Scroll to top

En modig kvinna värd att bli ihågkommen


■ ■ ■

Ingrid Kågedal
Gustava och bröderna i Ostafrika
EFS Budbäraren 2018

De kallades missionsbrudar, de unga kvinnor som sändes ut av EFS utlandsmission för att gifta sig. Gustava von Platen var en av dem som fick tillåtelse att resa i november 1869. I Ostafrika väntade hennes fästman missionären Bengt Peter Lundahl. På grund av den svåra uppgiften förväntades missionärerna arbeta ett par år innan de tilläts gifta sig. Flera hade tidigare dött av sjukdom och två mördats samma år då en kamelkaravan attackerades av beväpnade män.

Med citat hämtade främst från Gustavas dagbok och brev ger Ingrid Kågedal oss en spännande och detaljerad skildring av hur livet för missionärer kunde vara för 150 år sedan. Vi får också inblick i hur missionsstyrelsen i Sverige resonerade och arbetade under pionjärtiden i Abessinien. Kvinnorna, även om de inte kallades missionärer och avskiljdes i en högtidlig gudstjänst, var välutbildade lärare, sjuksköterskor eller diakonissor. De var noga granskade och fick delta i undervisningen på Johannelund. Dessutom fick Gustava, som var lärare, praktik på ett barnbördshus.

Resan genom Europa med båt och tåg, vidare över Medelhavet till Alexandria, genom Suez över Röda havet och den sista sträckan på kamelrygg, gjorde Gustava tillsammans med tre män, blivande missionärer. Resan blev strapatsrik och tog mycket längre tid än planerat. Först 26 juli 1870 var de framme i Koazen i Hamaze’n i nuvarande Eritrea hos de väntande, medtagna missionsbröderna. Strax innan hade dessa fått fly från byn Kunama som attackerats.

Med tanke på hur snabbt vi reser idag måste man beundra deras tålamod.  De utnyttjade tiden väl genom att studera arabiska och lära sig och få goda råd från människor de mötte. Det var ofta Gustava som höll modet uppe och som höll sig frisk. Genom regelbundna gudstjänster och bön fick de kraft.

Gustavas liv som missionär blev kort. Redan efter tre år, på väg till Alexandria för att få medicinsk hjälp vid sin förlossning, dog hon. Hennes nyfödde son klarade sig inte heller.

Och ändå hann hon uträtta så mycket. Det blev vid kusten i Massaua, en viktig hamnstad sedan medeltiden, som paret Lundahl byggde upp en skola och genom undervisning också kunde predika evangelium.

Trots att slavhandel var förbjudet pågick det fortfarande. Det blev främst frigivna slavbarn som missionärerna kunde ge uppehälle, uppfostran och skolundervisning.

Gustava berättar hur hon med hjälp av tjänare klarar det stora hushållet och själv undervisar. Hon syr kläder både åt sin familj och på beställning, och hon lär ut sömnad.

Och så lär hon och hennes man sig sig amhariska. Bengt Peter Lundahls tanke är att den bästa vägen att nå oromofolket med evangeliet är att utbilda ynglingar därifrån. De kan bli de bästa evangelisterna.

Till missionsledningen framför han sin döda hustrus önskan att få bygga en flickskola, och 1876 står den färdig.

Detta är en bok som varmt kan rekommenderas, inte minst till unga volontärer.

print