Scroll to top

”Att diska kan vara mycket existentiellt”


Anna-Clara har hittat ett hem och många frågor

■ ■ ■
Anaforacollage: Anna-Clara Birgersson

Jag kom till Anafora vid Lucia 2006, knuffad av livet och ett stambyte och en uppsats att skriva. Det blev en uppsats om bröd.

I delar av mig har jag nog aldrig lämnat Anafora, frågorna finns levande än, på nya vis. Och relationerna bär. Relationer upphör inte. Det har jag också lärt mig på Anafora.

Nu kan jag bara berätta om mitt Anafora, en vinkel av det. Förhoppningsvis kan det ge fler en önskan lära känna platsen … Platsen? Sinnestillståndet? Människorna …

Jag minns mina första dagar på Anafora. Vi målade iota-korsen på kyrkan. – Fantastiskt! Jag är delaktig, skapande, vi skapar en plats i världen!

Vi hade morgonmöte. Jag fick lära mig namn, lära mig att säga ”God morgon!” (Oj, det finns tusen sätt att säga det!) Jag fick inse hur avgörande det är att vi kan mötas, på något vis, hur avgörande viktigt. Jag fick bli en del av det växande, pulserande, känna det, vara så, inkludera mig.

Anafora är väldigt all inclusive.

Så fortsatte det, meningsfullt liv, olika uppgifter, ta emot varandra, och gäster. Vi kom för att måla, för att plocka oliver, för att vara i tyst retreat. Dansa på tredje våningen, fråga om maten utan att prata, söka material i hibiskusfältet.

Allt rymde Anafora. Med en leende nyfikenhet. Och tålamod av guld.

Jag tror att många känner igen sig i att Anafora rymmer situationer – märkliga, dråpliga, glada, svåra, omtumlande och stilla.

Och frågor: Hur ska jag finna min plats här? Vad vill gruppen ha? Var behövs jag?

En massa frågor, och all frihet, alla möjligheter.

När diskberget växer och jag smiter till kvällsbönen, eller ska jag stanna och diska klart?

Inre dialoger av rannsakan och frågor som också mynnade ut i Vem är jag här? Vem vill jag vara? Vad vill jag ge? Var är jag i mitt liv i världen? Hur kan jag leva mitt i kyrkan mitt i världen?

Ja, att diska kan vara mycket existentiellt. Vi övar i växthuset Anafora, en praktik i liv.

Den goda behållaren av samtal, arbete, bön, reflektion, mat, ger en skönhet som Anafora är, och den har fått mig att återvända. Skönheten, det äkta som glimrar fram, i diskberget, mötet som kan lockas fram där.

Vad är det att vara ”anaforisk”?

Saltet i frågan, i livet, en pärla i tillblivelse inuti, skavd av sandkorn som blir till något ljust. Det har med tro att göra, hur jag lever min tro, och kan bli en behållare för liv.

Jag frågar mig också: Vad håller Anafora vid så gott liv? År efter år med nya systrar, projekt, byggnader och växter, och ändå alltid så likt sig.

Jag tänker på visionen, riktningen, ramen nu.

Anafora är tydligt. Mitt i allt som är möjligt, runt, mjukt och bejakande.

Tydligt. Tydligt med en riktning. Är det Kristus-riktningen hos var och en som känns så starkt och formar … allt? Den goda viljan. En hållande ram, osynlig och tillåtande. Jag känner frihet att vara den jag är, bli den jag vill … eller är ämnad till.

Vi blir varandras vittnen. I disken. I vardagligt sällskap med helige Antonios, helige Macarios och alla de som verkat i samma riktning, under samma stjärnor som vi genom tiden. Har vi hela tiden dubbla händer?

Jag tror att biskop Thomas skulle bli glad om han fick veta att jag skrev hela texten först utan att nämna honom. Han är en så genuin människa, bedjare, ledare … (Nej, jag ska inte formulera biskop Thomas!) Intensivt arbetande för att göra sig själv obehövd. Och så närvarande.

Anna-Clara Birgersson

S:t Olof, helige Makarios festdag, med hibiskusens mörkröda färg i minnesblicken

print