Otto Witt hade haft planer på att emigrera till Amerika innan han beslöt sig för att söka tjänst som missionär. I Jonas Jonsons bok beskrivs han som en rastlös själ, en känslomänniska som var svår att samarbeta med och som ofta tvivlade på sig själv.
Tjugoåtta år gammal kom han 1876 till Durban tillsammans med sin hustru Elin. I Natalprovinsen hade redan flera samfund etablerat sig, bland annat Norska missionssällskapet, som ville grunda en luthersk folkkyrka bland zuluerna. Norrmännen berättade en del för Otto Witt om vad han kunde förvänta sig av de ”hedningar” han skulle möta, och den norske biskopen Hans Schreuder undervisade honom i språket.
Kapell och skolsal i uthuset
Ganska snart blev Witt osams med Schreuder, och Svenska kyrkans mission skaffade sig en farm på behörigt avstånd från den norska missionsstationen. Den låg i gränslandet mellan jordbruksmarkerna i Natal och det kargare landskapet i Zululand, vid vadstället Rorke’s Drift. 1878 bosatte sig Otto Witt på farmen med sin familj, renoverade bostadshuset i prästgårdsstil och byggde om uthuset till kapell och skolsal.
Ottos och Elins dotter Ida Wilhelmina blev det första barnet som döptes där, och den nya missionsstationen fick det kungaklingande namnet Oscarsberg.
De hann bara nätt och jämnt komma igång med sin verksamhet innan zulukriget bröt ut och det blev farligt att befinna sig i den gränstrakt där missionsstationen låg. Otto Witt övergav Oscarsberg.
Senare skrev han ihop en berättelse om hur han blivit ögonvittne till slaget vid Rorke’s Drift, där britterna vann en uppmärksammad seger efter att först ha förnedrats svårt av zulukrigarna vid Isandlwana.
Witt blev först omskriven, sedan ifrågasatt, eftersom det kom fram att han inte alls hade varit vid Rorke’s Drift när slaget ägde rum. Han fick också kritik av missionsstyrelsen för att ha lämnat Oscarsberg.
Prinsdop i Helsingborg
När Witt flydde 1879 tog han den sjuttonårige prinsen Umkwelantaba under sina vingars beskydd. Den unge afrikanen döptes i Helsingborg och fick namnet Josef Zulu. Efter sin prästutbildning på Johannelund i Uppsala sändes han så småningom tillbaka till hemlandet, som missionär i Svenska kyrkans tjänst.
Otto Witt återvände också till Sydafrika. Oscarsberg byggdes upp igen, och ytterligare mark köptes.
Sedan några år hade SKM fler medarbetare i Sydafrika, men Otto Witt hade stött sig med dem, och de hade sökt sig andra boplatser. Samtidigt gick det trögt med hans eget arbete. Det kom inte särskilt många vare sig till gudstjänsterna eller skolan.
Elin Witt hade huvudansvaret för skolan, utom sång- och musikundervisningen, som Otto Witt gärna ägnade sig åt. Flera gånger skrev Otto till Sverige och bad om en kvinnlig medarbetare som kunde avlasta Elin.
Hjälpen kom 1884 i form av Ida Jonatansson, och tre år senare kom också adelsdamen Hedvig Posse. Båda blev kvar i Sydafrika i många år.
Kringvandrande predikant
Otto Witt var ändå inte nöjd, vare sig med deras arbete eller med sin egen tillvaro. Han ägnade sig mer åt teologiska grubblerier än åt handfast arbete på missionsstationen.
Så småningom lämnade han Svenska kyrkans mission, gick med i ett engelskt helgelseförbund och blev kringvandrande predikant.
Senare i livet, efter återkomsten till Sverige, anslöt han sig till pingströrelsen. Hans andliga sånger och översättningar finns med i flera psalmböcker, bland annat Frälsningsarméns sångbok och Segertoner.
___
Källa: Jonas Jonson: Missionärerna (Verbum 2019)
