Det är lummigt och grönt kring det stora, röda huset med vita knutar, och här och där syns spår av aktivitet. Det ligger trädgårdsredskap på ett bord, jordsäckar staplade i ett hörn, en katt slinker förbi, och längre bort står flera cyklar. Under mer än 40 år har Alsike kloster varit en fristad för flyktingar. Tusentals människor har bott här längre eller kortare tid. De har kommit från världens alla hörn, från olika religioner, män och kvinnor och barn i alla åldrar.
Guds rikes ambassad
På trappan står en man och röker. Faiaz Dowlatzai, ordförande i Ensamkommandes förbund, som är här för att träffa syster Karin, ser att det är en landsman. De hinner byta några ord innan syster Karin dyker upp runt knuten, iklädd dok, arbetsbyxor och stadiga skor.
– Kom, jag vill visa trädgården först! säger hon.
Alsike kloster ligger på en höjd med ägor som sluttar ner mot Mälaren. Får betar på blommande ängar, och i en stor köksträdgård växer potatis, grönsaker och örter.
– Och här ska vi bygga ut har jag tänkt, säger syster Karin och ritar med armarna i luften vänd mot en onyttjad yta.
På väg in passerar vi ett uthus med en stor målning: Guds rikes ambassad, står det.
– Det var Bertil Werkström som myntade begreppet på 1980-talet när han försökte få våra politiker att förstå vad kyrkofrid är, säger syster Karin.
Trötta på ordet flykting
Syster Karin har passerat 60-årsstrecket, och Faiaz Dowlatzai är 20 år. Syster Karin hade tänkt bli musiker, men fick en kallelse från Gud, och den gjorde att hon inte såg någon annan väg än att bli nunna. Faiaz Dowlatzai pluggade hårt och tänkte läsa journalistik eller gå in i armén, men såg ingen annan väg än att fly. Man säger inte nej till ett kall, och inte heller till ödet.
Bådas liv har kommit att till en stor del kretsa kring flyktingen, eller hellre: kring människan som behöver en tillflyktsort. De är trötta på ordet flykting.
– Ja, och särskilt på ordet ensamkommande. Jag har till och med försökt byta namn på förbundet, men det gick inte, säger Faiaz Dowlatzai.
– Vi kallar dem som bor här för våra vänner, faktiskt, säger syster Karin. Jag skulle vilja avdramatisera det här med flykt. Hela historien är ju en enda lång folkvandring. Alla är vi ett resultat av att människor har rört på sig.
Det väcker ett minne hos Faiaz Dowlatzai från den flera veckor långa sittstrejken som afghanska kvinnor och barn förra sommaren genomförde på Norra Bantorget i Stockholm i hopp om amnesti.
– Det kom en grupp rasister som stod och ropade: ”Ut med er. Åk hem!” Till slut sa en av mammorna: ”Okej, ta den med dig då. Ta den här platsen med dig, om den är din.”
Ingen väljer att bli ”papperslös”
Det finns ett inslag på svt.se från sittstrejken. Efter tre veckor har de strejkande inte fått det gehör de hoppats hos politikerna, och reportern undrar om det inte kan vara ett alternativ att återvända till Afghanistan. En ung kvinna, Fatemeh Alizadeh, säger nej: ”Jag vill inte att någon kommer och säger till mig vem jag ska gifta mig med, eller hur jag ska leva eller hur jag ska klä mig.”
Många flyktingar är av olika skäl övertygade om att de inte kan återvända till sina hemländer.
– Att bli ”papperslös” är ingenting man väljer. Så länge vi inte tar människors skräck och fruktan på allvar, så kommer det alltid att finnas människor som tvingas ta den här vägen, att hamna utanför systemet, säger syster Karin.
– ”Papperslösa” har en så djup sorg. De kan inte sova. De är med dig, och ändå inte med dig. Flera har tagit livet av sig, säger Faiaz Dowlatzai.
Vad är välgrundad fruktan?
Ett centralt begrepp och villkor som måste uppfyllas för att en person ska anses vara flykting är att han eller hon känner en välgrundad fruktan. Men vad som anses vara välgrundad fruktan är godtyckligt. Syster Karin säger att rättssäkerheten för flyktingar i Sverige är minimal:
– Du ska ha tur. Du ska ha en handläggare som lyssnar, en tolk som översätter det du säger och en bra advokat som inte sitter och tittar på klockan. Sedan får vi hoppas att beslutsfattaren är på bra humör och att nämndemännen inte somnar.
Syster Karin tog upp problemet med sovande nämndemän med en Stockholmsadvokat som bekräftade hennes upplevelse. Han berättade att i den enda förhandlingssal på länsrätten i Stockholm som har god ventilation är utslaget oftare till flyktingens fördel.
