IBLAND TÄNKER JAG PÅ CECILIA. Hon var kanske tio år äldre än jag, och på den tiden innebar det att jag uppfattade henne som väldigt vuxen och beundransvärd. Hon var inte alls gammal egentligen, några och tjugo kanske. Men hon var verkligen beundransvärd.
En gång stod Cecilia ensam framme i koret i vår gamla kyrka med en tavla. Vi visste att hon var sjuk, de vuxna säkert också att hon skulle dö. Tavlan föreställde ett mörkt vatten med lysande vita näckrosor som flöt på ytan. Cecilia pratade om näckrosornas rötter. Hur de inte syns på ytan, i det vita soliga, men hur de är starka och håller fast genom det mörka vattnet.
Efter kvällsandakten på vårt församlingsläger bad vi för Cecilia. När bönen slutat var det tyst. Ingen kunde säga nå got. Hur bryter man upp ur det här? Då hördes plötsligt en röst. ”Bred dina vida vingar, o Jesus, över mig.”Alla stämde in. Så bar sången det som inte gick att säga, och som var för tungt att ensam bära med sig till läggdags.
Alla de där frågorna, om lidande, Gud och allsmäktig het, och ”hur kan det få vara så orättvist” som Skorpan gråter i de första kapitlen av Bröderna Lejonhjärta, de har inte förändrats under åren som gått. Obegripligheten i sorgen och mörkret som plötsligt drabbar och som är del av människans villkor är inte lättare att acceptera. Men näckrosmålningen och psalmen, de finns där. De uttryck för liv, övergivenhet, meningslöshet, jubel och rädsla som all kreativitet är framträder som livsviktiga. Penseln, stråken, färgsprayburken eller scenen; vi har utrustats med någon ting som vi kan använda till flykt eller till svärd, som skydd från eller i strid mot hopplöshet. De kreativa uttrycken, egna och andras, som gör oss till aktiva subjekt, inte passiva åskådare, som låter oss bli skapare i Skapelsen.
