Scroll to top

En bit paradis

”Det här är paradiset, eller hur?” säger Anna.

Vi har gått omkring i vattenbrynet i trekvart och kisat mer och mer hela tiden. Tidvattnet hade redan rört sig så mycket att det var för sent för det planerade rock-pooling-passet. Det är ett slags utbildnings- och forskningsworkshop där man går ut till de grunda minisjöar som bildas i ojämna stenytor innan tidvattnet når ända upp till stranden – i minisjöarna skapas nämligen en unik livsmiljö för växter och vattendjur. Den kristna miljöorganisationen A Rochas biologer, teologer och volontärer tar med sig gäster och skolklasser ut och delar ut ett slags enkla, laminerade flora-och-fauna-kartor tillsammans med håvar, förstoringsglas och vita plastlådor.

Den här dagen borde passet ha lagts tidigare, och istället har vi vadat runt på en halvmeters djup och sett vad som lever och flyter iland. Vissa av oss kommer att vara knallrosa imorgon.

Nu går vi i sanden, tittar på de lustiga högar som ett slags mask en bit ner i sanden puttar upp i solljuset lite här och var och undrar om det kan vara sant att världen är SÅ vacker.

”Det här är paradis-delen av det”, säger Stanley.

Han är en av A Rocha Kenyas biologer och arbetar i Mwamba med skogsreservat, fågelskådningsstation, utbildning för lokala jordbrukare (Farming God’s Way), skolklassbesök och observationer. För några år sedan var det plötsligt fullt av döda sjöstjärnor på stranden, och det tog ett tag innan kedjan med höjd vattentemperatur och flera andra komponenter blev tydlig för forskarna.

Vi har bara sett den ljusa sanden, det turkosa vattnet, snäckorna och de lustiga växterna, levande och döda, som A Rocha-medarbetare från åtta afrikanska länder fiskar upp och identifierar.

Nu pekar Stanley på en färgfläck i sanden. En liten bit plast.

När vi ser den ser vi nästan genast en till, och en till, och en till, och …

Vad är det vi gör med vår jord?

Nästa morgon får vi se sköldpaddsspår en bit bort. Det är som om en traktor har kört upp ur havet. Sköldpaddsmamman gömde sina ägg så gott hon kunde, men en man på hundpromenad visar oss platsen. Vi blir stående tysta en stund fastän vi nyss pratade om att vi ska resa om en halvtimme.

Det känns viktigare än någon gång tidigare att se, och att berätta.

print