Scroll to top

”Jag kan prata med min mentormamma om allting!”


■ ■ ■
Mentormamman Nonhlanhla Sibandze med Goodness Dlamini och Goodness dotter Nellie. Foto: Josefin Casteryd, Act Svenska kyrkan

Det är bitvis trångt mellan de grå betonglängorna. Vi måste se upp för klädlinor som hänger kors och tvärs mellan husen, och samtidigt får vi hålla koll nedåt för att inte snubbla över allt skräp – uttjänade möbler och övergivna bilvrak, tomma gamla chipspåsar som fastnat i leran, trasiga klädesplagg och en ensam gymnastiksko i en vattenpöl.

Mentormamman Nonhlanhla Sibandze går före och visar vägen. Hon bor själv här, i en av kåkstäderna i Matsapha, en inudstristad i Eswatini (tidigare Swaziland).

Runt hörnet på ett av husen står dörren öppen, och en kvinna i rosa stickad mössa sticker ut huvudet. Hon ropar glatt och vinkar in oss i sitt hem, som består av ett kalt rum utan värme, el eller rinnande vatten. Längs med ena väggen hålls köksutrustning, och bakom en skärm i andra hörnet finns en vattenfylld plastbalja och en korg med kläder. En ung man sitter lutad mot väggen på den madrass som familjen har att dela på. Mitt på golvet sitter två små barn och tittar storögt på oss.

50 % liv och 50 % död

Kvinnan i rosa mössa är 24-åriga Goodness Dlamini. Hon berättar att hon bott här i ett drygt år. Som alla andra i området har hon sökt sig hit för att försöka få jobb.
 – Livet här är inte lätt, det är 50 procent liv och 50 procent död! säger hon.

Rösten är glad, men det märks att hon menar varje ord.
– Även om jag jobbar räcker det inte, säger hon. Jag tjänade 700 E (knappt 500 svenska kronor, red:s anm) i månaden som hushållerska. Hyran är 210 E, och dagmamman kostar 350 E för mina två barn.

Hennes pojkvän Skhumbuzo Mthembu, pappa till det yngsta barnet, säger ingenting men ler vänligt emot mig. Jag frågar om han har något jobb, men han skakar på huvudet.

– Vi borde skydda oss, vi borde använda kondom eller implantat så vi inte får fler barn, det är bara problem, säger Goodness. Men vi har så fullt upp med att skaffa barn, så vi lyssnar inte på vår mentormamma!

Alla i rummet skrattar åt hennes självklara sätt att ta upp det känsliga ämnet.

Ingen att vända sig till

En av mentormammornas viktigaste uppgifter här i kåkstäderna är att prata med de unga mammorna om familjeplanering och hjälpa dem att ta kontrollen över sina liv. Unga tjejer som flyttar till kåkstäderna för att söka jobb har sällan utbildning, och de hittar ingen fast försörjning. Det är vanligt att pojkvännerna lämnar dem och inte tar ansvar för barnen. Många blir utnyttjade, deprimerade och smittade av HIV. De flesta vittnar om att de inte har någon att vända sig till.

Det är därför mentormammornas närvaro är helt livsavgörande för både kvinnor och barn.

– Jag kan prata med min mentormamma om allting! Hon talar till mig så vänligt, hon skäller inte på mig, hon dömer mig inte, hon fortsätter bara att ge och ge och dela det hon kan med mig, säger Goodness.

Vad kärlek är

På golvet intill oss ligger en barnbibel. Det är väldigt ovanligt att se barnböcker hemma hos familjerna här i området. De flesta har inte ens mat för dagen, kläder eller hygienartiklar. När vi frågar nickar Goodness ivrigt och börjar bläddra i den. Fyraårige Neo kryper intill för att titta på bilderna. Goodness berättar att hon brukar läsa för barnen på kvällarna.

Medan vi fortsätter samtalet ber Neo om att få gå ut och leka. Mentormamma Nonhlanhla passar på att väga honom innan han går, sedan sätter Goodness på honom tjocka sockor och sedan sandaler så att fötterna blir som stora paket. Kanske vill hon skydda hans fötter från leran, kanske vill hon hålla honom varm eftersom det regnar.

– Min mentormamma har lärt mig att ta hand om mina barn, säger hon. Man kan inte älska om man inte vet vad kärlek är. Min mentormamma är som den mor jag aldrig haft. Hon visar mig hur jag ska ge mina barn kärlek.

print