Scroll to top

Det vackraste


■ ■ ■
Jesus bärs fram i tempet på en väggmålning i den stora kyrkan i Anafora. Foto: Anna Braw

”Sången om blommorna och träden, och … om ljuset och stjärnorna”, svarar en femårig grabb ivrigt när jag frågar söndagsskolan om vad de vill sjunga.

Jag letar febrilt i minnet och föreslår sång efter sång.

Men nej, femåringens ögon slocknar av besvikelse.

En stund senare kommer vi in i gudstjänsten när församlingen sjunger:

”Du är helig, du är hel, du är alltid mycket mer än vi nå’nsin kan förstå, du är nära ändå …”

Grabben lyser upp, ögonen strålar av glädje.

Den var det.

För femåringen var det inte orden vi sjöng som hade fastnat, det var en erfarenhet av lovsång som han bara kunde uttrycka med orden för det vackraste han visste: blommor och träd, ljus och stjärnor.

Minnet av detta tillfälle kommer tillbaka varje gång jag hör om Anafora, om platsen där själva namnet betyder att lyfta upp, att bära fram. Kanske är det för att anafora på grekiska är beteckningen på nattvardsbönen i vilken vi med upplyfta hjärtan sjunger ”Helig, Helig, Helig …” och bär fram vår tacksägelse, vår eukaristi, innan vi bryter brödet.

Att bära fram och lyfta upp hör samman med vårt behov av att få offra, att som gåva lägga fram det vackraste vi vet, det mest värdefulla vi har, i kärlek och tacksamhet till den som tar emot gåvan. Så skapas och hålls vid liv ett förbund, en delaktighet med varandra. Så bar Maria och Josef fram barnet i templet, den händelse vi firar som kyndelsmäss, en av kristenhetens allra äldsta festdagar.

I gudstjänstens anafora bär vi fram oss själva och varandra och förenas i det bröd vi delar, som det står i den psalm som kan kallas vår äldsta:

Som spridda sädeskornen från när och fjärran fält
församlats och i brödet till ett har sammansmält,
så må din kyrka samlas, o Gud, från världen vid
och vi till ett förenas i himmelrikets frid.

På Anafora i Egypten tar det gestalt. Här samlas människor från jordens alla hörn, fattiga och rika, tilltufsade och priviligierade, ivriga sökare och trötta arbetare, för att i bön och arbete, i tjänst och lovsång lyfta upp varandra och bära fram varandra i tacksägelse för de liv vi fått att dela.

___

Samuel Rubenson är professor vid Lunds universitet och vid Sankt Ignatios Andliga Akademi, en utbildningsinstitution för ortodox teologi med säte i Södertälje. Han är också ordförande i Lunds Missionssällskap.

print