Scroll to top

Kontakten är poängen


■ ■ ■

Nu förstår jag bättre mina vänner från Iloilo.

När vi bodde i Filippinerna på 1990-talet var jag med om något som jag då tyckte var konstigt men som jag nu, i pandemins tid, börjar mer och mer förstå.

Vi bodde på norra delen av ön Panay. I staden Iloilo, som ligger på södra delen av ön, finns universitetet Central Philippine University (CPU) som hade kontakter med dåvarande Svenska Baptistsamfundet.

Någon gång om året kom det besök från Sverige till CPU. Någon månad innan svenskarna skulle komma brukade vi få besök av några som ville höra om vi kunde ta emot svenskbesök ett par dagar. Vi hade ingen telefon, så de var tvungna att åka buss, fem–tio timmar beroendet på vädret, för att komma till oss.

Efter ett par år fick vi telefon, men de fortsatte att komma med bussen för det här förberedande besöket.

Jag frågade:

– Varför kommer ni med bussen? Vi har ju telefon nu.

De skrattade på typiskt filippinskt sätt och sa leende:

– Ja, men det är ju bättre att träffas!

Det är bättre att träffas, men ibland går det inte.

Som när min fru Gunilla skulle vara au pair i Tyrol och jag ligga i lumpen i Eksjö året efter att vi hade blivit ihop. Jag skickade fyra kort och två brev varje vecka i nästan ett år. Jag ”skrivfastade” bara på lördagen. Det var inte detsamma, men vi höll kontakten, och jag tänkte att för varje brev kommer jag lite närmre henne, och snart får vi träffas igen.

Ja, mina vänner i Filippinerna har rätt. Det är bättre att träffas på riktigt, men vad gör vi när det inte går eller vi inte får? Vi ringer, mailar, zoomar och vi borde skriva fler brev och kort. Det är inte som att träffas, men ändå: vi håller kontakten, vi kommer lite närmre varandra och får hoppas att snart kan vi träffas igen.

Som biskop Esbjörn säger i intervjun i detta nummer: ”Det är kontakten som är poängen.”

print