Bland de kompetenta kvinnor som sändes till missionsfältet var Märta Adolfsson mer välutbildad än de flesta. Hon kom från enkla omständigheter men hade tack vare ett stipendium fått möjlighet att utbilda sig till läkare. Sin svenska läkarexamen kompletterade hon sedan med ytterligare två, en i Glasgow och en i Sydafrika, där det krävdes att alla läkare utifrån skulle legitimeras i landet.
Till Afrika reste hon främst för att hon ville verka praktiskt, vittna med sina händer. I Ceza i norra Zululand fanns redan ett sjukvårdsarbete som byggts upp av två svenska kvinnor. Tillsammans med ytterligare en svenska, sjuksköterskan Anna Berntsson, utökade Märta Adolfsson sedan verksamheten. Det blev ett sjukhus och en sjuksköterskeskola, och så småningom också ett tuberkulossjukhus.
Yrkesarbete för kvinnor
Utmaningarna var många, både praktiska, med stora avstånd och primitiva förhållanden, och andliga. Parallellt med missionssjukvården levde gamla traditioner kvar. Många trodde att sjukdomar orsakades av olika andar och uppsökte medicinmän för att få hjälp att driva ut dem. Märta Adolfsson såg det som sin uppgift att hjälpa zuluerna till en modernare, mer upplyst tillvaro.
I det samhälle hon verkade i hade kvinnor ytterst lite att säga till om. Att gifta sig och bli försörjd av en man var den enda möjligheten. De flesta män hade dessutom flera fruar. Tack vare sjuksköterskeskolan som Märta Adolfsson och Anna Berntsson grundade fick många kvinnor möjlighet att försörja sig genom yrkesarbete, så att de själva kunde välja om och med vem de skulle gifta sig.
Kvinnorna var också aktiva i de nybildade församlingarna på olika sätt, och flickors rätt att gå i skolan hade länge varit en viktig angelägenhet för missionerna.
Två hundra anställda
Märta Adolfsson själv skaffade sig så småningom mer ansvar än många män. Eftersom det var långt till närmaste missionsstation var hon sin egen arbetsledare och hade till slut två hundra anställda under sig. Efter hand tog hon också plats i missionärskonferensen – det blev helt enkelt nödvändigt att hon var med och fattade beslut om viktiga ekonomiska frågor som rörde hennes verksamhet. Detta blev början till en process som resulterade i att även andra kvinnor fick möjlighet att väljas in i de beslutande organen.
När det blev dags för Märta Adolfsson att gå i pension och bli avtackad räckte de vanliga orden inte riktigt till. Hennes vän, zuluhövdingen och kungaättlingen Mangusutho Gatcha Buthelezi, beskrev det som att hon ”tagit på sig byxorna” och blivit som en man för att kunna starta och driva så mycket. ”Hon kunde vara bestämd som ledare för dessa institutioner, men ändå fick hon oss att känna oss som hemma. Hon har varit ’faderlig’ utan överlägsenhet och vi har aldrig upplevt att hon sett ner på oss.”
Märta Adolfsson och Anna Berntsson bodde och arbetade tillsammans i Ceza i mer än trettio år, från 1936 till 1968. Sjukhuset som de byggde upp finns kvar än i dag och drivs som distriktssjukhus i provinsen KwaZulu-Natal.
___
Källa: Jonas Jonson: Missionärerna (Verbum förlag 2019)
