Scroll to top

Smärta och hopp


Gospel bygger gemenskap

En kör i S:t Petersburg och en kör i Minsk har blivit vänner.

– Att bygga broar mellan länder är en viktig del av mitt arbete, säger Joakim Arenius.

Han arbetar med gospelmusik sedan mer än 20 år.

■ ■ ■
Foto: Odd Egil Solheim Egelandsaa

En äldre man i S:t Petersburg upptäckte att en gospelkör i en luthersk kyrka tog emot nya medlemmar. Han gick med, inte för att han var kristen, men för att det verkade vara trevligt. En annan sak som han tyckte om var att baka bröd, så när en körledare från Sverige kom på besök bakade han en limpa som present till honom.

– Det är så fint, säger Joakim Arenius. Han har kommit med sitt bröd varje gång. Han talar ingen engelska, så vi kunde inte prata, men en gång ville han att jag skulle träffa hans son. Jag hamnade i en pytteliten lägenhet med sonen och hans fru, och vi jammade på bas och piano. Sedan ville sonen att jag skulle komma till hans jobb. Han arbetar på Mussorgsky College of Music. Så nu gör jag workshops där också.

Fascinerad av samspelet

Berättelsen om mannen som gick med i kören är bara en av Joakim Arenius många, många om hur möten med människor leder till möten med fler människor och till nya möjligheter. Gospelmusiken har tagit honom till USA, Tyskland, Tjeckien, Italien, Vitryssland, Nederländerna och Frankrike, och sedan några år reser han regelbundet till Spanien och Ryssland för att arbeta med körer som han har stöttat sedan de startades.

Och hur började allt detta?

– Det var när jag var 22 år och vi var med Joybells i Los Angeles. Vi satt på scenen, bakom oss stod en amerikansk kör, framför oss stod Rickey Grundy och bandet. Låten som de sjöng var ”Perfect Praise”. Jag satt där och var helt fascinerad av samspelet mellan alla, och jag visste att det var det här jag ville göra med mitt liv.

”Är DU här?”

Gospelmusiken fanns alltså i Joakim Arenius liv redan före det ögonblicket – han växte upp i Immanuelskyrkan i Örebro, där ungdomskören under 1960-talet hade börjat låta sig inspireras av musik från USA och där ”alla” ungdomar som var med i församlingen sjöng i kören också.

– Jag tyckte inte om att sjunga, jag började som brummare, det tog lång tid innan jag förstod att man kunde sjunga både mörka och ljusa toner … men om jag inte hade varit med i kören hade jag blivit ensam på helgerna, säger han.

Kören reste ofta på turné, och i Los Angeles var den när Joakim Arenius skulle börja sitt sista år på klasslärarutbildningen vid musikhögskolan i Örebro. Han kom hem och bad att få studera kördirigering.

– När vi skulle börja sa vår lärare: ”Är DU här?” Jag var nog den siste hon hade väntat sig att se på den kursen. Men jag ville lära mig.

I mitten av 1990-talet var det Anki och Magnus Spångberg som ledde Joybells, och första gången de bad Joakim att vikariera var 1996.

– Min tillgång var mitt stora intresse, och de hade tålamod, säger han.

Människor, musik och språk

Vid den tiden höll idén med gospelkör som ungdomsverksamhet i församlingar på att slå rot i Tyskland, och ett tyskt skivbolag bad Joybells att komma och spela in en liveskiva. De båda ordinarie dirigenterna valde sånger (några på tyska också) och förberedde allt, men när två konserter var inspelade fick Joakim Arenius stanna kvar och arbeta med produktionen tillsammans med skivbolaget.

– Lite läskigt var det ju – det var innan man kunde skicka filer, och jag spelade upp saker för Magnus och Anki på telefon, säger han.

Skivan och det nothäfte som också producerades blev början på några intensiva år när Joybells reste till Tyskland gång på gång för att sjunga och presentera gospelmusiken för tyska ungdomar. Joakim Arenius kallades in för att leda workshops, och Creative Kirche inledde ett samarbete med honom.

Det var så hans arbete som körledare i stora delar av Europa kom igång.

