Nederländerna: Lunch för två

Sedan mars 2018 är jag den protestantiska nederländska kyrkans gatupastor i Amsterdam. Att lyssna till ”berättelserna om livet” är mitt arbete. Jag är ofta ute på gatorna och i parkerna i Amsterdam och lyssnar, iakttar och delar min lunch och min tid med människor som inte har någonstans att ta vägen. Människor lever som hemlösa på grund av sjukdom, skilsmässa, beroende, arbetslöshet – var och en som jag möter har något att berätta. Det finns många orsaker till att människor inte passar in i samhället. Eller de knuffas ut i marginalerna eftersom deras uppsyn, deras språk eller deras beteende inte passar in i ”normalfacket”.

Utöver att lyssna är det mitt arbete att ta med berättelserna till kyrkorna och till lokal­politiker och samhällsinstanser. Jag försöker att alltid göra det tillsammans med de männi­skor som har berättat, aldrig utan dem.

För att komma i kontakt med människor startade jag ett litet projekt som heter LunchFor2. En gång i veckan tar jag med två portioner mat och letar efter någon att dela min lunch med. Det kan vara vem som helst som råkar sitta ensam på en bänk. Människor blir ofta förvånade över att jag har lunch åt dem. Till och med de som tackar nej frågar varför jag har det, och vi pratar lite om ensamhet i Amsterdam och om hur människor alltid har bråttom och glömmer kontakten med sina medmänniskor.

En annan aspekt av mitt arbete är att ordna samlingar – till exempel en filosofigrupp, en kvinnogrupp och en gatukör – för att män­niskor ska kunna träffas på ett positivt sätt. Vi delar livet, vi skrattar, vi gråter, vi hjälper varandra, vi kramas, ibland bråkar vi. Konti­nuitet är något mycket viktigt för de männi­skor som inte har något socialt skyddsnät eller någon plats som är ”hemma”. Kören sjunger i kyrkor och på andra platser för att visa vårt arbete och knyta ihop gatans berättelser med medelklassens.

En av orsakerna till att det finns en gatu­pastor är att när hemlösa dog hade deras vän­ner ingenstans att gå. Rädslan för att dö ensam, för att förlora någon man älskar, för att inte klara att ställa saker tillrätta eller ta farväl gjorde att det behövdes någon som kunde vara deras pastor och ge dem liturgin.

Jag tror att det är viktigt att alla vi kristna gemenskaper skapar utrymme för människor att bara vara – trygga platser där det finns tid och kaffe (gott kaffe) så att man kan berätta för varandra om det som är svårt och det som är vackert, så att man kan möta livets inte så perfekta sidor, sårbarheten och trasigheten. Platser där det finns kärlek för varje människa eftersom vi alla är Guds barn.