitta i en soffa och prata. Dessutom är det viktigt för vårt allmänna mående att bryta isoleringen. Ju mer man isolerar sig, desto mer isolerad riskerar man att bli, och det kan göra att det blir oerhört tungt. Ibland kan man tänka att det farligaste med det som har hänt i år inte är smittan utan att så många upplever ensamhet.

Och boken om att mötas längs vägen?

– Dialogen är ofta ett fantastiskt sätt att tänka – att tänka tillsammans, säger Esbjörn Hagberg. Förlaget ville att jag skulle skriva en ny bok, och när jag blev pensionär frågade jag Hans-Erik Nordin om vi kunde skriva den så. Vi närmade oss tron ur ett existentiellt och personligt perspektiv och utgick också från kyrkoåret. Det blev spännande. Vi skrev till varandra, och vår vänskap fördjupades. Tanken är att andra kan fortsätta att föra den dialogen och reflektera över sina egna tros- och livsvandringar.

Den har dessutom lett till att Esbjörn Hagberg får utforska ett nytt sätt att ses:

– Hagabergs folkhögskola har startat flera webbkurser med boken som kursbok. Där samtalar vi om existentiella frågor varannan vecka.

Fotnot: Att mötas längs vägen kom ut på Libris förlag i januari 2020. Hans-Erik Nordin är liksom Esbjörn Hagberg biskop emeritus – han tjänstgjorde i Strängnäs stift.

print