– Det är mer såhär i efterhand som jag förstår vilket elddop det var, säger han. Men det är så fantastiskt kul med människor, musik och språk, och det som har format mig är nog Tyskland snarare än Sverige.

Hjälpsändning med kör

Kören i S:t Petersburg besöker han minst ett par gånger om året nu, och Nina som leder den, en kvinna i 60-årsåldern med bakgrund inom klassisk sång, har blivit en nära vän.

– Kontakten med Ryssland började med att vår församling ordnade hjälpsändningar dit på 1990-talet, som så många andra. Joybells åkte med en sändning till Viborg för att ha konsert, och vi blev bjudna till S:t Petersburg. Gospel är ett så okänt begrepp i Ryssland, och i den första kören som vi hade kontakt med var tron väldigt viktig för alla åtta som var med. Sedan bestämde de sig för att starta en kör där vem som helst skulle kunna vara med, arbeta med att skapa gemenskap … och den kören attraherade snabbt många som inte var kristna.

Körledaren Nina är själv med i en baptistförsamling, men när kören behövde en lokal var det en luthersk församling i en känd kyrka som öppnade sina dörrar. Det innebär numera att många turister ser och hör kören – den repeterar två kvällar i veckan och har bibelstudium i anslutning till en av repetitionerna.

– Det är viktigt att sådana här visioner bärs lokalt, och de vill verkligen nå ut och berätta att alla är välkomna, säger Joakim Arenius. Nu har de blivit vänner med kören i Vitryssland också, och kören i i Vitryssland har blivit fyra körer. Att bygga broar är en viktig del av mitt arbete!

I Spanien är det ett ännu mer diakonalt körarbete Joakim Arenius stöttar – en församling som framför allt liknar baptist- och pingstförsamlingar här i Sverige och som arbetar med gospel för att få kontakt med och stötta människor som lever i utsatthet.

Körkonsert i S:t Petersburg. Foto: Eva Johansson

Född ur smärta

Vad är det som gör att just den här musiken betyder så mycket för människor med så olika bakgrund och i så olika miljöer? I Tyskland, liksom i Sverige, har den alltmer kommit att bli ett församlingsarbete bland människor i övre medelåldern, ofta människor som inte har varit med i någon församling på många år, om alls.

– Man kan bara spekulera, säger Joakim Arenius. Men den är född ur en väldig smärta, ur slavarnas liv, och samtidigt är den så full av hopp. Det är tidlöst. Jag tror att det är något som många hittar. Och redan från början är den ju en blandning av flera kulturer. Det som händer nu är så spännande: körerna i Ryssland och Vitryssland översätter sånger och sjunger dem, och det blir en egen och ny klang. Jag märker ofta hur musiken är så mycket större än vad jag själv kan tänka ut.

Bryta mönster

Under skivinspelningen i Tyskland på 1990-talet fick Joakim Arenius en vän som har varit en av hans viktigaste sedan dess.

– Jag arbetar ju på ett väldigt udda sätt, oftast ensam, och plötsligt tillsammans med flera hundra eller till och med flera tusen personer. Vänskaperna blir väldigt viktiga då. Jag vet att jag har vänner som finns där för mig och som vet att jag finns här för dem. När jag träffar någon som arbetar på ett liknande sätt blir det ofta så att vi pratar av oss.

Att ta med unga sångare, musiker och dirigenter ut i världen och låta dem möta körsångarna i till exempel Spanien och S:t Petersburg har varit en av Joakim Arenius drömmar, och förra året gjorde han det inom ramen för en musikledarutbildning.

Internationella utbyten skapar vänskaper, det har vi redan talat om, men Joakim Arenius poängterar att de också visar på så många möjligheter.

– Jag har alltid fått höra att människor är trötta på kyrkans musik, att den är för stark, för svag, för mycket på engelska … När vi reser iväg och träffar människor i andra länder bryter vi de vanliga mönstren, och en enkel grej, resan, föder så mycket. Ett nytt format öppnar sig. Man blir mottaglig på ett annat sätt. Man åker hem med nya tankar.

print