– Det är en vrångbild att vi har ett rättssäkert system, säger hon. Det stämmer inte, och därför är det så viktigt att människor kan få sin sak prövad igen.
Skälen fanns med från början
Vid tiden för den här intervjun överväger den migrationspolitiska kommittén ett förslag som innebär att människor som har fått avslag på sin asylansökan ska vänta i tio år innan de har rätt att lämna in en ny ansökan.
– Det är oroande, säger syster Karin. Alla som vi har hjälpt att få sin sak prövad igen, och det är tusentals människor, har fått uppehållstillstånd. Och i 99 fall av 100 har de fått stanna på grund av de skäl de uppgav från början, men skälen var så undermåligt utredda!
– Det finns så mycket politiskt som pågår här som jag inte förstår. Avtalet mellan Sverige och Afghanistan har påverkat asylprocessen för afghaner så mycket, säger Faiaz Dowlatzai.
– Det står ju faktiskt att varje person ska prövas individuellt, för det handlar om en individuell flykt. Men då måste man lyssna på just den personens flykthistoria. Det kommer vi ju bort ifrån när vi skapar begrepp som ”säkra länder”, då spelar det ju ingen roll vad personen säger, för nu är detta ett ”säkert land”. Skulle vi tala om sådant här i andra länder, skulle vi ju kalla det för muta, säger syster Karin.
– Vi flyktingar kallar det för muta. Systematiska mutor, säger Faiaz Dowlatzai.
Svenska lagar kan inte hindra flykt
Ibland är de hjärtinnerligt trötta på alltihop: migrationspolitiken, synen på flyktingar, motsättningarna.
– Jag har drömmar om vad jag vill göra i livet, men det känns inte som att det här kommer ta slut, säger Faiaz Dowlatzai. När man tänker realistiskt så kommer det fortsätta vara så här ett tag. Och så länge det finns flyktingar så finns jag, jag är så inblandad i allt det här, så oftast är de här sakerna i mitt huvud.
– Ja, ibland är man ju jättetrött på flyktingar. Jag vill ha det lugnt och skönt och lite lagom, säger syster Karin. Då händer det nästan alltid att det kommer en ny flyktingfamilj hit, och då är jag där igen. För då går jag igång. Och jag tror att det är väldigt viktigt nu i dessa tider, att få fram att vi kommer aldrig, med våra lagar, att kunna hindra människor från att fly.
– Ja, det är sant, säger Faiaz Dowlatzai.
Och syster Karin fortsätter:
– För det är ju inte vi som bestämmer när människor känner att de måste fly.
_______________
Deltagare i samtalet
Syster Karin, nunna i den svenskkyrkliga kommunitet som syster Marianne Nordström grundade i Alsike mellan Stockholm och Uppsala (Knivsta kommun). Kommuniteten har i många år varit en fristad för människor på flykt. Syster Karin är utbildad musiklärare, spelar blockflöjt och har lett barnkörer i kyrkan. I december 2014 fick hon priset ”Årets livsgärning” i galan Svenska Hjältar, som arrangeras av bland andra Aftonbladet och TV4. Sommaren 2015 sommarpratade hon i Sveriges radio.
Faiaz Dowlatzai är ordförande i Ensamkommandes förbund och engagerad i verksamheten på lokal nivå. Tidigare har han arbetat i Rädda barnens påverkansråd. Han är född i Balkh i Afghanistan och kom till Sverige hösten 2015. I september kom hans andra bok, Resan – under den brännande solen, ut på Semafor förlag.
agdalena Wernefeldt är kommunikatör för En värld av grannar, ett projekt som ärkebiskop Antje Jackelén har tagit initiativ till. Under 2020 och 2021medverkar En värld av grannar i varje nummer av Uppdrag Mission.
En värld av grannar
Genom programmet En värld av grannar – Interreligiös praktik för fred arbetar Svenska kyrkan för att främja fredlig samexistens och ett humant Europa, som präglas av social och andlig hållbarhet, ett samhälle där människor värnar om sin nästa och försvarar demokratiska grundvärderingar.
Programmet En värld av grannar ska bidra till erfarenhetsutbyte och hjälpa människor att lära av goda exempel. Det har inneburit att representanter för olika religiösa samfund och organisationer som arbetar med människor på flykt i Europa samlas för att utveckla och fördjupa relationerna. Programmet tar sitt avstamp i det praktiska arbetet på gräsrotsnivå och har siktet inställt på utökad interreligiös dialog och utarbetande av gemensamma strategier för framtida insatser.
Sedan starten 2018 har en serie
arbetsträffar genomförts, och planen för år 2022 är en större så kallad summit
där en gemensam vision kommer att presenteras för europeiska religiösa ledare.
