Scroll to top

Bygga förebilder


En anpassad idé planterad i Swaziland

Lokala hälsoarbetare finns det på många håll. Det som gör att mentormammaprogrammen fungerar så bra är den starka stödfunktionen för mammorna. Det säger Mats Målqvist, professor i global medicin i Uppsala.

■ ■ ■
Goodness Dlamini är en av de unga mammor som har fått en mentormamma i Matsapha i Swaziland. Foto: Josefin Casteryd, Ikon

Ett kungarike med drygt 1,1 miljon invånare på drygt 17 000 kvadratkilometer, 20 mil norr till söder och 13 mil väster till öster, utan egen kust – det är Umbuso weSwatini, också känt som eSwatini och Eswatini och i Sverige fortfarande mest som Swaziland.

– Den swaziska kulturen är rätt extrem, och kvinnans ställning är väldigt dålig, säger Mats Målqvist. De har den femte högsta mordfrekvensen i världen, och samtidigt är Swaziland en diktatur, en polisstat.

Workshop i Sigtuna

Mats Målqvist började sitt vuxenliv med att vara EFS-stipendiat i Eritrea i tre månader 1994. Några år senare var han volontär i Goa, och när han hade utbildat sig till läkare fortsatte han med internationella insatser.

2013 var han med på en planeringsworkshop på Sigtunastiftelsen – Svenska kyrkan ville sprida mentormammakonceptet från Kapstaden i Sydafrika till fler platser.

– Det var spännande, säger han. Jag hade arbetat på liknande sätt i Vietnam och Nepal, med community health workers (ungefär lokala hälsoarbetare, red:s anm) och peer support (ungefär kamratstöd).

Mats Målqvists uppdrag blev att tillsammans med lokala medarbetare i industristaden Matsapha kontextualisera mentormammaidén för Swaziland.

Nonhlanhla Sibandze och Goodness Dlamini, mentormamma och ung tvåbarnsmamma i Matsapha. Foto: Josefin Casteryd, Ikon

Flyttar för att få arbete

– När jag kom 2013 fanns det redan tolv mammor som var rekryterade genom kyrkorna, berättar han. Vi arbetade i en förort vid ett industriområde där det finns många textilfabriker och plastfabriker. Många kvinnor flyttar dit och hoppas hitta arbete. Det finns ensamstående kvinnor i olika åldrar, de är långt hemifrån, de är utsatta … Det föddes många barn.

Kåkstaden är mycket mindre än den där Ingrid le Roux och hennes medarbetare arbetar. Delvis rymmer den samma problem – till exempel blir många av kvinnorna misshandlade av män som de har relationer med. Bland morden finns många där kvinnor har blivit misshandlade till döds i sina hem.

– Barnen fick mat, säger Mats Målqvist, men det fanns andra utmaningar. Vårt fokus var genusbaserat våld och kvinnors ställning.

Ett typiskt exempel på anpassning till de lokala förhållandena är att Matsaphas mentormammor arbetar med att stötta mammor – och med att stötta dagmammor.

– Kvinnorna har ju kommit till Matsapha för att arbeta, och det hade uppstått informella dagis med 15–20 barn i ett litet rum på varje ställe, så vi hade kontakt med UNICEF och med hälsoministeriet om barnomsorg. Kvinnorna som tog hand om barnen behövde stöd, så vi började arbeta med dem också.

Mats Målqvist. Foto: Mikael Wallerstedt, Uppsala universitet

Bygga förebilder

De tolv första mentormammorna i Matsapha fick ett ”utbildningspaket” från Philani i Kapstaden och började arbeta, och deras insatser blev snabbt kända – när den andra antagningen genomfördes med intervjuer kom 70 sökande, och till den tredje dök inte mindre än 200 kvinnor upp.

– Alla mentormammorna är själva mammor, och alla bor i den miljön, men annars har de olika bakgrunder, säger Mats Målqvist. Tanken är att man ska hitta de positiva avvikarna, förebilderna, och ge dem utbildning och ett arbete – lönen motsvarar en fabriksarbetares lön. Nu var det svårt att hitta hundra förebilder, men vi la mer krut på att bygga förebilder.

I utbildningspaketet ingick hälsa och teologi.

– Hälsoinsatsen är en aspekt av deras arbete. Vi hade kontextuella bibelstudier för att stärka dem och utveckla deras förståelse.

Under Mats Målqvists år i Matsapha – han flyttade tillbaka till Uppsala 2016 – var det också flera mentormammor som fortsatte att studera. Några utbildade sig till doulor för att ge kvinnor stöd under förlossningar, några gick en kurs i psykosocialt stöd. Annars är det ofta ekonomin som hindrar kvinnor i kåkstaden från att studera.

Matsapha är en förort till Swazilands största stad Manzini. Här arbetar mentormammorna bland kvinnor som har sökt sig till staden för arbetstillfällenas skull. Foto: Mats Målqvist, Ikon

”Vi talar samma språk”

I början av det här året var Mats Målqvist på Svenska kyrkans uppdrag med på ett möte i Malmö för att samtala om hur Philanimodellen skulle kuna fungera i Sverige.

– Mentormammaidén har många aspekter som skulle passa jättebra här, och det finns många grupper som inte nås, säger han. Mötet i Malmö var väldigt inspirerande – vi talar verkligen samma språk!

Vad är det som gör mentormammaidén så livskraftig i olika kulturer?

– Deras närvaro i det geografiska området, förstås. Men det som jag tror skiljer den från andra satsningar på hälsoarbetare är att mentormammorna har en så stark stödfunktion. Det finns samordnare, biträdande samordnare, det finns handledning. Och deras gemenskap – den blir viktig, de har en stolthet som grupp.

print