Scroll to top

Igenkänningen


Charlotte Frycklund om mänsklig kontakt i den fysiska distanseringens tid

■ ■ ■
Charlotte Frycklund

2002 var det som det hände, det var året jag och internet slutade att ha en avspänd relation. Då behövde jag internet. Två gånger, faktiskt.

I mars upptäckte jag att jag var gravid. Min förtjusning var stor och min glädje så ohejdbar att jag inte kunde leva med tystnaden. Jag var tvungen att dela detta med fler än min man.

Inte mina vänner och släktingar – det var för tidigt.

Men på internet, där fanns det, när jag började söka, grupper med människor lika gravida och hemliga som jag själv. Internet blev vår avlastningszon. ”Ser min mage sned ut?” ”Är min man verkligen lika glad som jag över bebisen?” ”Jag träffade min chef när jag köpte babykläder, betyder det här att alla på jobbet vet nu?”

De hette november02-listan (e-postlistor! Ja visst, det var så man kommunicerade smidigt på internet de där första åren), de där som var i samma graviditetsmånad som jag och som visste när man kunde förvänta sig sparkar och buffningar i magen. Så tillsammans höll vi utkik, tillsammans ratade vi svärmödrars mellannamnsförslag och diskuterade bärsjalar, tygblöjor och män.

Och nu kommer vi strax till den andra gången jag verkligen behövde internet 2002. November. Då föddes barnen i vår grupp. Och ett av dem dog, fyra dagar gammal.

Och det var mitt barn.

Jag ska inte här försöka beskriva sorgen, för det går inte. Men den var stor och allomfattande och berörde människor långt bortom oss själva – släktingar, vänner, ytliga bekanta. Vår Ansgar, vårt hopp, vår glädje, vår framtid, hade lämnat oss. Och sorgen gjorde ont som inget annat någonsin gjort.
Jag hoppade av min november02-lista för att slippa hjärtskärande uppdateringar om spädbarnsbajs och joller. Det blev tomt på ännu ett sätt – tomt i mailkorgen precis som det var tomt i famnen, tomt i hjärtat.

Vänner och föräldrar ställde upp dygnet runt. Sanningen var att de alla ville hjälpa, men att ingen av dem visste. Ingen av dem hade förlorat ett barn. Och jag ville inte slita ut dem. Jag behövde dem för att orka leva vidare. Jag kunde inte prata sönder dem med min sorg. Det var lite som i början av graviditeten. Jag behövde två liv.

Och på internet fanns de också, de andra som förlorat barn.

Jag anmälde mig till en ny, mycket sorgligare, mailinglista och hittade de där människorna som var som jag. De som inte sov på natten. De som inte visste om de skulle klara av att se en barnvagn utan att börja gråta. De som inte heller tyckte att det var lönt att klä på sig kläder och gå hemifrån och uppföra sig som vanligt, för vi kände oss inte som folk som klädde på sig kläder och gick hemifrån och uppförde sig som vanligt. Vi hade drabbats av sorg. Barn borde inte få dö.

På mailinglistan fanns det tårar, pepp och omtanke. Ibland fanns det också lite tough love – när någon av oss verkligen behövde ta sig till affären men inte förmådde pratade de andra en in i duschen och in i kläderna och iväg till ICA. Och sedan skrev man en rapport efteråt, och alla andra läste den med, tänker jag mig, minen av stolta föräldrar vars barn lyckats få godkänt i matte efter noggranna studier.

Vi visste. Ingen annan visste hur svårt det kunde vara, men vi visste. Och vi hjälptes åt i dessa nya, underliga omständigheter.

En dag upptäckte jag att jag saknade mina gamla vänner från november02-listan. Visst, de skrev säkert bara om bebisar och amning nuförtiden, men de var också människor som jag hade brevväxlat med i över ett halvår. Vi visste så mycket om varandras vänner, mammor och relationer att vi faktiskt var vänner.

Så jag gick med i listan igen. De mötte mig med återseendets glädje.

Det gjorde mindre ont att läsa om smakportioner och vaknätter än jag trodde. Jag bidrog med egna berättelser om mitt liv, de lyssnade, vi grät och skrattade ihop. Igen.

Och det var de andra mammorna i november02-gruppen som var de första som fick reda på att Ansgar skulle få ett syskon.
Och tiden gick, och flera syskon föddes, underbart friska barn, och sorgen blev mer hanterlig och världen lite mer vardaglig.

Och när jag kom ur min bubbla och började arbeta igen efter mitt tredje levande barn så hade Facebook dykt upp. Människor började skriva offentligt på internet vad de just satt och gjorde.

Trivialt, men underbart, på ett sätt som påminde om november02-listans noggranna redogörelser.

Jag deltog glatt. F

örresten dök upp november02-mammorna där också, och igenkänningens glädje var märklig men stor. Det här var människor jag aldrig träffat, de flesta av dem, och de var ändå en så viktig del av mitt liv.

Det var kontakt på ett sätt som fungerade under småbarnsåren. Vi kunde inte ses, kunde knappt prata i telefon, men vi kunde skriva, mötas vid skärmarna.

Och en dag dök det upp i mitt liv något nytt: en uppkopplad prästtjänst, ett jobb som kombinerade själavård och internet, mina två favoritsysselsättningar. Jag sökte det, fick det, och var snart ”Facebookpräst” – anställd för att föra existentiella samtal på nätet med var och en som kom till Svenska kyrkan på sociala medier med en fråga eller en oro.

Och igenkänningen dök upp igen. Inte för att jag kände igen människorna den här gången, men för att jag kände igen deras frågor.  Frågor som ”hur kan barn dö om Gud är god?”, ”hur kan jag bli en bättre människa?” och ”finns det en mening?”.

Det måste vara ett äkta samtal, mellan människor med frågor, där båda parter är ärliga och uppriktiga om sina erfarenheter – tillrättalagda svar fungerar inte på sociala medier, ingen bryr sig om att ens läsa dem, än mindre tro på dem. Det måste vara äkta, och då kommer igenkänningen igen.

När detta skrivs är vi mitt i en pandemi. De flesta av oss har vant sig vid att mötas mer digitalt och mindre fysiskt.

Jag längtar, som så många andra, efter att krama mina föräldrar, resa igen, uppleva livet utan distans. Men när jag minns den isolering som sorgen innebar, och hur jag kunde hitta människor där jag orkade träffa dem – via tecken på en skärm – så vet jag att vi ska klara av också detta.
För vi människor är oändligt uppfinningsrika. Vi möts där vi kan. Relationerna, som vatten på en sluttning, söker sig de vägar där de kan strömma fritt. Och när vi möts känner vi igen varandra.

Charlotte Frycklund är Svenska kyrkans nätpräst sedan 2016. I år har hon skrivit flera sånger tillsammans med Per Harling och spelat in en rad videoandakter i kapellet på Kyrkokansliet i Uppsala, Marias lovsång. Hon har också gett ut boken Bibelns kvinnor – 101 möten med kända och okända systrar, från början en serie Facebook-betraktelser inspirerade av #metoo-rörelsen.

print