Scroll to top

God man, god vän


Konrad och Usmanghani fortsätter kontakten

Usmanghani kom ensam till Sverige från Afghanistan. Nu har han varit med på Konrads sons studentexamen, plockat körsbär och lärt sig att tycka om att fiska gös.

■ ■ ■
Konrad från Gislaved och Usmanghani från Afghanistan. Foto: Anna Braw

– Nina och jag hade pratat om vad vi skulle kunna göra, berättar Konrad Olausson. Vi bestämde oss för att jag skulle kunna anmäla mig som god man. Utbildningen var kort – kanske tre timmar. Det jag minns mest är att jag träffade vänner från församlingen där. Vi var flera som hade tänkt samma tanke!

Det är en ljus augustimorgon i Örebro två och ett halvt år efter beslutet. Sommaren har varit torr, och körsbärsträdet i Nina och Konrad Olaussons villaträdgård har bestämt sig för att satsa allt, så det har fått många stöttor. Vindruvorna ovanför uteplatsen är mogna.

Usmanghani lyfter upp familjens katt i famnen.

Ringde på

Hösten 2015 annonserade många svenska kommuner om att det saknades vuxna som kunde ta på sig nya uppdrag som god man. Människor med särskilda behov, till exempel unga vuxna på LSS-boenden, har varit ett typiskt god man-uppdrag i ganska många år – det som behövdes nu var människor beredda att bli ett slags extraförälder åt något av de barn som hade kommit till Sverige utan vårdnadshavare.

– I början av 2016 bodde många av dem i väldigt hastigt ordnade familjer i lägenhetsområden här i Örebro, och jag fick namn och adress till en, berättar Konrad. När jag inte kunde få tag på någon på telefon körde jag dit och ringde på.

Lite senare fick Konrad ett namn till. Som mest hade han tre pojkar. Usmanghani kommer från en familj med många akademiker, och han hade studerat en del engelska, så han och Konrad kunde börja prata direkt.

– Det var svårare med en av de andra – vi fick sitta med telefonerna och försöka översätta, säger Konrad.

Foto: Anna Braw

Föräldramöten

Han beskriver sitt uppdrag som ”ganska mycket som att vara förälder” – han har hjälpt till med ekonomi och myndighetskontakter, gått på föräldramöten och pratat mycket med pojkarna.

– En sak som jag inte visste är att de inte kan öppna bankkonto i någon svensk bank, säger han. Det gör att en massa saker är svåra för dem. Tänk dig att vara tvungen att klara sig med bara kontanter nu! De får bidrag som sätts in på ICA-kort åt dem, och jag trodde att det betydde att det gick att använda deras ICA-konto, men ingen annan får sätta in pengar på det. Så när folk i Usmanghanis familj vill skicka pengar får de skicka dem till mig, och jag tar ut kontanter och ger dem till honom.

Annat som skulle vara enkla vardagsproblem för de flesta tonåringar har han också försökt lösa.

– Jag fick flytta till ett boende i Karlskoga, och Konrad fick veta att vi inte hade något trådlöst nätverk där. Då kom han med en router och fixade det, säger Usmanghani.

– Det blev ju jättedyrt för killarna som inte kan skaffa abonnemang utan måste fylla på kontantkort hela tiden, säger Konrad. Självklart ska de kunna prata med vänner och familj på Skype! Men jag skulle inte ha gjort det – de på kommunen blev arga och sa att de måste ordna det på sitt sätt.

– Och det tog ett halvår, säger Usmanghani.

Nu har de två och ett halvt års kontakt att se tillbaka på, och de berättar tillsammans om en del av det som har hänt Usmanghani i Sverige. Var det så? Ja, det var det ju. Och var bodde du då? Just det.

Personbevis

Periodvis har Usmanghani mått dåligt och inte vetat vart han ska ta vägen, berättar han. Han känner sig ofta ensam i Sverige.

– Du kom ju hit tillsammans med en kompis, säger Konrad.

– Ja, vi hade lärt känna varandra på vägen hit, säger Usmanghani. Men sedan sa han: vi har ingen framtid här. Han är i ett annat land nu. Jag stannade. Det var fel beslut. Det är det som har förstört allting för mig.

Usmanghani hör till de unga afghaner som har ”fått sin ålder uppräknad”. Det innebär att Konrad har blivit ofrivilligt insatt i hur identitetsdokument fungerar i Afghanistan.

– De frågar varför mitt personbevis är utfärdat när jag var tio, men det var ju inte förrän då jag behövde det, säger Usmanghani. Vi skaffade det när jag skulle få betyg i skolan.

En konsekvens av ”uppräkningarna” är att god man-uppdraget upphör. En person som beräknas vara vuxen har inte rätt till den sortens stöd.

– Många av de här killarna förlorar allt så snabbt, säger Konrad.

Körsbärsplockning

Usmanghani, Konrad och en kvinna som hade arbetat på boendet i Karlskoga lyckades för ett tag sedan med gemensamma ansträngningar ordna så att Usmanghani kunde flytta hem till henne.

– Familjehem är så mycket bättre än HVB-hem för nästan alla, säger Konrad.

– Ja, det är bra hos henne, säger Usmanghani.

Han plockar en stor bytta körsbär att ta med hem, och Nina förklarar ett enkelt sätt att koka sylt.

Men först ska han följa med och vakta på stranden när Konrad och en vän dyker i en sjö i närheten.

– Usmanghani har varit med på fest här hemma när min son tog studenten, och vi har varit i sommarstugan tillsammans, berättar Konrad. Var det förra eller förrförra sommaren som du var med ute och fiskade gös?

– Konrad är inte god man för mig längre, säger Usmanghani. Han är god vän.


Fotnot: Usmanghani sa i samband med intervjun att Uppdrag Mission gärna får publicera hans efternamn och andra uppgifter om honom. För att åtminstone delvis försvåra det för människor som söker efter information om honom på internet bestämde vi oss för att bara publicera han förnamn.

print
  • Reportage: Anna Braw


  • Nummer: 5

  • År: 2018

  • Tema: Att göra gott