Scroll to top

Bággojohtin


■ ■ ■

Elin Anna Labba
Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige
Norstedts förlag 2020

När jag gick i lågstadiet var Elin en av lärarna på vår skola. Någon gång kom hon till vårt klassrum. Hon hade sin kolt på sig, hon berättade om det samiska, om kalvmärkning och kåtor, om färger i koltens kantband, och hon lärde oss några ord på samiska.

Nästan fyrtio år senare minns jag något som hon sa: ”Jag har svenska som mitt tredje språk. Först lärde jag mig samiska, sedan norska och sedan svenska.”

Anna-Karin kom till vår klass när vi började högstadiet. Hon bar aldrig Arvidsjaurskolten, vad jag minns. Hon hade Karesuandodräkten, fast hon kom från en by bara tre mil bort. Karesuando är 50 mil bort.

Långt senare, för ett par veckor sedan, bläddrar jag i min farfars urklippsalbum. Jag ser en dödsannons. Det är en formulering som jag fastnar vid: ”… har stilla insomnat i levande tro på sin Frälsare…” Den finns i den laestadianska väckelsen i norr, inte i Arvidsjaur. Av namnen i dödsannonsen ser jag sambandet: det var Anna-Karins mormor.

Jag stickar vantar. Fascineras av mönstren här uppe i norr. Hur man på mönster och färgsammansättningar kan se om vanten kommer från Gällivare eller Jokkmokk, Arjeplog eller Jukkasjärvi. Vantarna från Jukkasjärvi och Arjeplog är så lika, med sina bårder mellan resår och tumme – sedan tar de karaktäristiska Arjeplogsrosorna över. Varför är de så lika, nästan identiska vantar? När det är 50 mil emellan?

Sofia är en god vän sedan många år – med sin jojk och musik, vishet och närvaro förvaltar hon ett arv med gamla rötter. Djupt traditionell och djärvt nyskapande. Hon får en bok i sin hand i början av året. Hon skriver – det är min morfars mor, som sitter i en båt på framsidan. Boken är Elin Anna Labbas bok Herrarna satte oss hit – om tvångsförflyttningarna i Sverige.

Jag är född och uppvuxen i Sápmi och lever här. Elin, Anna-Karin och Sofia och vantarna i Arjeplog berättar ett mörkt kapitel i samernas historia i Sverige, en historia som jag aldrig hört berättas förrän nu: rasbiologi, lapp-ska-vara-lapp-tankegångarna som i grunden handlade om segregation, tvångsförflyttningarna.

Jag har läst och återkommit till Elin Anna Labbas bok sedan i februari. Boken lämnar mig ingen ro. Varsamt lyfter hon fram berättelserna och erfarenheterna från tvångsförflyttningarna. Hon är Sápmis Svetlana Aleksijevitj. Sköra fragment lyfts fram i nedtecknade minnen, i jojkar. Fram träder en historia om myndighetsutövning, förtryck och segregation, beslut och tragedier. Kampen att få renarna att gå söderut – renarna, vana sedan århundraden, vände om.

1751 reglerades gränserna mellan Norge/Danmark, Sverige och Finland. Lappkodicillen, ett dokument som gav samerna rätten till mark. Under 1800-talet stängs gränserna succesivt. I början av 1900-talet blir Norge egen nation.

1919 görs en överenskommelse mellan Sverige och Norge: renbeteskonventionen, som reglerar direkt hur många renar som får flyttas över gränsen och indirekt hur många människor som måste flytta.

1923 träder den nya konventionen i bruk. Samiskan får ett nytt ord – bággojohtin – tvångsförflyttning.

Den fortsätter in på 1950-talet.

Flytten går söderut. Lappfogdar antecknar, kyrkoherdar skriver flyttintyg. Kända marker måste lämnas, släkter splittras, och sår öppnas, hjordar skingras.

”Jag orkar inte läsa mer än en halv sida åt gången”, skriver min kompis. ”Det är ju min historia. Mammas. Mormor och morfars. Anledningen till att vi är här, anledningen till att vi inte kan några jojkar längre. De blev kvar på Lyngen, i Nearva, Karesuando och Muonio älv.”

Jag läser Herrarna satte oss hit. Jag gråter. Jag blir arg. Varför fick vi aldrig höra de här rösterna, de här jojkarna? Varför fick vi aldrig del av de här styckena liv?

Elin Anna Labba ger oss dem – för första gången. Det är som hon skriver: ”Vår berättelse är skylten som ingen satte upp, kapitlet som aldrig rymts i historieboken – urfolks ärvda sår finns nästan aldrig i historieböckerna. (…) Sverige följer i det här ett mönster som gäller för urfolk världen över. I Australien tvångsomhändertas aboriginernas barn, på Kalaallit Nuunat har man tvångsinternerat inuiter. I USA kallas stigarna som Cherokee och andra nationer har tvingats vandra för Trail of Tears.”

Elin Anna Labbas bok berör, utmanar, ställer frågorna, berättar minnena, ger röst åt dem som tystnat, åt dem som tystats. Den är ohygglig. Den blottar vår historielöshet.

Men det värsta är kanske det att det sista kapitlet inte är skrivet. Det kommer ett nytt Alta, ett nytt Standing Rock, ett nytt Gállok.

print