Gud, jag hörde styrkan bryta fram i sårbarheten
hos tonårsflickan som kämpat för sin framtid
när den slitits ur hennes händer
av gränspolisen en marsmulen dag.
I rätten, åtalad för våld mot tjänsteman
hopsjunken, blåslagen, förnedrad
höjde hon sitt huvud
rösten tunn, men orden tydliga:
”Jag är en människa.”
Om jag ändå kunde älska in den vetskapen
i varje ung människa.
Värdet och värdigheten
det okränkbara
att vara
en människa.
Om åtminstone du kunde göra det, Gud
Ja, jag vet att du älskar.
Jag önskar bara
att alla unga hade ett skydd mot att tro
att deras värde ligger
i kropp, i likes, i betyg
i gängledarens respekt
eller ingenstans alls.
Jag önskar att alla visste
att ingen och inget kan ta ifrån dem
vad du skapat dem till.
Gud, jag ber om höjda huvuden
och höjda röster.
Starka, sårbara.
Tunna, tydliga.
”Jag är en människa.”
”Jag är en människa.”
***
Elise Solberg är komminister i Heliga Trefaldighets kyrka i Malmö.
