Scroll to top

Ungdomssjälavård: ”Vi behöver bli fler som vågar”

Vid altaret i kapellet på S:t Sigfrids folkhögskola. Foto: Susanne Önder

– Ofta behövs det bara en vänlig fråga: Hur mår du idag? Och: Jag har tid, och jag lyssnar.

Karin Ahlqvist är en av stiftsdiakonerna i Växjö stift och blev en av Svenska kyrkans ”nätvandrande” diakoner under de år när Lunarstorn var svenska tonåringars favoritplats på internet. Nu rör en del av de diakonerna sig i andra sammanhang, bland annat på Instagram, med spårbara profilbilder där deras gröna skjortor och vita kragar syns tydligt och med ordet ”diakon” i användarnamnet. Ungefär två timmar i veckan lägger de på nätvandrandet.

– Tanken är att aktivt vara på arenor där unga är och att ställa öppna frågor, säger Karin Ahlqvist. Bakom skärmen vågar många av dem uttrycka mer, och det är otroligt vilja miljöer unga människor finns i.

Karin Ahlqvist. Foto: Jonna Svensson/Svenska kyrkan i Växjö stift

Fler och fler samtal

I höstas bjöd Växjö stift och en av dess folkhögskolor, S:t Sigfrids som ligger några kilometer från stiftsstaden, in till en ettårig kurs för församlingsmedarbetare som vill lära sig mer om själavård för ungdomar. Kursen består av fem tvådagarsträffar på folkhögskolan och självstudier däremellan.

– Pedagoger och diakoner i stiftet berättar att de får fler och fler själavårdssamtal, och kursen vänder sig till människor som är yrkesverksamma i kyrkan – vilket yrke spelar ingen roll, säger Karin Ahlqvist. Det som ungdomar idag behöver är trygga vuxna, och vi behöver bli fler som vågar finnas där och lyssna.

Hennes stiftsdiakonkollega Monica Sölvesdotter och Mimmi Lind, som är skoldiakon och kurator på folkhögskolan, är två av dem som har varit med i planeringsarbetet.

Mimmi Lind. Foto: Susanne Önder

Tystnadsplikten

– Jag arbetade med ungdomar när jag hade tjänst i församling, och nu har det blivit ännu mer här på folkhögskolan, säger Mimmi Lind. Det finns prestationsångest, många funderingar kring livet och relationer, stress och mycket psykisk ohälsa. Kyrkan möter så otroligt många människor, och alla måste få komma och vara ”en bland alla” ibland, inte ”den som är sjuk”. Så hur hanterar vi det i ledargänget om vi har en grupp där någon mår dåligt?

Hon berättar om de fem träffarnas innehåll – en av dem handlar bland annat om handledning, om hur man stödjer en ledargrupp och hjälper alla att stödja varandra. Samtalsmetodik, funktionsvariationer, suicid, självskadebeteende, anmälningsplikt och tystnadsplikt finns också med som kursmoment.

– Vi behöver gå igenom tystnadsplikten ordentligt, och hur det fungerar när man arbetar i grupper, säger Karin Ahlqvist. Dessutom är det ju så att vi alla har anmälningsplikt när vi ser att barn far illa.

Kapellet på S:t Sigfrids folkhögskola. Foto: Växjö stift

”Hur kan vi bäst hjälpa?”

– Jag har varit på många utbildningar, och jag upplever dem mest som ”informationer”, säger Mimmi Lind. En och en halv dag, det blir ingen process. Tanken med den här kursen är annorlunda. Man ska hinna växa som människa under den, hinna bygga ett nätverk och hitta människor som man kan höra av sig till när man behöver det.

23 församlingsmedarbetare samlades för första gången i slutet av januari.

– De vill verkligen förkovra sig för att på ett ännu bättre sätt kunna möta unga som är i behov av samtal och stöd, säger Mimmi Lind. Det som är spännande med en sådan här kurs är att alla som anmäler sig är intresserade av samma tema, och därför kommer man nära varandra väldigt snabbt. Efter första dagen sa flera av dem att det kändes som om de hade varit på kursen längre än en dag. De talade också om värdet av de samtalsgrupper vi har under kursen, både för samtalen om kurslitteraturen och för att de kan dela erfarenheter med varandra där. Jag ser fram emot att möta dem igen i mars!

– I arbetet med själavård för unga kan man inte ha någon prestige, säger Karin Ahlqvist. Ibland kan det vara någon som söker den absoluta tystnadsplikten, och då får man ha en dialog om det, men ibland kan man behöva vara två vuxna som lyssnar. Frågan måste hela tiden vara: Hur kan vi bäst hjälpa?

Ibland, betonar hon, kan uppgiften vara att slussa vidare till vården.

Vad är det då som kyrkan har att erbjuda tonåringar och unga vuxna?

– Hopp, säger Karin Ahlqvist. Det är oerhört väsentligt. Hopp för livet, hopp om en förändring eller förbättring. Vi ser inte till prestationen utan till människan. Vi får förmedla Guds kärlek rent konkret. Och en sak som skiljer oss från andra instanser är bönen. Ibland är det läge att be tillsammans i mötet, men vi kan alltid be efteråt.

_____

Ur litteraturlistan för kursen:

  • Elin Santell och Christina Zaar: Samtal med unga på liv och död (Verbum 2016)
  • Thérèse Eriksson: Möt mig som jag är – hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva (Libris 2014)
  • Sofia Camnerin: När livet stramas åt skärps blicken (Verbum 2016)
  • Ulrica Stigberg: Mitt ibland oss – kyrkans utmaning kring nätpornografi (Libris 2018)
print