Scroll to top

Livsviktiga


■ ■ ■

I september åkte jag till Serbien med Hjälteskolan som arbetar för att öka mod och civilkurage så att ungdomar mer och mer ska våga ta plats i sina egna liv.

Unga människor där lever i ett slags efterkrigsdepression. De ungdomar jag mötte har inte upplevt kriget men påverkas dagligen av sviterna. Flera av dem sa att de måste bort från Serbien om de ska kunna förverkliga sina framtidsdrömmar.

Även i Sverige möter vi barn som utsatts för krig och dess efterverkningar. På en demonstration för ensamkommande på Mårtenstorget i Lund står jag och min begåvade och oftast glada, coola och positiva musikervän från Afghanistan.

Vittnesbörd från krigshändelser i Afghanistan avlöser varandra, och plötsligt ser jag min vän liggande på marken i epileptiska kramper.

Ambulans tillkallas, och min vän får stanna några dagar på sjukhuset men skickas sedan tillbaka ut i samma situation som förut med ovisshet, väntan på beslut om uppehållstillstånd och sorg över utvisade kamrater. 

Så många unga ensamkommande jag mött de senaste åren, först fulla av hopp och framtidstro och sedan sakta men säkert mer och mer depressiva av väntan och ovisshet.

I min egen barndom var pedagoger i skola och kyrka livsviktiga. Runt mig hade jag dödsfall och dysfunktionalitet som ingen närstående tog tag i. Kanske är det därför som jag har valt att arbeta med konfirmander och teaterprojekt med ungdomar. Jag vet att tonåren kan vara svåra och att insatser och samtal kan göra stor skillnad.

Alla barn och ungdomar har rätt att få leva tryggt och få chans att utvecklas och lära.

Låt oss alla fortsätta värna dem och verka för det rätta, och låt oss för Guds skull respektera barns rättigheter i ett rikt land som Sverige och inte skicka tillbaka minderåriga till krigszoner!

Stor eloge till er alla som arbetar med detta. Det finns så mycket glädje mitt i dessa svåra möten, och våra barn och ungdomar ger ju så mycket tillbaka av visdom, empati och mod.

print