Scroll to top

Vänskapens kärna


■ ■ ■
Mentormamman Ntombie Maseme besöker Masimanyane Educare Centre i Kapstaden för att se hur barnen där mår. Foto: Eric Miller, Ikon

Vad är internationell diakoni och mission idag, och hur hör de ihop med vår församlings arbete med diakoni och mission hemma?

”Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader”, säger Jesus till sina lärjungar i det som brukar kallas avskedstalet[1].

Precis innan dess har han talat med dem om det centrala i sin livsgärning. Han har sammanfattat det han har sagt och gjort, sina liknelser och sina goda exempel i uppmaningen att de ska älska varandra såsom han har älskat dem.

Att vara vänner är just detta: att dela den största hemligheten (på grekiska: mysterion) med varandra – kärleken. Det är en hemlighet så kraftfull att Jesus säger att den till och med kan motivera en människa att ge sitt liv för en annan.

Vänskap, att bli och vara vänner – eller som på engelska, det mer funktionella att ”göra vänner” (make friends) – är ett bra sätt att idag beskriva innehållet i diakoni och mission både borta och hemma, lokalt och globalt. Diakonin, kärlekstjänsten åt nästan, är en i grunden vänskapande handling. Och mission, uppdraget att vara medskapare i Guds och kärlekens avsikt med världen, kan inte skiljas från diakonin. Att mötas över gränser, föra dialog och bygga relationer är att bli vänner – för att vi ska kunna komma närmare mysteriet, kärleken.

I en rapport från Philanis Mentor Mothers i kapstaden i Sydafrika läser jag om mentormamman Thembisa Njomana och hennes arbete med en höggravid kvinna som är hiv-positiv. Thembisa sköter alla sina arbetsuppgifter, men hennes viktigaste insats blir samtalen som motiverar mamman att ta hand om sig själv och barnet, orka med bromsmedicinernas biverkningar och se till så att barnet blir testat och vaccinerat så att hon kan känna stolthet över sig och sitt barn.

Mentormamman Pinky arbetar med en ensamstående mamma och hennes två barn. Inget av barnen har något födelsebevis eftersom inte mamman har någon id-handling, men genom att kontakta en skola där mamman gick i några år kan Pinky hjälpa henne att få ett eget födelsebevis, förutsättningen för en kedja av dokument som till slut resulterar i att hon kan ansöka om barnbidrag.

Thembisas och Pinkys rapporter visar två olika – och samtidigt relaterade – sidor av kyrkornas diakonala och samhällets sociala förändringsarbete, nämligen de individuella perspektiven och de strukturella. Exemplen från Sydafrika kan självfallet få svenska motsvarigheter.

Att göra som Jesus är att se djupt in i det utanförskap som våra medmänniskor kan hamna i. Det gjorde Thembisa, och hon stöttade den gravida kvinnan genom samtal, bön och uppmuntran så att kvinnan själv kunde ta itu med det som behövde förändras. Att göra som Jesus kan också vara att utmana förtryckande strukturer, och det gjorde Pinky genom att hjälpa tvåbarnsmamman fram genom byråkratin.

Thembisa och Pinky kan inspirera oss på minst tre sätt. Vi kan lära oss att göra det vi säger – den kraftfullaste förkunnelsen är den som förenar undervisning med handling. Vi kan välja bottom-up istället för top-down, för när människor förenas i sin längtan efter förändring och utveckling kommer de att arbeta tillsammans för att göra den till verklighet. Och vi kan se hur relation och resultat hör ihop – för när en grupp människor bygger sin vänskap på att arbeta ihop och uppnår resultat finns det ingen väg tillbaka till inaktivitet och likgiltighet. Goda relationer är en förutsättning för goda resultat, men goda resultat behövs för att hålla goda relationer levande. Detta är vänskapens kärna.

När vi får uppleva verklig vänskap kan vi ana vad som är centrum i relationen mellan människa och Gud. Gud väljer att bli människa i Jesus från Nasaret och gör sin strategi synlig: jag delar från och med nu allt mänskligt, i medgång och motgång. Detta är också vad vi människor längtar efter när vi ber Gud om kärlek och lovar att försöka älska.

Mission är mer än diakoni, men diakoni är ett av de bästa sätten att förstå vårt uppdrag. När vi omsätter vår tro i handling blir det missionsuppdrag som vi har fått i vår sändning som människor, döpta, kristna, medlemmar, anställda och förtroendevalda synligt och begripligt.

***

Herman Hallonsten är präst och socionom och har tidigare varit Svenska kyrkans programansvarige på Philani i Kapstaden i Sydafrika. Han arbetar nu som kyrkoherde i Sala-Norrby-Möklinta pastorat. Texten är två utdrag ur hans artikel ”Vänner mitt i världen” i boken Uppdrag: Förtroendevald – Insidan (Verbum).


[1] Johannesevangeliet 15:15b; avskedstalet är kapitel 14–17

print