Scroll to top

Kenya: Två kramar var


Varmt välkomnande för Elin och hennes vänner

Elin Göransson, 18 år, var en av nio svenskar som gjorde en studieresa till Nakuru i Kenya i mitten av juli. Hon berättar om hur hon mötte barn och ungdomar med en stark tillit som inspirerar henne mycket.

■ ■ ■
Elin Göransson och hennes reskamrater var på barnhemmet Bethesda utanför Nakuru i två veckor. Foto: privat

Torsdagen den 19 juli 2018 reste jag tillsammans med en grupp på åtta andra svenskar till Kenya. Under våra nästan tre veckor där fick vi se fattigdom, möta givmilda människor och utmana oss själva både psykiskt och fysiskt. Det var en helt otrolig resa.

Under två veckor var jag på barnhemmet Bethesda strax utanför Nakuru. Bethesda tar emot pojkar från bland annat slumområden i Nakuru. Jag fick lära känna 26 pojkar i åldrarna fem till arton år. Jag har aldrig någonsin träffat så fina, genomgoda människor, så oerhört generösa och omtänksamma. Från dag ett var de öppna och inte alls rädda för att lära känna och skapa band till oss. För mig blev de två veckorna en lärotid där pojkarna visade mig vad tacksamhet verkligen innebär. De vidgade mitt perspektiv på möjligheter, livet och vad jag lägger mitt värde i.

Pojkarna har dåliga förutsättningar. En del kommer från familjer som inte längre har råd att ta hand om dem, en del har levt på gatan helt på egen hand.

Jag fick höra om föräldrar som gått bort i aids, om människor som har skadat pojkarna för att de bodde på gatan och om mammor som var prostituerade. Ändå stod pojkarna där med öppna armar och hjärtan när jag kom. De gav mig det de hade: teckningar, en kedja som knappt kan räknas som ett smycke och inte minst en massa kramar och kärlek.

De åt samma mat varje dag, hade ett hål i marken som toalett, fick inte möjlighet att duscha särskilt ofta, sov alla i samma rum, hade tygbitar i en klump med gummiband runt som fotboll – och aldrig hörde jag någon klaga.

Vakt mot spindlar

Varje kväll när jag skulle gå till gästhuset gav alla pojkar mig minst två kramar var. Sedan följde två eller flera av dem med mig till stugan för att säga godnatt där också.

”I am your bodyguard, and I will protect you if a spider attack you” (”Jag är din säkerhetsvakt, och jag skyddar dig om en spindel går till attack”), sa en av pojkarna en kväll.

Jag, med min spindelfobi, bara skrattade och tackade så mycket, och dagen efter tog han bort alla spindlar som fanns i matsalen.

Foto: privat

Telefonsamtal hem

Under de sista dagarna i Kenya reste vi till en liten by några mil utanför Nairobi, Sigowet, där vi skulle bo i värdfamiljer.

Vi blev nog chockade allihop. Som svenskar, vita och rika fick vi bo i byns tre rikaste familjer. Jag och en annan resedeltagare blev välkomnade en bit från byn hos en familj som bestod avtvå föräldrar och tre barn.

Jag hade under resans gång funnit mig i att mycket inte var som hemma – i att inte kunna spola på toaletten, att duscha i kallt vatten och att äta ugali (majsgröt) varje middag. Men nu klarade jag inte mer. Det blev för mycket.

Trähuset vi skulle sova i var litet och rymde två sängar, en där jag och den andra gästen skulle sova och en till dottern i familjen. Sängen var smal, och madrassen var allt annat än mjuk och fyllig.Väggarna var gjorda av plankor med stora springor där det drog in kall luft på natten. Toaletten var ett hål i marken, duschen var en planka och ett draperi med en hink. Och värst av allt: överallt var det spindlar. Jag ringde mina föräldrar och grät i total panik. Jag skämdes över mina känslor och över att jag hade sådana problem med att bo i ett hus som sågs som fint. Jag var trött och rädd, men efter telefonsamtalet bet jag ihop, skyllde mina tårar på hemlängtan och klarade faktiskt tre nätter i trähuset.

Förebilder

De kenyaner jag träffade under min resa hade haft det tufft och fattigt, men jag möttes ändå alltid av samma inställning: glädje och tacksamhet. Människorna i Sigowet var så otroligt stolta över att visa sina hem. Pojkarna på Bethesda var tacksamma över att de fick mat på bordet och slängde inte en enda smula.

Jag mötte många människor som verkade värdesätta gemenskap mer än vad vi i Sverige gör, och jag ser upp till dem. Jag vill också värdesätta kramar och pratstunder framför TV-serier och böcker.  

Jag upplevde också tilliten till Jesus som mycket stark. De människor som jag mötte har lagt sina liv helt i Jesu händer och visar fullständig tillit till honom – för dem är han verkligen räddaren.

Många, oroväckande många barn, har levt i ett stort mörker som för mig verkar nästintill omöjligt. De har funnit Jesus på vägen och vågat lita på honom, och det är något som inspirerar mig mycket. Jag har sett Jesus tydligt i barnen jag mött. De är Guds barn och har blivit mina förebilder i livet. Jag ber av hela mitt hjärta att de ska få känna sig älskade, unika och värdefulla, av Gud och av människor, och att vi som tror att vi har allt ska förstå att de har något som är unikt.

print