Scroll to top

En väg i öknen


■ ■ ■
Flyktingfamiljen. Koptisk ikon.

En av flyktens dagar står dadelpalmen
där, och de skakar ökensanden från fötterna.
Josef och Maria, ingen vet deras namn,
tyst har den nya dagern brutit in.
De blev främlingar, lärde sig bära igenkännandet
varsamt, som ett nattstöpt ljus.
Josef och Maria, makten oroas,
för det värnlösa barnet på
en åsnerygg, sade drömmen.[1]

Den dikten skrev jag som ung mamma med två små barn. Jag hade själv flyttat tillbaka till Sverige efter nästan två år av intermittent boende i Egypten. Min man, från Kairo, hade tidsbegränsat uppehållstillstånd i Sverige. Det var en annan tid, snart tio år sedan. Före det stora inflödet av asylsökande och vågen av arbetstillståndsbeviljade. Föra de långa väntetiderna och de ovissa svaren. Eller med andra ord: innan det byråkratiska migrativa systemet överlastades av en korseld av humanitära och ideologiska frågeställningar. I vår bekantskapskrets fanns många invandrade från Mellanöstern, i olika skeden av sina asylprocesser. De åren, när jag först var utlänning i Egypten och sedan återflyttad till Stockholm, kom den heliga flyktingfamiljen nära. Vi var privilegierade, jag vet, men så unga, vår inkomst ostadig, framtiden så oviss. Maria, Josef och Jesus slog läger i närheten. Deras kläder luktade alltid öken. Jag är säker på att de hade sand i gymnastikskorna.

Flyktingfamiljen. Ikonen finns på det koptiska museet i Kairo. Foto: Coptic Museum, Cairo

*

Den som överträder sitt hemlands gränser kommer förr eller senare till öknen. Öknen stavas hemlöshet. Där finns ingen självklar plats att vila ut på. Öknen kan bli en skentillvaro, med andra värden, traditioner och normer än hemlandets, kanske en annan religiös och sociologisk referensram. Öknen är lossbrytandet ur hemlandets lagar och dess medborgerliga rättigheter och skyldigheter. I öknen prövas den mänskliga identiteten och människans förmåga att nära sina uppslitna rötter. Är det möjligt att återfinna sig själv i den nya kontexten? Kan man lära sig att avkoda den? Finns någon reciprok förståelse? Det vill säga: Ser någon mig med en bekräftande blick? Under tiden utsätts relationer för ett oerhört tryck. Det visar sig att det som återstår ibland är så avskalat att det nästan är obefintligt. Räcker det?

*

Maria Skobtsova. Foto: Wikimedia Commons

Under tidigt 1920-tal kommer en ung rysk emigrantfamilj till Paris. Modern är då trettiotvå år. Från litterära intellektuella kretsar i S:t Petersburg har hon rört sig mot socialt engagemang och två gånger på ett hår när undgått dödsstraff. Bakom henne ligger det sönderslitna Ryssland.

Hon har levt på svältgränsen med sin familj i Georgien och det forna Jugoslavien. Nu kommer hon snabbt in i de ryska emigrantkretsarna kring en grupp andliga och intellektuella ledare: Bulgakov, Florenskij, Berdjajev, Lev Gillet. Här finner hon näring för sin inre hunger, hon studerar teologi och deltar i hjälpverksamhet.

Elizaveta Skobtsova, som hon heter, har en vision som är att hjälpa nödlidande. Hon vill ge sin själ, och hon skriver i en essä att den som står i förbindelse med Kristus har övernaturliga resurser men får förvisso gå genom eld. Parets fyraåriga dotter dör i influensa, och deras äktenskap faller sönder.

Elizaveta kommer att kallas moder Maria. Hon vigs till nunna. På villkor att hon slipper all form av klausur. I hennes egen, okonventionella orden underordnas bönelivets rutiner den karitativa verksamheten.

Moder Maria öppnar ett hem för utsatta och startar ett soppkök. Hon vandrar runt i Paris slum, söker upp utslagna och nödlidande och tar dem ibland med sig hem till Rue de Lourmel. Hon börjar besöka ryssar som har blivit tvångsintagna på mentalsjukhus, och hon gör det för att trösta och skapa kontakt – men också i flera fall för att få ut dem därifrån, eftersom hon kan visa att ”sjukdomen” egentligen är språkförbistring. Besöken för henne på resor till psykiatriska kliniker över hela landet.

Och hon gömmer judar, något som snart gör att myndigheterna får upp ögonen för henne. Prästen Dimitri Klepinin, som hon samarbetar med, utfärdar falska dopbevis.

Deras hjälpinsatser blir Maria Skobtsovas öde. Hon tillfångatas, tillsammans med sin son Yuri och fader Dimitri, och förs till fånglägret Ravensbrück. Där lever hon i två år, tills hon slutligen bryts ner av sjukdom och förtida åldrande och dör kort innan lägret befrias.

*

”Vi är nästan som skuggor”, skriver moder Maria om den ryska minoriteten i exil i Frankrike. ”Vår egen allmänna åsikt har ingen kraft. … vi är näst intill fråntagna möjligheten att förverkliga oss själva, eftersom vi är berövade all kroppslighet, vi har ingen punkt där vi kan använda vår styrka.” I denna deinkarnation, som hon kallar det, uppstår ett vakuum. Öknen är, visar det sig, en väg. Ibland i ett ingenmansland.

Men ändå: ”I ljuset av den inre frihet vi är kallade till verkar allt annat litet och oväsentligt”, fortsätter moder Maria, ”utom de mest avgörande frågorna om liv och död, Guds kärlek och ingripande i vårt öde.”

Vi värjer oss nog inför sådana ord. Okej, Maria Skobtsova var van vid kamp och fick genomleva krig och personliga tragedier, hon förlorade två barn. Men har den friheten något värde för oss? Är den ens relevant?

Som en nästan osynlig undertråd finns friheten inskriven i berättelsen om den nybildade familjen från Nasaret. – Frihet? Vänta nu! De var flyktingar utan någon som helst synlig garanti för morgondagen, ekonomisk eller samhälleligt social. Ändå ägde de en absolut, inre frihet, som de kanske aldrig själva valt eller önskat.

Redan från början, när Gud anländer till den här jorden, uppstår friktionen mellan dikotomin frihet och makt. Makten, i form av kung Herodes, ser hotet i den nye kungen och förföljer honom med fara och svärd. Men så totalt avsäger sig Kristus makt att han blir en av de skyddslösa, driven på flykt till främmande land, fångenskapens land; Egypten, symbol för synden. Ur den öknen kallas Kristus. Den öken som är hans avstående från den här världens makt, härlighet och ära. En öken där han inte förfogar över något. Där normerna kastas om. Uppbrottets öken och främlingens. Eftersom han är främmande för världens sätt att verka.

Här finns något som går djupare än nationalitet och etnicitet, djupare än religiös tillhörighet. Kring flyktingbarnet Jesus från Nasaret i den egyptiska öknen kan det anas. En triumf, men en triumf så lågmäld, så långtifrån pragmatisk och så djupt underifrån att vi kanske missar den.

Marie Tonkin är poet och skribent samt medlem i tidskriften Pilgrims redaktionsråd. Tidigare i år kom hennes diktsamling Silver och eld ut på Silentium Skrifter.


[1] Ur Pyramider i paradiset (Skosnöret 2012).

print