Indian Dance Drama and Documentary Production, med Torvald Olsson från Höör som svensk kontaktperson, har sökt och fått medel från Lunds Missionssällskap för att arbeta vidare med sin produktion World of Neeraja. Det är ett dansdrama som gestaltar en polioskadad indisk flickas tillvaro.
Torvald Olsson, vad händer med World of Neeraja nu?
Vi har både det första dansdramat och en ren dramaversion på engelska nu, och jag har haft planer på att göra dramaversionen på hindi och tamil. Tack vare sparade pengar och bidraget från Lunds Missionssällskap har jag kunnat ta kontakt med en sångerska, Sandipa Dutta. Vi omarbetar nästan all musik i dramat och har lagt till fem nya sånger. När vi är klara med den engelska versionen blir den prototypen för tamilversionen och hindiversionen.
Varför är de här nya versionerna viktiga?
Det här innebär att World of Neeraja mycket mer blir ett musik-dans-drama, och den formen gör det mycket mer tillgängligt. Vi kan också nå en synskadad publik. Vi får en musikversion, och vi kan göra fler versioner genom att spela upp delar av föreställningen, till exempel som en barnföreställning.
Du arbetar ju med att göra flickor med funktionsnedsättningar synliga i Indien – vad ser du själv just nu?
Jag har fått lite av ett genombrott som gäller hur alla kvinnor och flickor med nedsatt rörelseförmåga kan saknas i alla delstaters folkräkningar. Britterna märkte det redan i 1931 års folkräkning och gjorde en specialundersökning. Den gjordes i åldersgrupper, och det blev tydligt var i åldern denna plötsliga minskning börjar. Det fria Indien har aldrig gjort någon liknande undersökning utan konstaterar bara att det finns fler pojkar och män med funktionsnedsättningar.
Genom en av våra medarbetare har jag fått tillgång till flera databaser. Det jag ser där är en indikation på att de har eliminerats och inte saknas därför att familjerna eller institutionerna döljer dem.
Vad gör ni tillsammans med de människor som ni redan har kontakt med?
Vid en stor manifestation med ungefär 200 deltagare med funktionsnedsättningar i somras upptäckte vi att inte en enda av de närvarande kände till att delstaten Tamil Nadu har en särskild sjukförsäkring som täcker 500 000 rupier om året. Myndigheterna har bara slängt ut en hemsida som inte alls är tillgänglig för målgruppen.
Nu har vi vänt oss direkt till det ansvariga departementet och samlat en busslast för att kollektivt ordna tjugo pilotfall. I nästa steg arbetar vi konkret med att fler ska få sjukförsäkringen, men också rent principiellt med hur den skall göras mycket mer tillgänglig så att den kan täcka en rad behov som många människor med funktionsnedsättningar har, bland annat hjälpmedel.
