Scroll to top

Där två får samlas


Demonstrationerna i Hongkong fick ett tvärt slut när pandemin tog över

■ ■ ■

”Jag ville bara säga att här i Hongkong diskuterar vi politiska frågor med varandra, det gör vi. Det är kontakten med utlänningar som kan vara känslig.”

Det är ett röstmeddelande på Facebook från Sam (som i verkligheten heter något annat), och han vill gärna berätta om våren och sommaren i staden och i den församling där han är ungdomspastor, men han föreslår att samtalet flyttar över till en plattform som han tror inte står under avlyssning.

I slutet av januari ställde han upp på en lång intervju om situationen för kristna tonåringar och unga vuxna i Hongkong. Han berättade om hur äldre pastorer i församlingen hade svårt att acceptera att de unga demonstrerade, om hur det plötsligt verkade finnas hur många poliser som helst och om hur familjer i församlingen kunde rymma helt olika uppfattningar.

– Men, sa han till slut, nu verkar det som om alla är mycket mer oroliga för Corona-viruset. Och då hamnar ju allt annat i skymundan.

Intervjun hann inte publiceras innan han fick rätt.

Trötta och pressade

Nu, i början av september, sänder hans församling gudstjänster på Youtube och samlar församlingsmedlemmarna i olika konstellationer på Zoom. Minst varannan vecka ringer han upp var och en i ungdomsgruppen.

– Vi har ju inte haft någon total nedstängning här, men alla som kan arbetar hemifrån, och alla gymnasister och studenter sitter hemma, säger han. De flesta bor trångt, och att alla är hemma hela tiden gör att det blir mycket spänningar i familjerna. Våra ungdomar har klarat sina studier, men de är så trötta och pressade. Idag hade jag Zoom-möte med tio av tonåringarna, och de sa att de sitter framför datorn sex–sju timmar i sträck. Jag är orolig för dem.

Vet inte omfattningen

Den nya lagen, som begränsar bland annat yttrandefriheten i Hongkong, trädde i kraft i början av juli.

– Nu tycker en del av de äldre, bland annat mina pastorskolleger, att de unga bara gjorde situationen värre genom att demonstrera. Jag tror att det är mer en ideologisk skillnad än en generationsskillnad egentligen, olika sätt att se på världen. Och protesterna mot lagen har ju bara dött. Någon försökte arrangera en marsch häromveckan, men det kom nästan ingen.

Sam har hört om en nyinrättad underrättelseavdelning hos Hongkong-polisen. 300 arbetar där, sägs det.

– Vi vet att de bevakar oss och avlyssnar oss, men vi vet inte riktigt i vilken omfattning. Två pastorer fick ta emot hot i en sådan omfattning att de kände sig tvungna att fly till utlandet i augusti. Hongkong håller på att bli mer och mer som Kina.

Tidigare har Sams församling haft flera polisanställda som medlemmar. De finns inte med längre.

– För något år sedan var det mellan 2 000 och 3 000 poliser som slutade – det är ungefär 30 000 sammanlagt – i protest på grund av arbetsuppgifterna. Men många har inget val, för de har ingen annan utbildning, de får bra lön där, och de har en stark gemenskap, som en familj, eller nästan som en egen religion.

Hongkong 2020, West District. Bild: Big Dodzy, Unsplash

Församlingen viktigare

Sams församling har de senaste åren haft ett slags enkel rådgivningsbyrå där man kan få hjälp i form av enskilda samtal och studie- och yrkesvägledning.

– De som arbetar med den har fått mycket att göra nu, säger han. Många unga undrar vad det finns för dem att göra. Fler försöker studera nu när det är svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Några av ungdomarna i Sams grupper har flyttat utomlands tillsammans med sina familjer eller är på väg att göra det. Andra familjer försöker ordna så att deras ungdomar kan komma utomlands på egen hand för att studera.

– Fler och fler vill flytta härifrån – till Europa eller till Kanada, säger han. När jag talar med våra ungdomar försöker jag lyssna till dem, jag försöker förstå deras svårigheter. Vi vuxna måste gå tillsammans med dem, göra dem sällskap, i det som händer nu. Församlingen och ungdomsgruppen har blivit ännu viktigare för dem nu när de inte har kunnat gå i skolan.

Längtar tills de kan ses igen

För pastorerna och diakoniarbetarna är det tre sorters samtal som dominerar:

– Dels är det många föräldrar som ringer oss för att tala om sina barn – hur svårt det är att hjälpa dem med skolarbetet, hur svårt det är att motivera dem överhuvudtaget, hur lätt det blir många timmar med telefonspel. Dels är det många som har ekonomiska problem, och vi kan ju inte ha soppköket eller matutdelningsplatsen igång, men vi försöker ordna matleveranser eller kuponger. Och dels är det den medicinska situationen, som har blivit extra svår för våra äldre eftersom sjukhusen har ställt in alla regelbundna kontroller och allt som inte är akut. Besöksförbudet på sjukhusen är också ett problem, men vi kan åtminstone be vår sjukhuskyrka att gå med hälsningar.

Ute på stan gäller fortfarande begränsningen två personer.

– Så fort polisen ser fler än två tillsammans på öppen plats behandlar de det som en folksamling. Det är tydligt att myndigheterna har använt pandemin som en ursäkt för att trycka ner protesterna. Och alla församlingsmedlemmar jag pratar med säger att de längtar så mycket tills vi kan ses igen.

print