Scroll to top

Kallelsen att säga ”Var inte rädd”

Vad gör vi när rädslan griper folk och länder? Vilken är då vår kallelse, vår mission, som enskilda och som kyrka?
Pandemin har som aldrig förr förenat världen i en gemensam oro och ett gemensamt uppdrag: att undvika smittspridning. Nyheterna svämmar över av siffror av drabbade, av uppmaningar, varningar och restriktioner, ibland av rena skräckscenarion och undergångstoner. Människor isoleras, barn nekas skolgång och gränser reses. Vi uppmanas att hålla avstånd, att hålla oss borta.

Och rädslan smittar, ja, smittar mer än influensan. Med rädslans inneboende logik signalerar försiktighet och skydd ett hot som föder än mer rädsla.

Att skapa rädsla har alltid varit ett maktinstrument, ett sätt att tvinga människor till flykt och till lydnad, ett sätt att kunna kontrollera och dirigera, att ta makten. Under täckmantel av skydd och omsorg skapas maktlöshet. Den som har makten vet vad som är bäst för dig.

Vittnesbörden från Sydafrika och Hongkong talar sitt tydliga språk. I rädslans värld sitter friheten trångt. För när ansvaret tas ifrån dig förlorar du också något av dig själv. Och den som förlorar mest är den som har minst.

”Var inte rädd” är det första Gud säger till dem som kallas till tjänst, till Abraham, Moses och David, till profeterna, till Maria och lärjungarna.

Den som rädd är inte fri, inte fri att tjäna, inte fri att älska.

Kanske är vår kallelse, kyrkans kallelse, i denna tid att säga just det: ”Var inte rädd”, att stå upp mot allt och alla som främjar rädsla. Också mot döden, rädslans främsta vapen. Varför skulle vi frukta, vi som bekänner en Gud som besegrat döden? Ska vi acceptera att människor av rädsla för döden förhindras leva?

print